Om de Augustprisade böckerna och om böcker som verkligen behövs

Jag blev lite tagen av att Vänta på vind fick Augustpriset, just den boken jag hoppades på. Fram tills nu har jag inte riktigt satt orden på pränt om varför det gjorde mig så glad.

Ett stort litterärt pris ger en bok uppmärksamhet, vilket ger läsare. Egentligen hoppades jag lika mycket på Jordgubbsbarnen som Vänta på vind, för att jag verkligen önskar de här böckerna så otroligt många läsare. Vänta på vind kan verka som en ganska blygsam bok, med en framsida många kanske inte tittar två gånger på och vars innehåll bärs fram mer av vad som händer mellan raderna, än själva storyn. Men det är en stor bok. Inte bara för sin underbara skildring av vänskapen mellan en morfar och ett barnbarn, eller för den envisa och introverta Vinga – utan också för att den är en av ytterst få böcker på hyllan för 9-12 år som skildrar en HBTQ-relation.

Egentligen är det otroligt märkligt. Det fullkomligt dignar av kärleksböcker på 9-12- hyllan, men aldrig får kärleken vara annat än heteronormativ – med några få undantag för vuxna, föräldrar och äldre bekanta. Det är märkligt, för bland ungdomsböckerna finns det så många fina kärleksskildringar som inte är hetero. Det är som att det finns en föreställning om att ingen vet om sin homo, bi- eller pansexualitet förrän en är nästan vuxen. Som om en tjej inte skulle kunna bli kär i en tjej förrän hon är minst 13 år.

Kärleksrelationen i Vänta på vind är inte så omskriven i recensioner, men jag vill så otroligt gärna skriva mycket om den just för att den behövs så mycket. Jag vill skriva spaltmeter om Vänta på vind, för det var längesedan jag älskade en bok så otroligt mycket.

Jag blev också glad över att Osebol vann skönlitteraturklassen för vuxna, en bok som mina kollegor lovordat i flera månader och som jag verkligen vill läsa. Också en viktig bok, en som skildrar glesbygden. Ålevangeliet kanske jag också kommer läsa, vad det lider. Men inte före jag läst Vänta på vind en gång till.

Kommentera