Nöjesfälten och skräcken

Av alla skräckmiljöer är den en av dem som fascinerar mig mest. Det övergivna nöjesfältet. En plats där, redan under dagens timmar, skräck blandas med förtjusning i snurrande karuseller men där nattens intåg gör de leende clownerna och knirkande pariserhjulen till en mardröm av motstridiga känslor.

Det är inte för intet som nöjesfälten slår upp portarna i stor skala när Halloween närmar sig, och idag ska jag äntligen ge mig in ett av dem. Snart beger jag mig tillsammans med en av mina bästa vänner till Gröna Lund och deras första Halloweenspecialhelg.

Det är verkligen något särskilt med blandningen av glädje och skräck på en nöjespark. Förr i tiden hade dock de resande nöjesfälten en betydligt mörkare sida än idag. Människor som ansågs strida mot dåtidens ideal ställdes ut i freak shows, som underhållning. Det hemska är att detta på många sätt lever kvar än idag, ända in i nutidens sociala medier där människors vikt och behåring hånas och bespottas som om det vore 1895 och vi inte visste bättre. Vi gör ju det. Vi borde bete oss därefter. Två av de finaste romaner som berättar om människor på kant med samhället på det här sättet är The Phantom of the Opera av Gaston Leroux, en skräckroman oavsett vad senare filmatiseringar vill låta påskina, och Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren.

Men för mig började allting i tonåren med ett, i vissa kretsar, omtalat svenskt vispop/folkmusik/spoken word- band. Cirkus Miramar. Rostiga karuseller, glömd kärlek, sorg, död och kaos är några av deras signum och jag kan fortfarande förlora mig där. Men jag älskar inte bara övergivna nöjesfält utan också vampyrer, kanske särskilt de som spökar på desamma. The Lost Boys är en kultförklarad popcornskräckis från 1987 där Santa Carlas enda nöjesfält blir en grogrund för vampyrer om natten. Kiefer Sutherland spelar oemotståndlig vampyr och Corey Feldman den nördige vampyrjägaren. The Lost Boys är fortfarande ett nöje att se.

Varför fascinerar nöjesfälten så? Varför blir de så otäcka? Jag tror att det väldigt enkla svaret är detsamma som till varför vi är så rädda för onda clowner och onda barn – något som ska bringa så mycket glädje blir desto mer otäckt när det  tar på sig en mask av fasa. Vi blir rädda, inte bara för den uttalade skräcken, utan för det förvridna i att glädjen maskerat sig till något helt annat.

Det finns mycket på temat. American Horror Storys fjärde säsong Freak Show, B-skräckisen The Funhouse från 1981 och den halvdåliga barnboksserien Disney after dark, men vad jag verkligen vill prata om är ett skräckspel som är så njutbart för en vurmare av övergivna nöjesparker att jag funderar på att återvända trots att det skrämde livet ur mig. Jag älskar att läsa skräck men jag är alldeles för harig och lättskrämd för att spela skräckspel till dator och konsol. Jag kan tycka att en skräckbok kan vara en betydligt otäckare upplevelse än en skräckfilm, just för att du får möjlighet att skapa dina egna bilder i huvudet och att de kan vara precis hur skrämmande som helst – ändå finns det knappt något så skakande och ruggigt som att spela ett riktigt välgjort skräckspel. Du är en del av berättelsen på ett helt annat sätt än i en skräckfilm, du är ett med din spelfigur och upplever det hen upplever – helst i stereo eller med hörlurar. Jag har spelat få skräckspel, sett några spela och alltid svurit att aldrig återvända.

Men så fann jag The Park – ett kort spel och en vandringssimulator med en helt oemotståndlig story: du spelar en mamma vars barn försvinner tillbaka in i nöjesparken efter stängning och när du rusar efter förvandlas den omkring dig, till en spöklik rest av det den en gång var. En ruggig historia gömmer sig i själva parkens grund och långsamt återfinner du den medan jakten på ditt försvunna barn tar dig längre och längre in i parkens hjärta. Det som stannat kvar i minnet är inte de, tacksamt få, jumspcares som dyker upp och inte heller den fantastiskt fina grafiken – det är den djupt psykologiska skräcken och storyn som bit för bit rullas upp till något så förfärligt att det är svårt att ta till sig det. Jag hatälskade att spela The Park – men jag kommer kanske aldrig gå in i ett spökhus igen. Vi får se idag.

Bild: Funcom.

Kommentera