Muse – The Resistance

Så var den äntligen här. The Resistance. Med tanke på vad Muse tidigare presterat var förväntningarna inte så mycket stora som – skyhöga. Tvivlet var dock obefintligt.

Jag har alltid älskat symfonisk och storslagen rock, gärna ackompanjerad av stråkar och piano. Därför är det inget sammanträffande att Absolution är mitt favoritalbum med Muse. Eller att The Resistance slår an på varje hjärtesträng jag har.

Det är nämligen återigen Muse’s storslagna sida som tynger varje spår. Även om den inledande Uprising lägger sig mer åt det elektroniska och taktfasta hållet är den just inte mer än en inledning till en skiva där varje låt är en kaskad av piano, stråkar och gitarriff som mer än en gång får mig att tänka på Brian May. Det är rock blandat med elektronisk synth och metal och inbakat i klassisk musik, men det är även återhållna plågor och en rapsodi i världens alla hemskheter, krig och massförstörelse som får fritt utlopp i både text, sång och musik. Det är vackert men samtidigt är det förtvivlat och nattsvart, Matthew Bellamys ord ackompanjeras vackert och stämningsfullt av hans röst: den är på något vis lika dyster och desperat som de alla världens sorgligheter om vilka han berättar. Det är dock inte fullkomligt tröstlöst: ”Love is our resistance”, som är ledorden i titellåten The Resistance.

Muse är verkligen ett band för sig, men några de från första början har påmint mig om i vissa glimtar och stunder, är Queen. I The Resistance är det tydligare än någonsin, speciellt i låten United States of EurAsia, som inte bara är bland de bästa spåren på skivan utan också en låt som är så Queen- inspirerad att spöket av Freddie Mercury nästan knackar på dörren – utan att de för den skull tappar sitt eget sound eller individualitet.

En del konceptalbum berättar en historia. En del konceptalbum tar bara fasta på en känsla, eller en händelse, eller ett övervägande hot, och The Resistance tillhör den senare sorten. Matthew Bellamy berättar om hopplöshet, om sorg och om världen idag. Om krig, om lönlösa försök, om död. Och, om en försoning som kommer alldeles för sent.

I Absolution finns Endlessly som lugnar ner tempot och hejdar den framstormande orkan som skivan överlag är. I The Resistance finns ingen bromskloss, däremot finns Muse’s i mitt tycke mest fantastiska musikstycke hittills – skivans tre avslutande spår som består av Exogenesis Symphony Part I, Part 2 och Part 3. Det är en tretton minuter lång, sammanhängande, symfoni som inleds med mäktiga stråkar och avslutas med piano och orden ”It’s our last chance to forgive ourselves”. Hoppfullt? Ja, kanske. Det är i alla fall tveklöst att The Resistance är ett mästerverk signerat Matthew Bellamy och Muse, ett vackert och mäktigt symfoniskt experiment som tål att lyssnas på om, och om och om igen.

Kommentera