Midnatt – Dean Koontz

Jag och Koontz – ett ganska ambivalent förhållande som består av både förtjusning över vissa böcker (Psykopaten, Phantoms, Viskningar) och djupa bottennapp (Ansiktet, Blixtsken). Men så långt ner i geggan som Midnatt befinner sig trodde jag aldrig han skulle kunna sjunka.

Det kanske delvis beror på att jag precis läst ut tre av årets mest tänkvärda böcker – Hungerspelenoch på att jag inte kan släppa dem, men även med det i åtanke är Midnatt så urusel att jag i stort sett skummade förbi de 300 sista sidorna.

Utbränd FBI-agent med son som är svårtillgänglig på grund av för mycket lyssnade på svartmetall åker till mystisk stad på USA:s västkust. Väl där visar det sig att skurken – som så ofta en rik och bortskämd ung man med psykiska problem från barndomen – skapat en slags superdator som förändrar invånarna i Midnight Cove till monster.

Ridå.

Egentligen är det ganska fantastiskt hur många klyschor Dean Koontz lyckas trycka in på de dryga 500 sidorna och allra värst är superskurken som är så otroligt osannolik att han inte ens är skrämmande. Midnatt är en av de absolut sämsta böckerna jag läst av Koontz och faktiskt en av de sämsta böcker jag läst i år. Det är en sådan bok som gör att man önskar att man fått tillbaka timmarna man lade på den. Därför ska jag heller inte orda mer om den.

9 thoughts on “Midnatt – Dean Koontz

    1. Nä, det verkar inte så 🙂 Phantoms är nog den Koontz-bok som skrämt mig allra mest, haha! (förutom slutet, som var riktigt dåligt..)

Kommentera