Nomaderna – Carl-Johan Vallgren

Nomaderna är Carl-Johan Vallgrens första roman och den är ett sammelsurium av karaktärer, händelser, livsöden och tankar, placerade i olika delar av resenärernas, missbrukarnas, dårarnas, västerlänningarnas och infödingarnas Asien och då framförallt Goa. Historien berättas främst uifrån Jonatan Brygges perspektiv, en svensk som lämnar allt och bosätter sig i Goa där han råkar på allehanda mer eller mindre lustiga karaktärer och dårar. Ibland förvillar jag nästan bort mig själv och tappar greppet om historien och just det fina med Vallgrens författarskap, det som i Nomaderna endast skymtar igenom då och då i klart lysande textstycken och som i Den vidunderliga kärlekens historia nått sin poetiska fulländning: Vallgrens unika och fantastiska sätt att behandla språket.

Ibland blixtrar det till. Ibland sjunker jag ner i Jonatan Brygges ”Vanvettets Vaudeville” med en närmast barnslig förtjusning och andningslös beundran. Ibland tycks karaktärerna vara nära, sedan länge förlorade vänner som jag måste läsa mer om och som jag gråter över när det går dem illa. Ibland är det dock inte just mer än ett trassel och en röra som hänger ihop i det tunnaste trådar.

Boken är inte bara ett virvarr av platser och händelser utan även ur ett berättarperspektiv. Den är uppdelad i olika delar där Jonatan berättar två av dem och hans flickvän Anna en. En del består av utdrag ur Jonatans dagbok, skrivet i tredje person, men presumtivt av Jonatan själv och då och då slinker det in några meningar berättade i jag-form. Detta berättargrepp skulle kunna vara förvirrande, men på något sätt fungerar det faktiskt ändå.

Det mesta fungerar, egentligen. Det är en fängslande historia med en vindlande och svindlande berättarteknik och ett virrvarr av personer och spöken och gengångare från historien. Det märks att det är Vallgrens debutroman, språket känns igen men det är en smula oputsat. Allra mest nyfiken är jag just nu på För herr Bachmanns broschyr och även hans senaste, Kunzelmann & Kunzelmann.

Kommentera