Om glömda flickor, och att försonas – eller inte alls

Elin Olofsson skriver om Jämtland, om hur det förflutna kan tära på en, om att göra upp med sina spöken. Jag läste både Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön i början av mars och även om de har liknande teman är det ganska olika typer av böcker.

9789146223054_200_da-tanker-jag-pa-sigridI Då tänker jag på Sigrid letar sig Hanna tillbaka till sin barndoms by i Jämtland efter att ha jobbat  på en reklambyrå i Stockholm och haft ett förhållande med en gift kollega. Bitvis får läsaren veta vad hon söker, vad hon lämnade och varför, men också om vad som egentligen hände i splittringen mellan hennes far och farmor.

I Till flickorna i sjön söker huvudpersonen Helena inte efter revor i sina förfäders förgånga utan i sitt eget liv. Det handlar om att 9789146226185_200_till-flickorna-i-sjonlära sig leva med dået, att kanske inte kunna förlåta och glömma, hur hårt fördomar lever kvar och att människor kanske inte alltid är de man tar dem för att vara.

Jag tycker att båda de här romanerna handlar om försoning, men på olika sätt. Att försonas med det förflutna som inte varit ens eget, att försonas med det en inte kan ändra på, eller att inte försonas. Alls.

Det finns saker jag verkligen tycker om med de här böckerna, och saker jag inte tycker om. Elin Olofsson penna skriver fram ett fantastiskt vackert språk, kargt och ändå varmt liksom den jämtländska natur, landsbygd, glesbygd och stad hon så väl fångar. Stämningen fångar mig och bäddar in mig i historien, får mig att tro på den och att känna med karaktärerna.

Det jag inte gillar är saker jag inte riktigt kan säga utan att avslöja stora delar av handlingen, så jag tror jag låter bli. Men det jag kan säga är att jag inte gillade slutet i Då tänker jag på Sigrid och att jag tycker att det som i Till flickorna i sjön händer bokens huvudperson och inte låter henne glömma det förflutna är ett tema som jag känner används alldeles för mycket i böcker, särskilt just som katalysator till en förändring.

Jag skulle gärna vilja säga att Till flickorna i sjön lyfter glömda flickor, drar fram kvinnorna i ljuset och säger: ”Här! Här är vi! Det här är vår erfarenhet och våga inte förminska den!” Till viss del gör den det. Men det är också sorgligt att det, i boken som i livet, i mångt och mycket är männen som definierar de här flickornas liv. Vilka de är, hur de hamnade där de är nu, vad som finns i deras förflutna, vad som styr deras handlingar, upptar deras tankeutrymmen.

Hur blev det så här?

Andra som bloggat om Då tänker jag på Sigrid: Lottens bokblogg, En bok om dagen, Boktokig, Böcker emellan, Nobelprisprojektet, Dagens bok.

Andra som bloggat om Till flickorna i sjön: Fiktiviteter, Cattis boktips, Lottens bokblogg.

1 thought on “Om glömda flickor, och att försonas – eller inte alls

Kommentera