”Mänsklig dårskap och ohämmad blodtörst”

När Will bara är ett barn slits hans föräldrar ifrån honom i en brand som också förtär det liv han känner till. I sin fars ställe tar han upp tjänsten som assistent till Pellinore Warthrop, monstrumologen, en monsterjägare och läkare som direkt för tankarna till både Dr. Jekyll and Mr. Hyde och Viktor Frankenstein. En galenskap som ibland känns självklar, ibland tvetydig, ibland nödvändig för det jobb han utför, verkar förtära monstrumologen och Will plågas både av sviterna av sina föräldrars död och av tjänsten som doktorns assistent – speciellt när de en svart och dyster natt upptäcker resterna av en flickas lik och inser att ett av jordens mest avskyvärda monster, anthropopagerna, har kommit till New Jerusalem.

yancey_monstrumologen_omslag_inbMonstrumologen excellerar i blodsplatter, hjärnsubstans, variga sår och hårresande gravöppningar mitt i den mörkaste natten. För en skräckälskare är det som att dyka djupt ner i den mest kittlande av historier – men också den mörkaste mardrömmen. Det finns även en djupare nivå av skräck i Monstrumologen, den där människan fruktar sig själv och det monster hen är rädd för finns där inne – anthropopagerna är inte bara människans motpol i berättelsen utan också hens mörka sida, Jagot, så lik men ändå så olik. Liksom människan växer den upp, skapar liv och skyddar sin avkomma – och i en oförglömlig scen djupt nere i underjorden ställs människa mot monster i en hårresande, nervkittlande, skräckinjagande jakt. Minst lika skrämmande i den allt mer suddiga skiljelinjen är att människan lika mycket beter sig som ett monster som monstren beter sig som människor – vilken som egentligen är värst i Lovecrafts – förlåt, Yanceys, berättelse, är upp till läsaren.

Monstrumologen är en brev- och dagboksroman i Bram Stokers, Lovecrafts, R. L. Stevensons och Mary Shelleys anda, ett enastående gotiskt mästerverk som får mig att lika mycket vilja hetsläsa som att aldrig vända en sida till.

Monstrumologen marknadsförs och klassas på flera bibliotek som ”tonår & unga vuxna”, men jag tycker att den är lika mycket – om inte mer – en vuxenroman. Rick Yancey har lånat skräcken, de mörka regniga nätterna och människans dubbla natur från 1800- talets gotiska litteratur, men också språket som är vindlande, vackert, snirklande och ålderdomligt. Yancey hyllar genren på ett sätt som är fasansfullt bra och kanske älskar man Monstrumologen till och med som mest om förkärleken för skräckromantiken redan finns där, om Shelley och Poe och Radcliffe och Lewis och alla de andra redan har lagt grunden. Det jag saknar i en modern tolkning av genren är lite fler kvinnor som tar plats och inte bara är offer. Nog köper jag att det är historiskt korrekt att läkare och poliser var män, men som Bokentusiasten skriver så hade det absolut funnits plats för kvinnor i andra roller. Det hade inte bara funnits plats, förresten, det hade varit otroligt intressant.

Men läs den, för all del! Dyk ner i mörkret, följ Wills och monstrumologens kamp, lyssna till berättelsen och våndas. Men var säker först på att du vågar.

Modernista, 2015.

Köp den här, här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Bokhuset, Bokentusiasten, Vargnatts bokhylla, Johannas deckarhörna, Annas bokblogg, Zellys bokhylla, Fridas bokhylla, Midnattsord, Iheartfantasy.

Kommentera