Morantologi

morantologiJag älskade Konsten att vara kvinna. Nu, efter att även ha läst Caitlin Morans krönikesamling Morantologi vill jag helt enkelt geniförklara människan.

Morantologi är en samling krönikor där högt och lågt blandas hejvilt, där samtal från en äktenskaplig sängkant får mig att frusta högt av skratt och där varje krönika får mig att vilja läsa en till. Intervjuer med kändisar så kända att det vore ett under om någon läsare inte visste vilka de är och år av droganvändning i en sarkastisk backspegel samsas jämte mer allvarliga funderingar om barns tillgänglighet till böcker och läsning. Samtidigt som jag helst vill läsa hela boken på en gång är det här också en helt perfekt bok att ha liggandes på sängbordet eller med sig i väskan i månader – krönikorna är inte långa och passar perfekt när man väntar på bussen i fem minuter eller bara kan hålla ögonen öppna i sådär fyra sidor.

Det finns få saker jag inte älskar med den här boken. Jag vet att det här inte alls är samma sorts bok som Konsten att vara kvinna, där den föregående var ett högljutt feministiskt stridsrop är den här ett lite mer stillsamt återgivande av en karriär som jag hoppas ska generera många fler böcker i båda kategorierna. Jag inser alltså skillnaden. Ändå kan jag inte låta bli att sakna de feministiska tankegångar som präglade Konsten att vara kvinna, speciellt i de krönikor då Moran hänger sig åt diverse vikt- och utseendenojor. Visst finns det ställen där jag tror att hon är sarkastisk över vikt och utseende, men det är de ställen där nojorna bara rörs vid i förbigående som jag hänger upp mig på mest. Delvis av den anledningen, delvis av att det rent allmänt hade varit intressant att veta, hade jag gärna velat ha datum – eller åtminstone årtal – på de olika krönikorna.

Jag gillade faktiskt alla krönikor, men vissa ändå mer än andra. Den avslutande sidan i berättelsen om Michael Jacksons begravning är inte bara kronan på verket av en exposé över hur galen och ytlig kändisvärlden ibland verkar vara, utan också en oerhört sorglig minnesruna över en artist som förstördes av samhällets fördomar och förväntningar, jämte en bitter eftertanke om hur vi aldrig verkar lära oss något av historien.

En av mina favoritkrönikor, bredvid ovanstående, är för övrigt, förvånande nog, den om den engelske prins Williams bröllop med Kate Middleton. Inte så mycket för att jag brukar bry mig nämnvärt om olika kungafamiljers bröllop – eller deras göranden och låtandet så mycket överhuvudtaget faktiskt – men mer för att krönikan ifråga stoltserar med en så perfekt avvägd balans mellan ett stillsamt förlöjligande av människors ibland abnorma intresse för kändisar och ett kärt återberättande av samma kändisars ibland oavsiktligt humoristiska kommentarer om bröllopet. Moran lyckas i den här krönikan inte bara göra mig intresserad av något jag i vanliga fall är totalt ointresserad av utan också med ganska få ord poängtera galenskapen i vissa mediadrev.

Självklart älskar jag också krönikan med titeln ”Biblioteken – våra själars katedraler”. Men det behövde väl knappast sägas, egentligen?

Albert Bonniers förlag, 2013.

Köp boken här eller här.

Läs vad andra bloggare tycker: Beroende av böcker, Sladdertackans bokhörna, Fiktiviteter,

7 reaktioner på ”Morantologi

    1. Hehe ja. Det här är ju för ovanlighetens skull en perfekt bok att läsa då och då i, till och med att åsidosätta för flera månader 😉

    1. Det är helt olika sorters böcker med olika ämnen, däremot är ju hennes sätt att skriva och formulera sig ganska likt. Jag älskade den här, men älskade den andra också.

Kommentera