Midvinterns kyla och mörker, och sex fina böcker med vintern som kuliss

Det är ett förrädiskt stilla lugn vintern bär med sig. Under isen råder ondskan, åtminstone är det så i många litterära världar. Snön kan verka som ett mjukt täcke att bädda in sig i, men kylan tar sig in i märg och ben.

För att inte tala om mörkret. I den del av landet jag kallar hemma upptar mörkret, när det är som allra längst, 20 av dygnets timmar. Ljuset bara fyra. Ändå känns det på något sätt ljusare än när jag bodde i södra Sverige, för snön lyser upp tillvaron på ett underbart sätt – när den väl faller. Det blir mindre och mindre snö för varje år, senare och senare, i klimatkatastrofens spår. Det är otäckt och skrämmande.

När jag tänker på böcker om vintern minns jag alltid Karolina Ramqvists Den vita stadenPåträngande och fysisk vill den inte lämna mig. Jag minns Karins ensamma strövtåg runt, runt i det stora huset som är tomt sedan John försvunnit. Hon och barnet, ärr, sår och smuts mitt i den kalla och vita vintern.

Sorgen och svärtan blir en kontrast mot allt det vita, precis som i Vakuum av Mia Öström som är en av de finaste och tyngsta böcker om sorg jag någonsin läst. Vakuum liknar inte alls Den vita staden på ytan men vintern bär samma funktion av ett täcke över allt det svåra, bäddar in. Det är som att snön låter känslorna landa mjukare än annars. Jonna går runt i sin bror Johans vinterjacka, Johan som nyss lämnat dem. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi och gömmer undan sorgen. Jonnas ensamhet är påtaglig, gör så ont. Jag minns Vakuum så väl, minns sorgen och kylan men också vänskapen och att hitta något man letat efter.

Kylan, den kanske aldrig har varit så påtaglig som i Anders Björkelids Ondvinter, som jag håller för bästa svenska fantasyserie som skrivits. Vindlande rör sig språket genom berättelsen, bärs fram av tvillingarna Sunia och Wulf som en, inte två. När de kastas ut från tryggheten och rakt in i äventyret börjar en historia både fantasieggande och hemsk. Det är språket som håller en kvar, kantat av ord som verkar nästan glömda: vättesnara, domarring, ondvinter och galgmän.

Men är det en genre som allra mest finner sin väg genom vinterns stigar så är det skräcklitteraturen. Det finns en sådan tjusning i vintermörkret och en sådan skräck inför vad som gömmer sig där, och ingen är bättre på att beskriva det än Michelle Paver. Dark Matter är den bästa spökhistoria jag någonsin läst, atmosfäriskt kall och ryslig. Det är 1937 och Jack är ensam på forskningsstationen Gruhuken på Svalbard när solen går ner för sista gången inför vintern och lämnar Jack i fyra månaders mörker. Ensam. Något ondskefullt lurar i mörkret men allra mest otäck är känslan av att vara helt utlämnad, kanske ännu mer åt sina egna fantasier än åt mörkret. Åt rädslan som äter upp en inifrån.

Den som inte får nog av 1930- talet, Arktis och det eviga vintermörkret kan ge sig på Dan Simmons The Terror, som med hänsynslös brutalitet kastar in läsaren i totalt mörker och en ondskefull närvaro ute på isen. Två skepp har misslyckats med att hitta Nordostpassagen och kört fast i bergen av is. Men det finns något värre än kylan som väntar i mörkret. The Terror är inte lika knivskarp som Dark Matter, inte lika hårresande psykologisk – men den är otäckt brutalt och alldeles tillräckligt blodisande.

Låt oss stanna kvar i den tiden, och dra tillbaka klockan ännu lite till. Det finns något otroligt njutbart i kombinationen 1920- tal och skräck som är så blodig och brutal att det vänder sig i magen. Vinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparsson, som är skrivna och illustrerade av Dennis Gustafsson. De kan läsas helt fristående men gör sig kanske bäst i ordning ändå. Jag älskar galghumorn, den autentiska 1920- talsandan och hur otroligt vidrigt allting är. Det är den perfekta verklighetsflykten, mitt i midvintermörkret.

För några dagar sedan var vintersolståndet här. Nu blir det bara ljusare och ljusare, det känns i kroppen fast det inte ens syns än. Snart är kvällarna ljusa, men kanske stannar snön och kylan lite till. Än är det inte dagsmejan och takdroppet, än tänker jag sitta inne med skräcklitteratur och rymdresor medan solen knappt orkar sig upp över horisonten. Vilka böcker det blir, berättar jag imorgon.

Kommentera