New Moon

Jag hade tänkt försöka skriva en sorgligt försenad recension av New Moon som jag såg den femte december. Runt den tiden var det alldeles för mycket som hände, jag fick ett tråkigt besked hemifrån och åkte till Småland två veckor tidigare än beräknat, väl där var det annat som tog upp tankarna. Någon vidare recension blir det väl inte såhär nästan två månader efteråt, men jag kan ändå skriva några av de tankar jag minns från den. Det jag minns är faktiskt det som gjorde filmen så mycket bättre än Twilight– filmen, även om den första boken är bättre än den andra i min mening.

Framförallt verkar filmskaparna ha tagit till sig att en filmadaption av en bok inte blir bättre bara för att man ändrar så mycket som möjligt, speciellt inte när det gäller en bok som är så älskad av så många. Handlingen i New Moon stämmer mycket mer överens med sin förlaga än Twilight, och bara det gör den till en mycket bättre upplevelse. Dessutom har regissören mycket mer tagit till sig stämningen och gjort filmen i mörka och bruna färger, så mycket bättre än de opassande isblå som täckte hela Twilight.

Scoret är fantastiskt vackert men jag är däremot inte lika förtjust i soundtracket och speciellt inte med tanke på vilket passande och riktigt, riktigt lysande soundtrack de hade till föregående film. Det är synd, eftersom musiken betyder så mycket både för boken och för Stephenie Meyer, något filmskaparna till Twilight verkligen insett och använt. Soundtracket var den största riktiga länken mellan bok och film, och jag vet inte om jag upplevt något sådant tidigare när det gäller film som görs på bok. Synd att filmteamet till New Moon missade den detaljen.

Skådespeleriet är rent allmänt lika bra som det var i Twilight, till största delen har de lyckats otroligt väl med att hitta rätt skådespelare till rätt roll, framförallt är i den här filmen Volturi lysande välspelade, både Jane, Aro och Caius är så elaka och kalla som man föreställt sig när man läser boken. Jag trodde faktiskt inte de skulle lyckas så väl och jag som älskar onda karaktärer satt nästan och log i smyg i biosalongen. Något som också överraskade mig positivt var slagsmålet hos Volturi, trots att det inte är där i boken är det mycket snyggt gjort och håller spänningen uppe utan att förstöra den. Dock lyckas inte Kristen Stewart fängsla mig nämnvärt den här gången heller, och hon övertygar mig definitivt inte i rollen som Bella. Jag tycker det är märkligt att det inte fanns någon bättre som kunde spelat rollen, hennes ansiktsuttryck varieras på två eller max tre olika sätt och någon behöver fortfarande skicka henne på en kurs om hur man andas normalt. Den enda scen med bara Bella jag tycker är bra är den där man ser månaderna gå, hon sitter ensam i sin stol och kameran snurrar runt henne medan höst blir vinter och vinter blir vår. Vackert gjort.

Däremot är jag mycket mer förtjust i Taylor Lautner som Jacob, han är trovärdig och sympatisk och ibland kanske till och med för sympatisk. Jag känner ingen av den irritation för honom som ständigt håller på att bubbla över när jag läser böckerna, vi får se om det dyker upp i Eclipse. Jag är mycket nyfiken på hur de kommer lyckas med den tredje filmen, med tanke på att New Moon är en markant förbättring men huvudrollsinnehaverskan inte är det så blir det till att vänta och se.

0 replies on “New Moon”

  1. […] filmen, New Moon, var egentligen inte sämre men soundtracket hade fullständigt slarvats bort och det gjorde mig […]

  2. […] jag gillade den. New Moon och Eclipse tyckte jag däremot inte alls om och det var med förhoppningar som steg och sjönk […]

  3. […] filmer – inte lika bra. New Moon, Eclipse och Breaking Dawn del 1 – alla kan sammanfattas med ett enda stort ”NJA”. Men […]

Kommentera