Never let me go

Jag läste Never let me go under oktobers sista helg, på besök i Stockholm. På en fem timmars tågresa dit, på ett hotellrum, aldrig verkade jag komma ur den. Samma helg bokcirklade jag om den och vi verkade heller aldrig få slut på saker att prata om.

Det var inte det att den var tråkig. Mer att det fanns så mycket jag behövde smälta. Språket tog mig långsamt framåt, stannade upp, blickade bakåt, uppehöll sig. Jag var tvungen att göra detsamma.

Never let me go verkar inledningsvis vara en uppväxtskildring i en vanlig engelsk internatskola, låt vara med strikta regler. Det lilla jag hade läst om boken tidigare gav vid hand att det skulle vara en dystopi och jag väntade länge på de dystopiska inslagen, som är väldigt nedtonade. Mest av allt är det nog ändå just det, en uppväxtskildring.

Kanske även samtidskritik. Never let me go utspelar sig förvisso i dåtiden, i en slags förvriden version av England på 1990- talet där människor klonas till organdonatorer och där vi får följa några barns utstakade väg till att tjäna samhället. Jag får ofta känslan av att Kazuo Ishiguro mer än något annat beskriver vår egen samtid, där vi alla på ett eller annat sätt är menade att vara en tillgång till samhällsbygget, en kugge i hjulet och där du straffas hårt om du på något sätt inte är det, om du faller utanför ramen. Är vi alla donatorer till samhällskroppen? Förbereds för det hela våra liv?

Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset 2017. Jag tyckte mycket om Never Let Me Go, även om jag inte fullständigt älskade. Kanske blev det en för hastig bekantskap, kanske behöver jag läsa fler böcker. Det finns mycket fint i språket jag vill återvända till, som fascinerar mig. Som hur länge han kan beskriva barnens världsbild och sinnesintryck utan att egentligen säga något om vilken sorts värld de lever i. Som att han kan beskriva deras liv och dem själva så ingående utan att vi får veta vad de lär sig eller varför de är där eller vilka de egentligen är. Egentligen finner jag att jag inte bryr mig så mycket, jag måste inte veta vad som händer. Jag vill bara stanna i prosan, följa orden med ögonen en liten bit till. Jag kommer läsa mer av årets nobelpristagare.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst:

3 thoughts on “Never let me go

  1. Det finns mycket att smälta med boken, jag gör det fortfarande, läste ut den idag. Gillade din koppling med donatorer till samhällskroppen 🙂

Kommentera