New Moon – Stephenie Meyer

The meadow was a magic place again. A darker magic than I’d expected, to be sure, but magic all the same.
I New Moon följer vi Bella och Edward från där Twilight slutade. Mer vet jag inte om jag ska avslöja, vilket blir oerhört svårt.

Jag är ju fortfarande som besatt av dem. Jag är fortfarande desperat för att få följa dem ännu längre – och fasar för att det är slut om två böcker.

Samtidigt kan jag knappt vänta på att få komma dit. För vad som fängslade mig så totalt i första boken i serien – Bellas och Edwards omöjliga förhållande och den passion och död som följde i dess spår – både intensifieras i andra boken och ställs på sin spets. Stephenie Meyer är oerhört skicklig på att beskriva känslor utan att egentligen göra det – Bellas lidande blir läsarens lidande, och en stor del av boken är plågsamt och långsamt torterande i det avseendet. Jag tror inte det har med det – fortfarande – smått överbeskrivande och väldigt adjektivfyllda språket att göra, det är snarare berättelsen i sig själv och den underliggande längtan och hopplöshet som färgar varje blad jag vänder.

New Moon är mer – i brist på ett bättre ord – krypande skrämmande än Twilight. Den är dystrare, och skrämmer mig ibland med vilka vägar den tar.

Ibland balanserar den också farligt nära gränsen till för mycket – en gräns för vad som bibehåller historiens fantastiska sätt att fängsla. Ibland balanserar den också farligt nära utsvävningar, farligt, men faller aldrig helt. För i slutändan är det ändå det som fängslade mig från första början i första boken som fortfarande håller mig kvar i denna underbara värld – det är Bella och Edward. Här blir återigen Bellas hopp och längtan läsarens hopp och längtan, och samtidigt som själva tjusningen i deras förhållande finns i det farliga, i hennes passion och hans mordlust, i deras totalt motsatta liv, i hon som människa och han som vampyr, kan jag knappt vänta – jag måste veta, får de varandra i evigheten?

Kommentera