Läst i september 2019 och TBR för oktober

Hela hösten 2019 har varit lite som ett svart hål. Jag har varit förkyld i omgångar och däremellan trött och hängig, inte orkar träna och därför blivit ännu tröttare. En ond cirkel svår att ta sig ur. Kanske är det därför läsningen har blivit lidande i september. Jag har påbörjat fler böcker än jag avslutat. Men de få jag läst, har varit mycket fina.

Bäst i september
Det är svårt att välja en, så jag gör inte det. September hade något av ett poetiskt tema, jag läste två nya diktböcker av fantastiska författarna Mårten Melin och Lena Sjöberg, klassade för 9-12 år men som kan läsas även av alla vuxna. Mårten Melin beskriver kärlek och sorg i Min längtan kvar med så få men så träffsäkra ord att jag själv blir mållös. Lena Sjöberg väcker så många känslor med Min syster är ett spöke att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av alla.

Men september månads största känslostorm var All The Bad Apples av Moïra Fowley-Doyle. Tårar, ilska, förundran. En recension av den kommer.

TBR för oktober
Varje månad brukar jag välja ut en bok ur min att läsa-hög, för att verkligen lägga fokus på en bok och faktiskt läsa den. Det brukar fungera. I september skulle jag läst The Dark Forest men jag kom inte så långt, jag tror att jag just nu slalomläser så många böcker att jag inte lyckas koncentrera mig på någon. I oktober blir mitt mål ett annat, att läsa ut alla böcker jag slalomläser just nu – för att hitta läsglädjen och koncentrationen igen utan att bli stressad av alla projekt.

Böcker jag slalomläser just nu:

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

Att ge tid för läsning

I augusti och september fick många av mina lästimmar ge vika för allmän trötthet, youtube och datorspel. Jag vill inte förminska värdet av mitt spelintresse, men ibland önskar jag att jag hade tid och ork för allt. Ofta önskar jag också innerligt att jag hade ro att slå mig ned med en bok i flera timmar, men ibland orkar jag bara inte.

Sådana här tider går tankarna ofta till två av mina kloka vänner från bibliotekarieutbildningen. Den ena påpekade att det vi som stora läsentusiaster och bibliotekarier benämner ”lässvacka” ofta bara betyder att vi läser lite mindre, kanske bara en-två böcker på en månad istället för sju-åtta. Det många andra människor benämner ”lässvacka” kan betyda att inte läsa en enda bok på flera år. Såklart hamnar även bokslukare och bibliotekarier i sådana djupa lässvackor, men jag brukar ändå dra mig till minnes de orden. Som bibliotekarie känner du ofta en press att läsa otroligt mycket för att hänga med och kunna boktipsa, och det är värt att minnas att du duger även om du är i en mindre eller större lässvacka.

Min andra vän brukar mena att det är värt att, i situationer när en vill läsa men inte riktigt gör det, helt enkelt sätta en klocka på 20 minuter och ”tvinga sig” att sätta sig ned och läsa. Det kan låta tråkigt, men det kan också få en att faktiskt finna den där läsron och glömma bort att klockan gått förbi 20 minuter sedan länge.

I helgen tänkte jag försöka ge lite tid till The Dark Forest, boken som var överst i min TBR för september och som jag än så länge läst 29 sidor i. Jag tycker om den, men den är också komplicerad och svår. Jag behöver ge den tid. Jag avslutar med en liten mini-enkät. Svara gärna i din blogg och länka i en kommentar så jag hittar!

*Hur ger du dig själv tid för läsning?

*Vad läser du just nu?

På långritt i 1920- talets Europa

Länge har jag undrat vilken bok som skulle lyckas fylla hålet efter Fatima Bremmers fantastiska biografi om Ester Blenda Nordström. Något av saknaden stillades när jag fann Oss håller inga bojor, oss binder inga band! av Jan Mårtensson och Susanne Giraud.

Linde Klinckowström tar oss med på långritt i 1920- talets Europa, tillsammans med hästen Castor som var hennes livs kärlek. Linde växte upp på godset Stafsund och uppfostrades med attityden att ingenting kunde stå i hennes väg. 1926 bestämde hon sig för att tillsammans med den stora hästen Castor rida till Paris för att hälsa på sin syster Thora, gift med konstnären Nils von Dardel. Den stora massan var självklart ganska hånfull, men både tystades och omvändes när Linde och Castor stadigt klapprade fram mot Paris – och sedermera även tog sig till Rom, Beligen, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Sex långritter i Europa.

Det är tydligt att Linde Klinckowströms bedrifter gjordes möjliga till stor del av hennes börd och fina namn, pengar är aldrig något riktigt problem och längs med vägarna får hon och Castor bo hos adliga avlägsna släktingar i slott och herresäten. Visserligen inkvarteras de också i smutsiga stallar och strapatserna de utstår ska inte förminskas, men det är ändå viktigt att påpeka.  Någonstans är det ändå Lindes tro att inget kan stå i hennes väg som gör allt möjligt.

Samtidigt kan en såklart inte underdriva vilken bedrift det är av en kvinna att ensam rida genom Europa på 1920- talet. Porträttet av Linde och hennes ofta lika äventyrliga vänner är fascinerande och rikt, Linde skrev alltid dagbok från sina äventyr och det är – oftast – en fantastiskt livfull berättelse att ge sin i. De gånger jag tappar intresset är när namn efter namn på adliga släktingar och vänner radas upp – jag önskar detta hade fått ge vika för mer berättelse.

Oss håller inga bojor är inte alls det mästerverk som Ett jävla solsken var, den är inte lika djupgående eller litterär och välskriven. Men den som älskade att vara i Ester Blenda Nordströms sällskap, eller den som längtar efter att läsa om kvinnliga äventyrare historien glömt bort (och vem gör inte det?) kan ändå finna några timmars underbart och tufft resesällskap i Linde och Castors ritter över mellankrigstidens härjade Europa.

Om boktips och boktipsare

Boktips och boktipsare är viktigare än någonsin. Idag fylls mångas nyhetsflöde av larmrapporter om att barn och unga läser mindre och det är en populär åsikt att skylla detta på mobilskärmar och datorspel. Således går läsdebatten ofta hand i hand med ”skärmtids”- debatten. Det är synd. Snarare borde vi höja statusen på datorspelens narrativa funktion och deras kulturella värde, samtidigt som vi riktar blicken mot oss själva och frågar: kan barns och ungas minskade läsning månne även höra ihop med att vuxna läser mindre? Vikten av att vara en läsande förebild och att överallt lyfta fram böcker och läsning är viktigare än någonsin.

För ett tag sedan skrev Enligt O, läsvärt som vanligt, om faran med att lägga ned boktipsarpaneler i TV. Något sent vill jag gärna svara på den efterföljande enkäten:

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

I alla, eller åtminstone i många och oväntade. Det låter något ambitiöst men jag tror verkligen på värdet i att visa att alla läser böcker – inte bara en specifik boktipsarpanel i ett specifikt boktipsarprogram. Särskilt i program för barn och unga där vuxna läsande förebilder behövs. Tänk så fint det vore om Lilla Sportspegeln, Lilla Aktuellt och alla barnprogram med programledare, avslutades med dagens boktips – kanske bara 2-3 minuter. Lilla Sportspegeln kunde tipsa om alla fina sportböcker som finns och Lilla Aktuellt om nya faktaböcker eller ”based on a true story”- böcker. Tänk om gästerna i Lilla Sportspegeln alltid fick tipsa om sin favoritbok (jag känner mig nödd att påpeka att jag inte sett de här programmen på många år utan det är min sorgliga fördom att det här inte redan existerar, rätta mig gärna om jag har fel). När jag arbetade med ett projektsamarbete mellan bibliotek och sportklubbar märktes vikten av läsande idoler så oerhört väl. Tänk om även många program för vuxna också avslutades med ett kort boktips – jag skulle hellre se detta än dedikare boktipsprogram för redan frälsta, även om det i en perfekt värld såklart skulle ges utrymme för båda.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

Vilken lika delar underbar som svår fråga. Det beror på, tycker jag, beroende på vilket program. Min stora dröm skulle vara om alla eller en stor del av de unga poeterna bakom boken Revolution Poetry var en egen boktipsarpanel.

Om jag fortsätter väva på min dröm från ovan skulle sportidoler vara en fin boktipspanel, likaså influencers och youtubers som kanske besöker Lilla Aktuellt. I en boktipsarpanel riktad mot vuxna skulle jag gärna se några av våra fantastiska barn- och ungdomsboksförfattare som lyfter fram värdet av att läsa nyutgiven barnlitteratur och inte bara fastna på sina egna favoriter sedan barndomen. Jag skulle älska att se Sara Bergmark Elfgren, Anna Ahlund, Mats Strandberg och Mårten Melin, som exempel. Såklart vill jag även lyfta fram några av mina favoritkritiker, såsom Lotta Olsson och Yukiko Duke.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Det här är svårt, för själv föredrar jag att tipsa mer om nyutkommen litteratur. Inte för att klassiker per automatik är dåliga utan för att så många lärare (inte alla lärare, förstås) och vuxna aldrig läser nyutkommet utan låter sina elever bara läsa äldre klassiker. Många klassiker är idag också ganska daterade i sin syn på människor. Men jag skulle gärna vilja lyfta fram fantasy- och sciencefiction- klassiker, som ofta glöms bort i sammanhanget. Ursula Le Guins Trollkarlen från övärlden till exempel, om jag tipsar för barn, eller Mörkrets vänstra hand om det är för vuxna. Allra mest vill jag egentligen tipsa om Tordyveln flyger i skymningen men jag tror egentligen inte att den ännu är tillräckligt gammal för att klassas som klassiker.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle vilja lyfta fram böcker som utmanar normen, som är fantastiskt bra skrivna och som både är spännande och tänkvärda och därför kanske kan passa många. Framförallt skulle jag vilja tipsa vuxna om ungdomsböcker. Några titlar jag skulle tipsa om är Revolution Poetry av poesikollektivet med samma namn, Mizeria av Melody Farshin, Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, Tio över ett av Ann-Helen Laestadius, Saker ingen ser av Anna Ahlund och Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson. Jag skulle också vilja lyfta fram några böcker som ännu inte är så kända i Sverige, som den fantastiska Teslas vind av Neal Shusterman och The Qiuet at the End of the World av Lauren James.

Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

Frågan hör lite ihop med min perfekta boktipsarpanel, där jag gärna vill se programledare och kända besökare boktipsa. Men även pålästa och duktiga bokbloggare som ofta har stenkoll på utgivningen, så som Sincerely Johanna, Hanna på Feministbiblioteket, Linda på Enligt O, Linnéa på Bokblomma och Lyran.

Lean on Pete – sorgligt och fint

Lean on Pete är en roman om USA:s bakgator. Charley Thompson är bara ett barn, 15 år, men har fått växa upp snabbt i sin pappas frånvaro. De flyttar från stad till stad när Charleys pappa gång på gång hamnar i trubbel, Charley lämnas vind för våg och får lära sig stjäla för att överleva.

Så travar Lean on Pete in i hans liv, galopphästen som ägs av Del – inte mindre skurk än vad alla i Charleys liv verkar vara. Lean on Pete blir Charleys liv, kärlek och hopp.

Lean on Pete tar mig med tillbaka till många av de böcker jag älskade i tonåren: rasande sorgliga, nästan hopplöst så, äventyrliga och med ungdomar i huvudrollen som måste klara sig själva. Ofta amerikanska, med den typiska ”make it on your own”- attityden och de målande beskrivningarna av köpcentrum, dammiga vägar och slumområden. Lean on Pete fick mig flera gånger att tänka på Den långa vägen hem av Cynthia Voigt som jag läste om och om igen i tonåren, och flera andra böcker som jag älskade men nu inte minns namnet på.

Hade jag läst Lean on Pete då hade jag gråtit floder, inte minst för galopphästarnas brutala verklighet – mer sanningsenligt skildrat här än i Polluxböckerna om galopphästen Pride, av Joanna Campbell, som jag slukade då. Historien om Charley och Lean on Pete är dömd från början, det är den sortens bok där du bara vet att det inte finns ett lyckligt slut, hur gärna du än skulle vilja. Willy Vlautins uppläsning av ljudboken är av en sort jag i vanliga fall hade avskytt, släpig och långsam, men på något sätt passar den bokens midwestern- amerikanska stämning perfekt. Lean on Pete är en bok att sluka, att ta till sig hjärta och att sent glömma.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska. Boken finns att köpa på svenska bland annat på Bokus och Adlibris.

A Feast for Crows – fjärde resan till Westeros

Det finns kanske ingen bokserie som gjort mig så ambivalent och så frustrerad som A Song of Ice and Fire – samtidigt som jag inte för allt i världen kan sluta läsa.

A Feast for Crows är fjärde boken i serien som, för den som bara sett TV-versionen, kanske är mer bekant som A Game of Thrones. Här smids det ränker i det medeltidsaspirerande kungariket Westeros, här håller drottning Cersei hov och här hotar de zombieliknande White Walkers någonstans i utkanten av världen. Men vem bryr sig om det, när det konspireras för att mörda kungafamiljen?

Jag har sett många ge dåligt betyg till A Feast For Crows för att den inte innehåller deras favoritkaraktärer. Och ja, även jag blev en smula förvånad och besviken över att inte få träffa flera av de karaktärer jag verkligen älskat i de tidigare böckerna. Men det som framförallt, i min åsikt, gör fjärde delen till den sämsta hittills är att det händer så fruktansvärt lite. Det är rådslag efter rådslag, det pratas och planeras men våra hjältar och skurkar tar sig nästan ingenstans.

Om frånvaron av händelser till största delen gett utrymme till karaktärsbygge, då hade A Feast for Crows kunnat bli en fantastisk bok på vägen till det stora krig jag gissar kommer komma – för självklart kan även fantasy vara fantastisk utan en actionrik plot, men då krävs det substans i frånvaron av det. Till viss del det byggs det också karaktärer, jag tycker om att få träffa prinsessan Myrcella mer, the Sand Serpents, Arya, Brienne. Samtidigt ges en stor del av utrymmet, fortfarande, åt dödstrista macho- uppvisningar och fantasilösa kvinnoporträtt. Här finns kärnan i det jag tycker så illa om med de här böckerna – kvinnoföraktet, kvinnohatet, våldtäkterna, det meningslösa våldet. Jag kallar det meningslöst för att det ofta är sensationellt istället för skildrande – och nästan alltid löjligt överdrivet. Jag har ägnat tre tidigare recensioner åt varför jag inte håller med ”starka kvinnor”- hypen om A Song of Ice and Fire och varför jag inte tycker om den termen över huvud taget – och kommer därför inte orda mer om det, nu. Jag stänger A Feast for Crows med förhoppningen om att A Dance of Dragons kommer vara bättre – och att George R R Martin någon gång kommer lyckas skriva klart resterande delar i bokserien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A Game of Thrones
A Clash of Kings
A Storm of Swords

Boken finns bland annat hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Med Maigret på semester

Georges Simenon föddes 1903 i Belgien och skrev ungefär 300 romaner och 500 noveller – en ganska makalös produktion. Hans kanske mest kända romanfigur är kommissarie Maigret, som figurerar i 75 romaner. Deckare är inte min favoritgenre men jag när en viss svaghet för klassiska detektivromaner à la Agatha Christie, kanske en kvardröjande gnista sedan min tonårskärlek till Kitty och Mary Lou.

Aldrig tidigare hade jag stiftat bekantskap med herr Maigret, men när bokcirkeln Prosa och Prosecco valde Maigret till sin nästa huvudperson var det dags. Då det var juni och semestern nalkades valde vi Maigret på semester, inte den första Maigret- boken men av de som anses bäst och som också nyligen gavs ut i nytryck.

Att vara på semester med Maigret är att sitta på franska balkonger och sippa kallt vitt vin eller söta likörer tillsammans med högtravande poliskommissarier och läkare medan det mystiska mordfallet metodiskt talas igenom. Det är inte så tråkigt som det låter, ofta är det ganska roligt och småputtrigt mysigt – så där som nyskrivna deckare sällan är. Georges Simenons böcker är klassiker i deckarhyllan, inte så bra som jag hade förväntat mig men ljudboken var värd några timmars lyssning i sommarvärmen. Tre vinglas av fem.

Bäst i augusti 2019 och TBR för september

Augusti

Augusti var sommar och semester. För mig betydde det tälta, bada och vandra – jag älskar den svenska sommaren och kan inte tänka mig att åka någon annanstans då. Här hemma är nätterna ljusa fram till solen går upp och myggen, ja de får en stå ut med. Semester är också att få tid att läsa tjocka fantasyromaner och lyssna på ljudböcker på en filt i gräset – vilket är precis det jag gjorde. I augusti lyssnade jag på fler ljudböcker än jag brukar på en månad – fem stycken.

Bäst i augusti

Augusti var många fina böcker men den allra finaste upplevelsen var att få umgås med Maj igen. Jag lyssnade på Liv till varje pris, sista boken i Kristina Sandbergs trilogi, och ville aldrig att den skulle ta slut. Andrea Irving har gjort en fantastisk inläsning. Min recension hittar du här.

TBR för september

I september läser jag The Dark Forest, andra boken i trilogin Rememberance of Earth’s Past av kinesiske Cixin Liu, som en del i min Fantastik- världsutmaning. Jag älskade första delen, The Three Body- Problem, och har längtat efter att ge tid till del 2.

TBT till sommarläsningen 2019

Det är början av september och än känns inte sommaren särskilt långt borta, men jag tänkte ändå ägna denna dagen åt en Throwback Thursday och blicka åter på sommarläsningen 2019.

Traditionsenligt bestod min sommarläsningshög av fantasy och science- fiction, och därav bara något för många böcker. Sju böcker hade jag noggrant plockat ihop, jag läste fem av dem. Resterande två kommer jag börja läsa nu i september istället. Jag älskar att läsa fantastik på sommaren, långa dagar med tjocka böcker fulla av äventyr. Förutom min planerade läsning, läste jag också några hästböcker – och lyssnade på flera ljudböcker.

På bilden är min planerade sommarläsningshög, här är de böcker jag läste med länkar till recensioner:

Trädet vid vägens slut
A Conjuring of Light
Tongues of Serpents
Kärleken vi inte förstår
A Feast for Crows
Med långa tyglar
Varsågod och rid
The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue
Liv till varje pris

Maigret på semester