Mr. Mercedes – Stephen King

Stephen King stampar med Mr. Mercedes rakt in i deckar- och thrilerträsket. Vad som finns att hitta där är inget mer eller mindre än sunkiga stereotyper i stil med en pensionerad och självmordsbenägen polis och en mammaberoende bad guy som är en fena på elektronik och dålig på sociala relationer.

Både Megan Abbott och Lotta Olsson menar att även om Mr. Mercedes helt klart befinner sig på samma karta som många andra deckare och hårdkokta thrillers, skapar han också sin egen bild av thrillergenren och befolkar den med de typiska Kingska antihjältarna.

mr-mercedesJag både håller med och inte. För även om Mr. Mercedes verkligen börjar alldeles särskilt Kingskt – det är de utsatta i samhället som rampljuset skiner på, de samlas framför rådhusets trappa under tidiga morgonen för att vara först när borgmästaren ska annonsera nya jobb och vi får träffa Augie och Janice som huttrar tillsammans i det gråa regnet – så tas huvudrollen ganska snart över av två typer som vi alltför ofta träffar i halvsunkiga deckare. Den ultimata skurken, endimensionell, och kommisarien, butter och trist.

Kanske börjar motviljan mot Mr. Mercedes krypa sig på mig ganska snart för att jag är så väldigt trött på den typiska deckarklichén att inte ens Stephen Kings trollande med stereotyper och arketyper kan göra mig intresserad.

Bill Hodges är pensionerad polis. Till skillnad från många andra av hans bokliga kollegor är han inte alkoholist eller ens frånskild, men han är pensionerad och han leker varje morgon med sin fars gamla gevär och funderar på vilken mening hans liv nu egentligen har. In i hans liv dundrar Jerome, grannbarnet som är ett geni med datorer och kör glassbil i området – tätt följd av Janey som blir hans första klient när han får ta på sig rollen som privatdetektiv, efter att en av de skurkar han jagat som polis men aldrig lyckades fånga sticker upp näsan över vattenytan och vädrar blod. Det är ”Mr. Mercedes”, som i första kapitlet stal Janeys systers Mercedes och körde rakt in i folkhopen där Augies och Janices hopp om en bättre framtid hölls levande av löften om jobb och pengar.

Janey, Jerome och Holly – den senare är kusin till Janey och en av de mest osannolika bifigurer jag någonsin sett ta plats i en detektivroman men det är ju ändå Stephen King vi talar om – är den samling antihjältar som King skriver in i historien. Det är intressant, på sina ställen är det spännande, men för mig räcker det inte hela vägen.

Den enda gång jag faktiskt blir verkligt rädd är en skräckinjagande scen som skådar tillbaka mot avslutsscenen i Thinner och referenser till sina egna verk har ju alltid varit en specialitet för Stephen King. Ibland dyker de upp i Mr. Mercedes, scener som ger mig både rysningar och hopp om att romanen faktiskt kan ta sig – men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. En god vän till mig, som är King-kännare av mycket större mått än vad jag är, tyckte att Mr Mercedes var mer av en Richard Bachmann-roman än en King-roman. Jag kan nog hålla med. Jag är inte helt förtjust i Richard Bachmann. Dock är min aktning för Stephen Kings författarskap fortfarande hög och kanske att jag tar mig an även uppföljaren, Finders Keepers, inte minst för att den åter sniffar på temat i Misery – om idolskap och beundran för författare som går för långt.

kingFrån min instagram.

Du kan hitta den här eller här. På svenska här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Johannas deckarhörna, Skuggornas bibliotek, Bokhyllan.

Kommentera