Människohamn – John Ajvide Lindqvist

”Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn. Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår. Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.”

Människohamn är annorlunda till skillnad från John Ajvide Lindqvists tidigare verk. Den innehåller förvisso samma fängslande dragning mot det övernaturliga och har samma förmåga att hålla mig som läsare helt i sitt grepp, en blandning av spänning och fasa som skapas av det fantastiska sätt att bemästra språket som utmärker Lindqvist. Men samtidigt är den mer lågmäld och innehåller inte de makabra och svart humoristiska scener som dök upp framförallt i Hanteringen av odöda. Jag vet inte om det är det som gör det eller om det helt enkelt är så att karaktärerna är djupare och historien bättre, men det var länge sedan jag läste något som påverkade mig så, eller fick mig att fundera så länge.

Framförallt älskar jag språket. Lindqvist har en otrolig förmåga att skapa stämning med sitt lågmälda och berättande språk och ett sätt att kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan, mellan spänning och skräck. Han kan också skapa miljöer som känns så verkliga att de nästan går att ta på, miljöer och händelser som ofta är obehagliga just för att de känns så verklighetsnära och påträngande.

Boken är inte bara det bästa jag hittills läst av Lindqvist, möjligen undantaget Låt den rätte komma in, utan också det tyngsta. Den är fylld av en stark och djup melankoli, en känsla så tung att den verkar som en blyklump i magen. Samtidigt är den inte ångestfylld, åtminstone inte mer än i små stunder. Det är snarare ett vemod som liksom havet i berättelsen kryper in i varje vrå av medvetandet och gör Människohamn inte bara till en fantastisk läsupplevelse utan också en mycket minnesvärd sådan.

Kommentera