På tal om äckel…

Den sista frågan i förra veckans Bokalfabet handlade om äckel. Lägligt nog såg jag och min pojkvän på Saw igår kväll, hälften den vanliga versionen och hälften den oklippta (ja det stämmer, ibland har vi lite svårt att komma överens…) Jag hade inte sett Saw innan, men efter lite tjat och gnat så blev det ändå så och jag ångrade mig nästan. Jag är en skräckälskare men ibland blir det för mycket, till och med för mig. Det var inte direkt något blodbad, som de flesta tror som inte sett filmen, och även om det förekom en hel del blodförlust var det inte det som var det vidriga med filmen. Det var snarare det psykologiska, tanken om vad människor kan göra som försätts i extrema situationer med fara för sin egen, eller ännu hellre – sin familjs – liv. Det var också en spänning och en väldigt påtaglig instängdhet som nästan tog kål på mig och tvärtemot min vana satt jag mot slutet och störttjatade på min stackars pojkvän: ”är det han? Är det verkligen det? Kommer han undan?”

Som åskådare blir man lurad både en och två gånger och man hinner fundera en hel del under filmens gång. Själva historien börjar med att två män, okända för varandra, vaknar upp fastkedjade i en källare med en död man liggande mellan sig. Vill de ta sig ut måste de följa ”spelets regler” och därmed en mycket sjuk lek som någon hittat på…

Jag vet inte om jag ger mig på efterföljande filmer som tydligen är av mycket sämre kvalitet, vi får se. För även om Saw var äcklig så var den också mycket välgjord och mycket bättre än jag hade trott, speciellt med tanke på alla dåliga skräckfilmer som görs nuförtiden. Trots det har jag faktiskt sett två på raken nu – i förrgår var det Instängd (The Descent) som också gav mig kalla kårar. Mer om den i eget inlägg, senare.

Kommentera