Årets bästa böcker 2019

Att välja ut årets bästa böcker följs onekligen åt av någon slags vånda. I år var det dock lättare än vanligt – de allra bästa lyser verkligen klart. Det var ingen tvekan om vilka som för mig är årets tio bästa böcker. De första fem skriver jag lite mer om, de andra fem lite mindre. I slutet – såklart – några bubblare. Alla böcker har länkar till recensioner.

Topp 10

All the Bad Apples – Moïra Fowley-Doyle
Jag grät av sorg, jag grät av ilska, jag grät av kärlek. All the Bad Apples av Moïra Fowley-Doyle är en uppgörelse med Irlands katolska historia och en skildring av de kvinnor som trampats ned under den. Det är också en skimrande Young Adult- roman och en underbar lesbisk kärlekshistoria – med en liten gnutta magi. Intrycket den gjorde på mig var monumentalt.

Uprooted – Naomi Novik
Kanske den bästa fantasyroman jag någonsin läst. En bok som väver samman myter och magi och som aldrig låter ondskan och godheten vara svart eller vit. Uprooted skildrar en medeltidsliknande fantasyvärld utan ett ondsint patriarkat, men det jag älskar mest med Uprooted är skogens mörka magi och Agnieszkas och Kasias relation – aldrig har jag läst en starkare skildring av kvinnlig vänskap i en fantasyroman.

Klubben – Matilda Gustavsson
Klubben väckte många känslor. Vrede och sorg, men framförallt djup respekt och beundran för Matilda Gustavssons journalistgärning. Mycket har sagts om Klubben den här vintern, men det allra viktigaste som kan sägas är – läs den.

Till Vial – Henrik Ståhl
Till Vial är en bok som bosätter sig i hjärtat och sedan aldrig lämnar det. En mörk framtidsskildring och en saga från rymdens ekande tomrum med två små barn som berättare. En bok som sätter ord på rädslor och omfamnar dem tills de inte känns så skrämmande längre. Till Vial berättar om syskonkärlek, om hopp och om förmågan att fortfarande leka – mitt ute i den oändliga rymden.

Vänta på vind – Oskar Kroon
Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Oskar Kroons poetiska språk fångar alla känslor, alla intryck. Den berättar om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Om att inte alla vill passa in. Men mest, om ett barnbarns vänskap med sin morfar och om två tjejers första, svindlande kärlek till varandra.

Ædnan – Linnea Axelsson
Ædnan berättar om två samiska familjers historia och öden som speglar ett helt århundrade, men också om nutiden och om att återfinna sitt språk. Det är tungt, vackert, betydelsefullt, oförglömligt.

The Quiet at the End of the World – Lauren James
The Quiet at the End of the World är en stillsam men stor och vacker berättelse om vem människan blir när hon möter slutet av sin egen existens. Kanske YA-genrens allra bästa författare.

Revolution Poetry
Revolution Poetry är en rörelse som ger rum åt röster som stängts ute, röster vi alla behöver lyssna till. Magiskt vackert och berörande.

Carry on – Rainbow Rowell
Carry On är en Harry Potter för tonåringar och vuxna, för alla oss som vill ha en glödande YA/HBTQ-kärlekshistoria mitt i Hog… förlåt, Watford School of Magics korridorer. Simply lovely.

Vi skulle segla runt jorden – Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
Vi skulle segla runt jorden är en av de finaste grafiska romaner jag läst, sorglig och tung men så oändligt vacker och omsorgsfull.

Bubblare

Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström, en underbar bildroman för tonåringar och alla andra. Internment av Samira Ahmed, kanske den viktigaste boken du kan läsa just nu. The Three-Body Problem av Cixin Liu, årets bästa science-fiction.

Några fantastiska barn- och ungdomsböcker

De flesta av mina böcker på årstoppen är ungdomsböcker, men jag läser så många att jag bara måste nämna ännu fler. Mizeria av Melody Farshin – brännande aktuell och otroligt välskriven. När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, en historisk ungdomsroman som träffar rakt i hjärtat. Fangirl av Rainbow Rowell – som jag bara älskade. Moxie av Jennifer Mathieu, som bär en hel revolution inom sig. Och så Välj mig av Christina Lindström, som jag aldrig kommer glömma.

Till sist

Och så till sist, några böcker som inte riktigt kvalar in på tio- i- topp men som jag älskade oerhört mycket. En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, Min längtan kvar av Mårten Melin och Jordgubbsbarnen av Sara Olausson.

Klubben – Matilda Gustavsson

Det börjar med igenkänning. Med minnen av den hösten, 2017. Matilda Gustavsson inleder sin undersökande reportagebok Klubben med #metoo- hösten 2017, närmare bestämt nyheten om Harvey Weinstein. #metoo som rörelse skapades dock mycket tidigare, av Tarana Burke 2006. Men det var först 2017 det verkligen brann i många delar av världen.

Inte minst i Sverige. Matilda Gustavsson är journalisten som gjorde reportaget om ”Kulturprofilen” i DN, om den prestigefyllda klubb som skapade eller avslutade konstnärskap och vars konstnärlige ledare inte bara hade inflytande över Svenska Akademien utan också i årtionden trakasserat och våldtagit kvinnor.

Ni känner säkert också igen historien, det är svårt att inte göra det. Ändå vill jag inte missa ett enda ord i inläsningen av Matilda Gustavssons bok, för Klubben är långt mer än bara en förlängd artikel i en tidning. Efter känslan av igenkänning kommer de av djup respekt och beundran för Matilda Gustavssons journalistgärning.

Klubben är ett reportage med så välgjord research att det känns svårt att värja sig. Vid sidan av det är Klubben oerhört välskriven och litterär, en ganska ovanlig kombination och något som gör det rent av omöjligt att sluta lyssna. Inläsningen av Ella Schartner är fantastisk. Inledningsvis känns skådespelarbytena vid de olika narrativen lite märkliga, men det går fort att vänja sig och det gör det lättare att särskilja de olika rösterna och berättelserna.

Berättelserna är många. Vreden, det är nästa känsla. Någonstans är det ofattbart hur ”kulturprofilen” Arnault kunnat gå så ostraffad genom sina gärningar, samtidigt visar Matilda Gustavsson klart och tydligt just hur starkt mansväldet inom kulturvärlden och hur långt inflytande räcker. Hur skräcken fick kvinnorna att fortsätta ha kontakt med sin våldtäksman. Gustavsson skärskådar, nagelfar, inte bara högkulturens boning utan också samhällets föreställningar om våldtäkt och varför vi reagerar som vi gör – både som offer och betraktare. Vad mer är, hon rannsakar sina egna fördomar och tankar. Klubben är ständigt intressant, ständigt utforskande, ständigt stark.

Men en känsla som Matilda Gustavsson aldrig inger, det är uppgivenhet. Många gånger under det här året har det känts just så, uppgivet, när #metoo råkar ut för bakslag efter bakslag. Med Klubben visar Matilda Gustavsson att det går att nå hela vägen, att även de som verkar ostraffbara kan få sona för sina gärningar i den patriarkala världsmaktsordningen. Matilda Gustavsson bevisar också hur oerhört mycket journalistiken behövs och hur viktigt ett grävande reportage i en tidning kan vara. Det kan vara värt att tänka på i tider när många ondgör sig över ”betalväggar” och inte tänker på att vi behöver stödja journalistiken för att den ska finnas kvar. Stöd journalistiken. Läs Klubben.

Albert Bonniers förlag, 2019.

Finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, och dagarna går, Fiktiviteter, hyllan, bernur, Bokstunder, Kerstins bokblandning, Tankar om böcker.

Spelåret 2019 – och dess allra bästa spel

Spelåret 2019 definierades av flera härliga co-ops med min ständiga gamingpartner, många timmar tillsammans med min guild på vår Minecraftserver, några fullängdsäventyr och flera korta men intensiva spelupplevelser. Att jag spelade så många korta spel gjorde att jag hann med hela 12 spel 2019. Idag tänkte jag berätta lite mer om de fem finaste spelupplevelserna 2019, och några ord om de resterande 7 spel som gjorde 2019 till ett fantastiskt spelår.

Topp 5 2019

Unravel
Unravel (2016) lämnade mig med ett krossat hjärta. I allt från den makalöst vackra skildringen av det västerbottniska landskapet till det detaljerade karaktärsskapandet av ett litet garnnystan var Unravel en magisk spelupplevelse. Naturen, årstiderna, känslorna, berättelsen, pusslen, att det glimtade förbi en HBTQ-story (blinka och du missar det, men ändå), allt. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde få så mycket känslor för ett garnnystan. Unravel är makalöst.

Shadow of the Tomb Raider
Tomb Raider är mina favoritspel. I år spelade jag igenom hela den nyaste spelserien och i den är Shadow of the Tomb Raider (2018) den klara vinnaren. Jag älskade att pusslen fick mer tyngd än i de tidigare två spelen, att Lara är betydligt tuffare nu – och jag älskar hur otroligt snyggt och genomarbetat det kändes.

Minecraft
Minecraft (2009) har haft en stor plats i mitt datorspelande liv i flera år nu, men 2019 var året jag fann mitt Minecrafthem i min guild och i vår server, utvecklades kolossalt som byggare och fann spelets hjärta i The End. Det slutar förstås inte där. Det kommer fortsätta länge.

Life is Strange
Life is Strange (2015) är mörkt, vansinnigt tungt och psykologiskt brutalt. Samtidigt är det så vackert och snyggt berättat att det inte gick att sluta spela – ungefär som en bok du bara måste läsa ut fast den skrämmer vettet ur dig. Life is Strange är en berättelse där varje val du gör är avgörande. Någonstans är jag glad att jag spelade det, även om jag också någonstans också ångrar det. Det kommer hemsöka mig länge.

Gone Home
Gone Home (2013) är en kort vandringssimulator och en berättelse om att komma hem och finna att allt är annorlunda. Om att göra sig fri från konventionella bojor och att hitta vem du verkligen är. Om kärlek, om att vara systrar – och ett av få spel som existerar som berättar en HBTQ-historia. Jag tyckte mycket om det.

Två korta spel jag spelade 2019

Submerged
En dystopisk, översvämmad stad och en syster som försöker rädda livet på sin lillebror. Submerged (2015) är aldrig särskilt utmanande men berättar en fin och sorglig historia med hjälp av underbar artwork.

Botanicula
Amanita Design är mästare på kluriga peka-klicka- spel och Botanicula (2012) är inget undantag. Gulligt, roligt och utmanande!

The Lara Croft Fan Girl

Ja, Tomb Raider är mina favoritspel, det finns ingen tvekan om den saken. Även om jag håller tredje spelet högst i den nya serien så älskade jag även Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider (2016). Kombinationen av äventyr, pussel, gore, shoot-em-up, action, story och kick-ass- hjältinna är fullkomligt oslagbar. Under 2019 så hann jag, tillsammans med min co-op- äventyrerska, även avsluta Lara Croft and the Temple of Osiris, det andra spelet i en co-op- spinoff på Tomb Raider. Halva tiden sätts din samarbetsförmåga på spel med mer eller mindre omöjliga pussel, halva tiden är det galen hack’n’slash som gäller. Det är fullständigt underbart.

Slutligen…

Att prata om co-op gör det förstås omöjligt att inte nämna We Were Here – en indie- pusselspelserie som är lätt att älska att hata. Om något, så sätts din vänskap med din co-op- spelare på prov – även om ni känt varandra länge och har en i det närmaste intiutiv vänskap. We Were Here Together (2019) var stundtals underbart klurigt och spännande, men i slutändan alldeles för långt och komplicerat.

Spelåret avslutas med ett spel jag längtat efter sedan det annonserades av Dontnod – Vampyr (2018). Tre timmar in är jag fullständigt förskräckt – skräckspel är verkligen inte min grej – men jag kommer nog fortsätta med det en bra bit in på 2020, ändå. Vampyrer i kolerans London, vad annat kan jag göra?

Wayward Son – äntligen Simon och Baz igen

Simon Snow har fastnat i soffan. Han var magivärldens stora hjälte och fann till och med kärleken i Carry On, men vad händer sedan då? Det är något vi sällan får se.

Simon verkar ha förlorat sin livslust och sitt syfte i världen och hans pojkvän Baz blir mer och mer orolig för honom. Det är då Simons bästa vän Penelope kläcker den fantastiska idén att de ska resa till USA för att hälsa på Penelopes pojkvän Micah – och för att rädda deras gamla klasskompis Agatha, som enligt Penelope befinner sig i dödlig fara.

Wayward Son är något så ovanligt som en efter the happily-ever-after- story och dessutom en uppföljare på en bok som placerar sig någonstans mellan glittrig Young Adult och magisk Harry Potter- fanfiction. Det är smågulligt och fullkomligt älskansvärt, med lite tonårigt hela-världen-går-under- tungsinne och ganska mycket brittisk humor inpackat.

Ibland känns det som att Simon och Baz är exakt det jag saknat i mitt fantasyläsande liv. Wayward Son är, liksom Carry On, magisk kan-inte-sluta-läsa-fantasy, men utan att ta sig själv på alltför stort allvar. Ibland är Wayward Son så jordnära att jag nästan vill kalla den diskbänksrealism, ibland blossar den upp i magiska dueller och knasiga möten med alla möjliga demoner och varelser. Och magin, sen. Något av det mest intressanta med magi i litteratur är hur författaren väljer att möta den – är magin oförklarlig eller finns det ett system och hur i så fall fungerar det? En svår väg, kantad av fler vassa fällor än i den samlade Tomb Raider- serien. Rainbow Rowell litar på ordets makt och låter magin rota sig i talesätt, sånger och citat – det är ett så underbart påhitt att mina ord inte räcker till. Jag älskar magin i de här böckerna!

Men Wayward Son är mer än magi. Framförallt är det den livsomvälvande kärleken du nästan bara hittar i YA-litteratur. Att Rainbow Rowell i sina senaste böcker kombinerar det med Harry Potter- fanfiction, som egentligen inte längre riktigt är det utan Watford School of Magic utan nu är en berättelse som står helt på egna ben, är ungefär det bästa påhittet någonsin.

He’s lovely. A bit of a sad mess. Dull and pale and rough around the edges. But still so lovely. I close my eyes and pretend to fall asleep on his shoulder.

Repris: En underbar julbok

Min julläsning brukar främst bestå av gotisk skräck, fantasy eller science-fiction. Men jag har läst en julroman jag verkligen älskade, och det var Jeanette Wintersons Juldagar. Idag blir det därför en repris av min stjärnögda recension av den från januari 2019. Originalinlägget hittar du här.

Det är ändå något alldeles särskilt att läsa jullit, och allra finast är det i Jeanette Wintersons sällskap. I vanliga fall är annars inte jullit min särskilda kopp te. Jag tycker sällan om romantik och gulliga historier om insnöade caféer men Jeanette Wintersons bitterljuva julstämning passar en sådan småbutter bibliotekarie med Grinchensymptom som jag alldeles utmärkt. Det finns magi här, oh ja, och vacker gnistrande vinter, men också sorgesam ensamhet, rädsla och fattigdom. Här finns de sidor av julen som vi sällan ser i juletid där synbar lycka, julklappar och mat i överflöd ofta tar upp hela blickfånget. Jag älskar att Jeanette Winterson berättar om tillvaron i gränslandet, om de som är ensamma på julafton, om spökhistorierna, om sorgen. Det känns som att hon sitter i fåtöljen bredvid mig vid brasan och berättar.

Så går går julens tolv dagar i Jeanette Wintersons sällskap. Jag får följa med till snofsiga partyn i New York, till året hon träffade sin fru och, flera gånger, till hennes uppväxt som vi också mötte i Det finns annan frukt än apelsiner och Varför vara lycklig när du kan vara normal? De tolv recepten som följer med berättelserna är långt mer än bara recept, det följer med en historia till varje som berättar om vems recept det är, hur Winterson fann receptet och hur bästa tillvägagångssättet är för att lyckas – inte sällan involverar det ett glas kyld champagne vid sidan av. Jag finner mig önska att alla kokböcker skulle skrivas på det viset, för jag känner att jag vill laga alla recept och då få komma lite närmare den historia som följer med dem.

Men allra mest tycker jag om berättelserna, tolv noveller om julens alla sidor. Om snömamman som väcks till liv, om sorgen när en älskade går bort i juletid, om ett knirkande gammalt hus med en mörk historia, om en flicka som gifts bort till ett hårt liv och tar döden i sina händer. Det är makabert, ibland hårresande så, men det är också vackert och stillsamt. De här berättelserna – The Snowmama, The Second-best bed, The mistel-toe bride och The Glow-Heart – är de jag tycker allra mest om, men alla är läsvärda och alla bär Jeanette Wintersons fullkomligt bedårande språk som jag blivit mer och mer förälskad i för varje gång jag läst en ny bok av henne. Jag tror att jag kommer återvända till den här boken, ett annat års tolv juldagar. Kanske flera.

Boken finns på engelska på The English Bookshop, Adlibris och Bokus, på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: CRM Nilsson, Västmanländskan, …och dagarna går, Johannas deckarhörna, med näsan i en bok, stories from the city, Boktokig, Livet med orden.

Poesi, misär och retorik – några korta men stora läsupplevelser 2019

En del böcker gör stora intryck i all sin korthet. Även de som du sedan inte bloggar om.

2019 läste jag några korta romaner, och en väldigt lång, som jag ännu inte bloggat om. Inte för att jag inte tyckte om dem utan för att jag i några fall hade svårt att sätta ord på dem och i några fall inte hann eller hade så mycket att säga om dem i stunden.

Jag lyssnade vidare på serien om syskonen Baudelaires olyckliga liv, närmare bestämt del 4 – The Miserable Mill. Den här serien tuffar på, på ett ganska gemytligt sätt i all sin misär och sitt elände. Det är, av någon konstig anledning, mysigt att lyssna på berättelsen om de tre syskonen Baudelaire och deras fruktansvärda öde. Kanske för att det så tydligt är skrivet med en viss glimt och för att eländet är så vansinnigt överdrivet att det någonstans nästan blir komik av det. Kanske är det också för att inläsningen av ljudboken är otroligt trivsam. I The Miserable Mill har syskonen hamnat på Lucky Smells sågverk, och fruktansvärda saker väntar dem där – allt medan Count Olaf fortfarande jagar dem och deras förmögenhet.

En annan bok jag lyssnade på var den fantastiska barnboken Kronan av Annalena Hedman. Kronan är en kombination av magi och socialrealism, ungefär som Cirkeln fast för barn 6-9 år. Och inte riktigt lika mycket magi. Den är en underbar skildring av Västerbotten och av vänskap och lojalitet, fast allra mest är den ett hisnande äventyr. En fantastisk bok för högläsning, men också en underbar ljudbok att lyssna på. Jag älskade Kronan.

Om det är någon genre jag inte läser, så är det deckare. Ändå finns det några fantastiska deckarförfattare jag följer, Katarina Wennstam är en av dem. Jag älskar hennes böcker och jag älskar åklagaren Shirin Sundin. I Shirins första fall, som är en novell eller en kortroman, får vi följa Shirin innan hon blir den slipade åklagare hon är i bokserien som börjar med Svikaren. En spännande berättelse och helt klart intressant att få möta Shirin i hennes allra första fall. Även denna lyssnade jag på, en fin inläsning.

Ljudböcker utgör en stor del av mitt läsande, ibland är det bara så otroligt vilsamt att sjunka ned i en berättelse utan att behöva anstränga ögonen. Bara lyssna. Särskilt fint är det ofta att lyssna på inläst poesi, jag gör det ibland. I november, en ganska grå månad, lyssnade jag på min första hela samling med poesi av Karin Boye – De fyra årstiderna. Jag har tidigare ströläst mycket av Karin Boye, men aldrig en hel diktsamling. Det var en underbar upplevelse och något som jag verkligen kommer att göra om.

En sista ljudbok i den här samlingen är Vita bergens barn, den tredje och avslutande delen i Per Anders Fogelströms Barnserien. Jag tyckte om de två första böckerna, Vävarnas barn och Krigens barn, men Vita bergens barn är nog den jag tyckte allra mest om. I Stockholm härjar koleran, allt är smuts och elände. Men det finns också något vackert bland all misär och det är den ömsinta skildringen av människorna som befolkade staden då – och berättelsen om staden i sig, som har så mycket hjärta. Allra mest rörande var hur Vita bergens barn alldeles i slutet nuddade vid Mina drömmars stad, Per Anders Fogelströms mer kända serie om Stockholm som tar vid i historien där Barnserien slutar och som jag tyckte ännu mer om.

Den sista boken jag ännu inte bloggat om i år är No one is too small to make a difference, en samling av de tal Greta Thunberg hittills hållit på klimatmöten, konferens och andra stora begivenheter. Det finns inget riktigt förord eller efterord, eller någon litterär bearbetning, utan det är en liten skrift som ändå lyckas ha ett stort innehåll. Det är svårt att inte bli berörd av Greta Thunberg, det är svårt att värja sig mot hängivenheten och kunskapen om vetenskap. Det vill jag inte heller. Jag är redan så otroligt imponerad av Greta Thunberg som det går att vara.

Fantastikutmaningen 2019 – fantastik från världens alla hörn

Med december kommer sammanfattningar av årets läsutmaningar. I år hade jag bara en, det har varit alldeles lagom och en utmaning jag verkligen älskat. Fantastik är min favoritgenre och jag älskar allt den innehåller: skräck, fantasy, postapokalyps, dystopier, science-fiction. En fantastikläsare riskerar dock, lika mycket som andra läsare, att hamna i träsket av litteratur enbart utgiven på svenska och engelska. I år ville jag bredda mina vyer lite och det har inneburit några fantastiska läsupplevelser – om än inte så många.

En del länder och världsdelar har det varit svårt att hitta litteratur från och en del böcker har varit lika svåra att få tag på. Med därför ganska lösa kriterier har jag lyckats läsa litteratur utgiven i/skriven på språket/av författare från/ Nigeria, Kina, Finland, Polen, Island och Irak. Tre europeiska länder, ett afrikanskt land och två asiatiska – alltså egentligen inte jättebred läsning men det är i alla fall något. Jag hade fler böcker planerade men boken jag ville läsa från Australien (Nightsiders av Sue Isle) gick inte att få tag på, boken från Ryssland (Metro 2033), fick jag en månad för sent från bibblan och har därför inte hunnit läsa. Jag är just nu på jakt efter böcker från Sydamerika och hoppas få tag på dem i början av nästa år.

Här kan du hitta listan med böcker jag planerade att läsa. Böckerna jag faktiskt läste hittar du nedan, med länkar till mina recensioner:

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem
Cixin Liu (SciFi, Kina)
The Dark ForestCixin Liu (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Noviks föräldrar är från Litauen och Polen)
HöglandetSteinar Bragi (skräck, Island)
Frankenstein in BaghdadAhmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

Välj mig – Christina Lindström

När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

Christina Lindström går sannerligen från klarhet till klarhet. Jag älskade både Jack och Finns det björkar i Sarajevo? oändligt mycket. Med Välj mig tar Lindström ytterligare ett steg närmare tronen som en av Sveriges allra bästa författare idag.

Jag är med i en ganska stor litteraturgrupp på facebook, ni vet säkert vilken den är. Ibland ser jag föreställningen skymta förbi att ungdomslitteratur skulle vara ”enkel”, ”platt”, ”tråkig” och dåligt skriven. En del skulle i vuxen ålder inte få för sig att läsa en ungdomsroman och jag önskar de visste vad de missade. I ungdomsromanen, när den är som bäst, ryms verkligen hela livet och lite till. Oändligheten, tron på att allt är livsavgörande, det fullständiga nuet. Det är just det Christina Lindström fångar så bra – hur viktigt varje steg en tar på vägen mot vuxenlivet är, hur det känns som att allt är hela världen, precis hela tiden. Som att livet står och faller med den första kärleken, den första sorgen, förlusten av den första vänskapen.

Den känslan har jag hela tiden när jag läser Välj mig. Det är en outsägligt sorglig bok om något av det värsta som går att uppleva, men det är också en bok som skildrar hur livet envist tuffar på ändå och hur kärleken ändå lyckas skapa sig en boning i sorgen. Silje försöker överleva sorgen efter sin pappa som inte längre finns, samtidigt som hennes bästis Mia glider allt längre ifrån henne. I centrum av allt finns Alvin, kärleken.

Välj mig är en tung bok, den tog mig flera veckor att läsa. Men jag känner mig också starkare efteråt, som att historien gav mig stöd fast den berättar om en krackelerad tillvaro. Som att jag blivit lite rikare, lärt mig något om livet och världen. Välj mig är stor litteratur. Läs den.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Det lackar mot julläsning

Jag har tidigare erkänt min Grinchen- liknande inställning till att konsumtionshetsen som förebådar julen alltid verkar börja i oktober numer. Men finns det något som tar fram min inre julenisse så är det tanken på julläsningen – egentligen får vilken ledighet som helst mig att alltid tänka på vilken bok som ska få äran att fylla den, ett härligt tidsfördriv för en bokvurmare.

Det är inte mycket här i livet som jag har en traditionell inställning till, men börjar jag läsa en mastodontserie – säg, en rymdopera – under en julledighet så brukar det ofta komma sig att jag läser följande delar endast under julledigheten. I föreliggande fall har det väl kanske också lite att göra med att The Expanse är en så pass mastig serie att det liksom är ganska lagom med en del per år, just då när dagen är som mörkast. När det gäller tusensidig science-fiction är det också lite skönt att ha två veckors lediga dagar framför sig. I jul läser jag äntligen femte delen om Holden och hans besättning på rymdskeppet Rocinante, Nemesis Games.

Något som också är alldeles underbart att läsa i mörker och snöstorm är skräck, en av mina främsta skräckupplevelser någonsin är då jag satt helt ensam i stugan under pågående snöstorm och läste Michelle Pavers iskalla Grönlandsrysare Dark Matter. I jul läser jag hennes nyaste skräckbok, Wakenhyrst. En julläsningshög skulle ju dock inte vara en julläsningshög utan en ungdomsbok, så i min hög finns också The Coldest Girl in Coldtowndels för att jag är hemskt nyfiken på Holly Blacks författarskap och dels för att min mättnad efter år av vampyrromans- slukande börjar lägga sig och hungern ta vid igen.

Det kanske får räcka. Jag har ju en del datorspel att spela, också. Life is Strange: Before the Storm lockar, liksom kritikerrosade What remains of Edith Finch? och skräckrollspelet Vampyr som jag ännu inte spelat. Julledigheten kanske är lång men optimismen, den är minsann outsinlig.