Om Drottningens juvelsmycke och den undflyende Tintomara

Tintomara! två ting äro vita

Oskuld – Arsenik.

Dessa rader inleder Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke och också inledningen till en läsupplevelse som varje gång jag öppnar bokens pärmar tar mig med på en underbar och svindlande tankeresa till 1700- talet, till dueller i skogarna och till maskeradbalen på Gustav III:s hov 1792 som slutade så fatalt.

Den centrala punkten i all denna villervalla är Tintomara, den olycksdrabbade, vackra, androgyna Tintomara. Det är en gestalt så undflyende och gäckande som ett skogsväsen, som förtrollar alla i sin omgivning och skapar ett missförstånd som slutar med sinnesförvirring och döden. I breven som inleder boken får läsaren en verklig insikt i de fyra huvudpersonernas tankar, Amanda, Adolfine, Ferdinand och Carl-Henrik och den förväxling som inleder historien och sedermera bidrar till så mycket sorg. Att lära känna de fyra gör dock bara att avståndet till Tintomara blir desto större, Tintomara är inte så mycket en huvudperson som en länk mellan de fyra, navet i deras instabila förhållanden och det historien väver sina trådar kring. Hennes androgyna form gör att hon varken verkar tillhöra det ena eller det andra, hon blir istället som en mytomspunnen älva som både kvinnor och män dras till utan att egentligen veta varför. Tintomara själv finner sig hamna i situationer hon har svårt att ta sig ur, hon blir ofrivilligt en kärna i mordet på konungen och maskeradbalen där det skedde, maskeradbalen där symboliskt nog inte bara Tintomara döljer sitt rätta ansikte utan där alla gör det.

Drottningens juvelsmycke är ett vackert porträtt av 1700- talets Stockholm med dess omgivning, av skog och landsbygd runtomkring men framförallt av staden med dess gränder och hus, och av slottet självt där Tintomara befinner sig. Samtidigt är allt detta bara kulisser, det som fängslar läsaren är intrigerna och karaktärerna som skapar dem, känslan av att allting har hänt på riktigt och närheten till känslorna. Amandas fasa när hon träffar konungamördaren Jacob Johan Anckarström mitt i natten är en av bokens mest intensiva delar och ett skrämmande bevis på hur ord kan tyckas sluta vara ord och istället bli verklighet, åtminstone i tanken.

Slutet är ödesdigert, den manliga sidan av berättelsen finner döden och den kvinnliga finner vansinnet, Tintomara själv finner sitt oundvikliga och tragiska öde för handen av en av dem som säger sig älska henne. På så vis avslutar Almqvist sin vackra och storslagna historia, en berättelse om en samtid, om mord och död och vansinne men också om kärlek och uppoffring, om hjältedåd i en sedan länge svunnen tid.

Drottningens juvelsmycke var och är en av mina bästa läsupplevelser, en bok som både kan analyseras och funderas över länge och väl – och på många olika sätt.

0 replies on “Om Drottningens juvelsmycke och den undflyende Tintomara”

  1. Vixxtoria skriver:

    Åh, roligt att läsa. Jag blir väldigt sugen på att läsa om. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag läst den här boken – i sin helhet 4-5 gånger i alla fall. Men det var ett tag sen nu.

    Den är verkligen så fruktansvärt otroligt bra, och jag är så glad över att jag har läst den, och att jag kan läsa om den!

    Jag gillar din analys också, som verkligen tar fasta på Tintomaras funktion som katalysator.

  2. S skriver:

    Vet inte om du kommer svara på en kommentar från ett inlägg från 2010 nu 2013 men jag kör på ändå 🙂

    När du har läst denna bok, vilken förlaga är de då? Tycker du inte att språket kan vara lite svårt att sätta sig in i? Min bok är utgiven 1978 – är språket ”modernare” i den som är utgiven 2004?

    Mvh S

    • Eli skriver:

      Jag tror jag har en ganska ny bok, men språket är nog detsamma. Så länge det inte står att det är en förändrad eller reviderad upplaga så ska det vara helt som originalet 🙂 För min del älskar jag det gamla språket, visst kan det ta ett tag att sätta sig in i men när man väl får flyt i det så tycker jag det är jättefint. Kan nog vara bra att läsa långsamt i början?

Kommentera