Marley & Me

Marley & Jag (Marley & Me) handlar om nygifta Jenny (Jennifer Aniston) och John (Owen Wilson), som efter bröllopet bestämmer sig för att söka lyckan i soliga Florida istället för snöiga Michigan. När Jenny börjar uppvisa tendenser på att vilja utöka familjen med barn får John stora skälvan och köper istället valpen Marley till Jenny. Som kompensation, ungefär. Självklart är Marley ”hunden från avgrunden” och är både busig, olydig och jobbig.

Det är upplägget, och så långt verkar det inte så tokigt. Det kunde till och med fungerat. Om nu inte filmen hade varit en enda lång, olycklig sträcka med misslyckanden, otillräcklighet, missnöjdhet och besvikelse. Jenny är hemmafrun som gladeligen ger upp sin karriär – vilken till råga på allt verkar långt mer lovande än hennes makes inom samma yrke – för att passa barnen, och John fortsätter jobba och är ständigt missnöjd med sitt jobb, med livet, med frun och med barnen.

För mig är filmen som en enda lång medelålderskris. Det är manschauvinism och det är en fokusering på Johns missnöjdhet med livet som retar gallfeber på mig.

Vad som retar mig är inte att Jenny ger upp sin karriär för barnen – det finns säkert kvinnor som gladeligen gör det – utan att det först måste påpekas att hon har en mer lovande karriär än honom och ändå ger upp den medan han arbetar, med ett jobb han ändå inte är fullt nöjd med. Detta jobb blir han dock bättre och bättre på – lagom till att han ska tröttna på det helt och hållet, dra upp familjen och flytta för att kunna jobba med det han alltid drömt om och därefter inse att nä, det var inte heller bra. Han kanske skulle satsat på det där han vant sig vid i alla fall – och börjar längta efter det. Jenny förebrår honom visserligen, men det är en protest som är så förbiflackande att du missar den om du blinkar. Själv hade jag gått i taket.
Dessutom påpekas det inte nog många gånger vilket underbart och avundsvärt liv Johns polare Sebastian lever; han är frilansande reporter som reser världen runt och har varje gång han hälsar på John en ny, ung, snygg brud i hasorna – och varje gång tittar och suckar John lika längtansfullt efter hans livsstil.

Snälla!

Till filmens försvar ska jag förvisso säga att jag var på ett uruselt och fruktansvärt deppigt humör redan innan jag såg den, och jag kanaliserade ännu mer deppighet och argsinthet i varje fel jag tyckte gjordes i filmen. Men, jag hade påpekat samma saker ändå. Bara kanske inte lika hett.

Det är synd att Jenny och Johns obalanserade förhållande tar udden av filmens komik. För visst är den rolig, ibland. Visst skrattar jag till åt Marley och hans tokigheter, men det räcker inte. Inte på långa vägar.

Jag kan ju också efter lite efterforskningar tillägga att det är Scott Frank och Don Roos som skrivit manus efter John Grogans självbiografi. En BOATS-bok, alltså. Man kanske skulle läsa den, återigen bara för att?

0 replies on “Marley & Me”

  1. Bokslukaren skriver:

    Jag har bara en uppmaning till dig: Läs boken!!! Den är fantastisk, både oerhört rolig och väldigt sorglig. Jag vet inte om det är ett plus att man själv har eller har haft hund, men jag har själv haft en retriever så jag kände igen mig oerhört i vissa situationer. Sen är slutet fruktansvärt sorgligt, och det tror jag stämmer in även på personer som inte har upplevt det själva. Jag grät floder! Men trots det anser jag att boken är värd att läsa. Däremot känner jag inte för att se filmen, det känns som att det blir än mer verkligt då.

    • Eli skriver:

      Ja, det kanske är värt att göra det. Jag var lite halvsugen innan, men nu har du fått mig nyfiken på boken också!

Kommentera