Mer blod och död i Westeros

I A Clash of Kings sjuder det i kungariket, anspråk görs på tronen, konspirationer skapas, hemligheter viskas, det är fejd mellan Stark och Lannister och på andra sidan havet pyr det i Daenerys upprorsvilja. Westeros är ett spelbräde, alla spelare närmar sig King’s Landing.

Sommarens stora läsprojekt har varit andra delen i A Song of Ice and Fire, kanske mer känt som A Game of Thrones. Över de närmare tusen sidorna trängs konspirationer och karaktärer som är på riktigt intressanta med drivkrafter av både gott och ont. Det är kungar, försmådda kungar, män som tror de är kungar, män som vill vara kungar. Av folket i landet syns inte särskilt mycket och även om det säkert är tanken kan jag ibland tycka det är synd.

Att A Song of Ice and Fire ändå är episk fantasy när den är som allra bäst finns det inte så mycket tvivel om. Visserligen tyckte jag nog mer om första boken, ibland blir det i A Clash of Kings lite för mycket krigsråd. Mot slutet börjar också syskonen Lannisters bråk bli lite väl tröttsamma, kapitlen med Tyrion är alldeles för många och de med Arya alldeles för få.

Där någonstans ser jag också problemet med bokserien hittills. Den är hyllad av många för att så många ”starka kvinnor” tar plats i den, själv längtar jag efter den dag när en bok inte behöver hyllas för det för jag har inte sett någon hylla A Song of Ice and Fire för att den befolkas av så många ”starka män”. Ändå är de övervägande fler än kvinnorna – A Clash of Kings klarar med knapp nöd Bechdeltestet ens. Är det verkligen något att hylla en författare för, att de lyckats skriva in några starka kvinnor som undantag? Borde inte de starka kvinnorna, liksom männen, vara en självklarhet? För de blir ett undantag, när det bara finns ett fåtal – till skillnad från de vanliga, svaga kvinnorna som i den här boken främst verkar vara våldtäktsoffer.

Med det hittas den andra stora svagheten med A Clash of Kings. Jag kommer aldrig förstå nödvändigheten i det fruktansvärda kvinnohat som finns här, i att en fantasyvärld så långt ifrån vår egen att det finns eldsprutande drakar också måste styras av ett patriarkat. Det räcker inte att det finns några ”starka kvinnor” här, inte när de är undantaget från mängden. Inte när kvinnor våldtas så grymt att de borde ha dött av skadorna. Inte när det är vardag. Inte när kvinnor i allmänhet behandlas som smuts under männens skor och ständigt ses som svaga. Inte när de är antingen horor eller madonnnor. Det kanske värsta av allt är att det är så lätt att förbise, kvinnohat och våldtäkter är en så stor del av vårt samhälle idag att det finns på tidningsrubriker i stort sett varje dag. Jag har inte ännu sett TV-serien men då det påstås att böckerna är bättre än TV-serien vad gäller kvinnohat så vet jag inte om jag orkar. Jo, jag vet att böckerna började skrivas i slutet av 1990-talet, men hade de sett bättre ut om de skrivits idag? TV-seriens rykte får mig att undra.

Men, kanske det också kan finnas en poäng i att skildra ett patriarkat även i en fantasyvärld när vi nu en gång lever i ett sådant i vår verkliga värld, för även långt bort i Westeros går det att finna igenkänning i Aryas rädsla över att befinna sig ute själv mitt i natten, i Sansas skräck inför de manliga vakterna i Kings Landing. Att skildra det och samtidigt låta kvinnor vara normbrytande och starka i den patriarkala världen är naturligtvis även det viktigt. Kvinnliga förebilder i en mansstyrd värld behövs det fler av. Men – och det här är ett stort men – jag finner ofta det sexuella våldet ofta fruktansvärt överdrivet och fullständigt poänglöst, som att det inte finns där för att skildra kvinnohatet som problem utan för sensationens skull.

Att sluta läsa böckerna känns inte som ett alternativ för, den här recensionen till trots, älskar jag ju Winterfell, King’s Landing och Riverrun. Jag älskar Arya och Daenerys, jag älskar det episka, skräcken, kylan, språket. Jag älskar att befinna mig i Westeros. Jag lämnar det bara med ett spår av en bitter och ganska fadd eftersmak.

Andra som läst: Bokpotaten, Den här berättelsen, Carolina läser, Jag och mina böcker, Fantastisk fiktion.

Kommentera