Jag är ju fortfarande som besatt av dem. Jag är fortfarande desperat för att få följa dem ännu längre – och fasar för att det är slut om två böcker.
Samtidigt kan jag knappt vänta på att få komma dit. För vad som fängslade mig så totalt i första boken i serien – Bellas och Edwards omöjliga förhållande och den passion och död som följde i dess spår – både intensifieras i andra boken och ställs på sin spets. Stephenie Meyer är oerhört skicklig på att beskriva känslor utan att egentligen göra det – Bellas lidande blir läsarens lidande, och en stor del av boken är plågsamt och långsamt torterande i det avseendet. Jag tror inte det har med det – fortfarande – smått överbeskrivande och väldigt adjektivfyllda språket att göra, det är snarare berättelsen i sig själv och den underliggande längtan och hopplöshet som färgar varje blad jag vänder.
New Moon är mer – i brist på ett bättre ord – krypande skrämmande än Twilight. Den är dystrare, och skrämmer mig ibland med vilka vägar den tar.
Ibland balanserar den också farligt nära gränsen till för mycket – en gräns för vad som bibehåller historiens fantastiska sätt att fängsla. Ibland balanserar den också farligt nära utsvävningar, farligt, men faller aldrig helt. För i slutändan är det ändå det som fängslade mig från första början i första boken som fortfarande håller mig kvar i denna underbara värld – det är Bella och Edward. Här blir återigen Bellas hopp och längtan läsarens hopp och längtan, och samtidigt som själva tjusningen i deras förhållande finns i det farliga, i hennes passion och hans mordlust, i deras totalt motsatta liv, i hon som människa och han som vampyr, kan jag knappt vänta – jag måste veta, får de varandra i evigheten?