Midvinterblod – Mons Kallentoft

”Det är den kallaste vintern i mannaminne och ute på den blåsiga, snötäckta Östgötaslätten hittas en man hängd i ett ensamt träd. Hans frusna kropp är illa tilltyglad. Hela tillvägagångssättet påminner om ett gammalt asablot. Men rör det sig verkligen om ett människooffer? Och varför har någon gett sig på Bollbengan, mannen som hänger i trädet och som alltid varit utstött av resten av samhället?”

Jag gav mot bättre vetande Midvinterblod en ärlig chans. Egentligen är jag vansinnigt trött på modernare deckare och allt vad de innebär av halvt alkoholiserade och ensamma äldre kriminalinspektörer i slängkappa, förutsägbara mördare och framförallt, framförallt detta klyschiga och hemska språk. Usch.

Men nu har en gång Midvinterblod fått väldigt bra recensioner och sägs vara nyskapande, så visst. En chans fick den.

Som den högst tvivelaktiga läsare jag är höll jag på att ge upp redan efter det inledande kapitlet: ja, en kriminalinspektör och en kopp svart kaffe. Check. Ensamstående. Check. Med tonårsdotter. Check. Suck, suck och åter suck.
Men vilken tur då att jag ändå tog mig igenom det där första kapitlet, för sedan börjar faktiskt romanen bli både relativt nyskapande och väldigt spännande. Jag säger relativt, för helt nyskapande kan böcker i den här genren inte längre vara. Dock är det tillräckligt friskt för att inte bli tröttsamt, och tillräckligt intressant för att hålla hela vägen.

Dessutom är det välskrivet. Mons Kallentoft har ett vackert språk och använder det väl, berättelsen är både tät och suggestiv och andas på sina ställen nästan lite småstads-Maria Lang, min eviga deckardrottning.

Det är också obehagligt. Det är närgånget, motbjudande och vidrigt och vissa gånger är jag nära det fysiska illamående som bara kommer sig av ett språk som verkligen kan beskriva utan klichéer och fånga utan onödiga utsvävningar. Historien håller hela vägen och är bara förutsägbar på vissa få ställen. Berättarperspektivet är också väldigt spännande och för mer djup till en historia som annars kanske skulle vara plattare än den är. Nu är den istället – inte den bästa deckare jag läst – men åtminstone ett bra exempel i genren och en relativt nyskapande historia samt sist men inte minst en författare jag kommer fortsätta följa. Nu ska jag läsa Sommardöden.

0 replies on “Midvinterblod – Mons Kallentoft”

  1. […] Den femte årstiden som jag är ganska nyfiken på trots att hans tidigare böcker har varit både bra och dåliga. Frågan är väl om jag ens hinner börja på den med två tegelstenar i […]

Kommentera