Med Lauren James på tåget

Bland det bästa jag kan ha i min hand är en ny bok av Lauren James. Hon har bara gett ut fyra böcker men de är alltid nyskapande, i en genre som behöver det, uppslukade och milt filosofiska. Jag undrar när ett svenskt förlag ska börja ge ut böckerna?

Ikväll åker jag Snälltåget till Stockholm. Sex timmars ostörd läsning. Jag älskar tåg.

Bäst i mars 2019 och TBR för april

Mot slutet av månaden var mars en studie i otröstlighet. För mycket att göra på jobbet, stress och en vinter som aldrig tog slut. Det snöade, stormade och var minusgrader tills det kändes som att det inte fanns ett slut på eländet. Men så, sista veckan i mars, hände någonting. På bara några dagar började solen lysa, snön smälte och jag filosoferade över vårens alla ord. Länk till det inlägget här.

Ändå läste jag många böcker i mars. Tio stycken, fem tryckta och fem ljudböcker. Jag väckte upp mitt slumrande tema Poddfredag och berättade om en av mina favoritpoddar inom feminism och nördkultur. Länk till det inlägget här. Nej, mars var inte så dum ändå.

Bäst i mars

Mars bjöd på fantastiska läsupplevelser men denna månaden vill jag välja ut ett tema som månadens viktigaste och bästa läsning. Det var 8- mars läsningen jag verkligen minns, då jag läste Clara Henrys Mot framtiden, Ida Eklöfs Moder Justitia och Jennifer Mathieus Moxie.

Att läsa i april

I april läser jag nästa bok i Fantastisk- världsutmaningenThe Three- Body Problem. Science-fiction av kinesiske Cixin Liu, jag är så pepp!

Queering Sápmi och det viktiga samtalet

”Berättelser är ett av de starkaste verktygen för att skapa förståelse, respekt och insikt i andra människors liv.” Detta skriver Elfrida Bergman i texten på Kulturrådet om Queering Sápmi. Att lyssna på andra människors livsberättelser skapar inte bara ödmjukhet utan kan också ge en insikt om sitt eget liv. Livsberättelser tydliggör de starka normer vårt samhälle är byggt på, synliggör förtrycket de medför mot de som inte passar in i en slags skapad mall.

Att Elfrida Bergman har rätt i det hon säger behöver en bara öppna Queering Sápmi för att förstå. Här har Elfrida Bergman och Sara Lindquist samlat berättelser om ett queert Sápmi, ett som – åtminstone då, när boken gavs ut 2013 – fick synas väldigt lite. Queering Sápmi försöker förstå hur det är att vara minoritet i en minoritet, om det sliter eller stärker. Projektet, och boken som är resultatet, ville synliggöra hbtq-personer i det samiska samhället och den vilar på berättelser från samiska hbtq-personer – de som är öppna och de som ännu inte vågar eller kan vara det.

Queering Sápmi är en av de starkaste böcker jag läst, en som kommer följa mig förmodligen hela mitt liv. Berättelserna känns så oerhört nära, varenda en av dem. Här finns glada berättelser om trygga familjer, öppna samhällen och lycklig kärlek, men det finns också historier om våld och tystnad. Hur svårt det var att vara olika i ett, ofta, mindre samhälle. Hur mycket en familjemedlems eller väns stöd kunde betyda då.

Så, skulle det samiska samhället vara mer homofobt än andra? Nej, Bergmans och Lindquists bok ger en betydligt mer komplex bild än så. Många berättelser vittnar om en tystnadskultur, men det framgår också tydligt att den är skapad av den kolonialism och det förtryck den svenska staten och det svenska samhället utsatt Sápmi för. Det finns en bild som återkommer, om och om igen, av att viljan att allt ska vara ”normalt” grundar sig i en vädjan om att allt på ytan måste se perfekt ut för att räknas. Det finns en tydlig föreställning från svenskt håll om vad en same ska vara, att hen ska ha renar och vara klädd i kolt, och att omedvetet försöka leva upp till någon slags föreställning som kanske inte alls stämmer skapar också ett förtryck inifrån, stärker normen att allt måste se perfekt ut.

Artikeln jag tidigare berättade om på Kulturrådet är otroligt intressant att läsa, både före och efter läsningen av boken. Elfrida Bergman berättar om tanken bakom projektet, men också om arbetet med översättningen. Queering Sápmi finns på svenska, finska, nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska, norska och engelska. Översättningsarbetet kantades av frågor och ledde till en nyansering av de samiska språken där ord som ”androgyn” och ”queer” tidigare inte funnits. Det här arbetet skedde med hjälp av samiska queera personer.

Queering Sápmi var ett arbete som pågick under tre år och boken grundar sig i en utställning som har turnerat runt på många ställen. Jag är osäker på var den är just nu men den förvaltas av fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk och jag tycker verkligen att du ska se den om du får chansen – och läs boken. Queering Sápmi är en fantastisk bok, viktig och normbrytande. Den breddar en ingrodd bild av samer men är säkert också  oerhört viktig för de personer som medverkar i den. Som Elfrida Bergman säger kan det ofta bli lättare att berätta igen om du en gång har blivit lyssnad på och tagen på allvar. ”Ett queert samiskt samtal kan föda många fler”.

Artikeln från Kulturrådet jag citerar finns här.

Här finns en annan artikel om projektet, på samer.se.

Här är hemsidan för Ájtte.

Boken verkar vara slutsåld överallt men förhoppningsvis kan du låna den på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok.

Poddfredag: Feminist Frequency Radio

Anita Sarkeesian är ett välbekant namn för många gamers. Sedan 2009 har hon videobloggat om popkulturella fenomen ur ett feministiskt perspektiv, men det var med serien Tropes vs. Women in Video Games, 2013, som hon blev ett verkligt stort namn. Serien utforskade kvinnliga stereotyper i datorspel och hyllades, men Anita Sarkeesian utsattes också för otaliga dödshot och våldtäktshot.

Tillsammans med Carolyn Petit och Ebony Adams sänder Anita Sarkeesian nu podcasten Feminist Frequency Radio, en fantastiskt intressant podcast som diskuterar populärkultur – oftast aktuell, men ibland äldre, ur ett feministiskt perspektiv. Jag älskar den för att Carolyn, Anita och Ebony är så pålästa, smarta och vältaliga och de ger mig ofta massor av nya perspektiv på popkultur – spel, filmer och böcker framförallt.

Riktigt lyssningsvärda avsnitt:

68: Captain Marvel
65: What We Talk About When We Talk About The Oscars
Invest in Sassy Droids
14 Black Panther
10 I Tonya, Me Too, You People

Bild: Feminist Frequency Radio.

Här hittar du hemsidan med alla avsnitt.

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Frågor jag fått om förintelsen – Hédi Fried

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

Hédi Fried föddes i staden Sighet och kom till Sverige efter att ha befriats från Auschwitz koncentrationsläger under andra världskriget. Hon har rest runt i svenska skolor för att berätta om Förintelsen i trettio år. För några år sedan gavs Frågor jag fått om förintelsen ut, en kort men oerhört innehållsrik och gripande genomgång av några av de frågor Hédi Fried fått av elever när hon föreläst och berättat.

Ibland finns det inga svar. Ändå ger Hédi Fried dem, resonerande funderingar när det inte går att ge ett konkret svar. Hon skriver om sina upplevelser då, men också nu. Bland det viktigaste att lära sig från Frågor jag fått om förintelsen är hur skör demokratin är, hur lätt den kan nedmonteras av antidemokratiska krafter just i det att den vill inkludera även dem. Att så många tror att förintelsen aldrig kan hända igen samtidigt som rasister och nazister vinner mark i hela Europa. Hédi Fried berättar om hur den gradvisa tillvänjningen av rasism är så farlig, just den vi står i just nu.

Vid sidan av de stora frågorna finns de som kan verka små och obetydliga, men som ges stort utrymme och blir en hel berättelse. Det märks att frågorna kommer från unga och det är så oerhört fint att den här boken finns för att svara på dem, när Hédi Fried och de andra överlevarna inte längre gör det. Det gör det här till en oerhört viktigt bok att läsa, kanske framförallt i skolan. Jag önskar att den skulle ges till alla unga, varje år. Kanske som obligatorisk högläsning, att prata om tillsammans.

Jag lyssnade på Hédi Frieds bok, fint inläst av Katharina Cohen.

Natur & Kultur, 2017.

Boken var nominerad till Augustpriset 2017.

Boken finns som pocket på Bokus och Adlibris. Den inbundna verkar vara slutsåld, men jag hoppas att den ständigt kommer komma i nytryck.

Fler som läst: Enligt O, Just nu just här, Biblioteksbubbel, Bokblomma, Dagens bok, Stories from the city, Systrarna böcker.

Dagsmejan, takdroppet, vårläsningen

Ett av de finaste ord jag lärt mig sen jag flyttade till Jämtland är dagsmeja. Den stund på vårvintern när snön fortfarande täcker marken och det fortfarande är minusgrader men solen värmer så mycket att det droppar från taken, ändå. Det är Brickens känsla av dagsmejan jag minns allra mest från Sågspån och eld. De är de finaste dagarna, när du kan skida, gå eller köra skoter i snön men du slipper både mössa och jacka. Vårvintern, förresten, den femte årstiden här, Gidádálvve på samiska, det är ett annat ord jag lärt mig att älska. Det samiska året har åtta årstider och här märks de, känns de. Det är årstiderna mittemellan som jag älskar mest, de korta men betydelsefulla passagerna mellan vinter och vår, mellan sommar och höst.

Snart är det barmark. Barmark, ett till ord för våren. Det går fort nu, även här. Det finns ett talesätt om att vintern inte försvinner förrän efter påsk men det är fortfarande en månad dit så i år kanske den vågar sig bort innan, lämnar plats för våren och vårläsningen. Förra veckan började jag försiktigt vårlängta med tio böcker att läsa till våren. Det var egentligen inget särskilt vårlikt med dem, mest är det dystopier om jordens undergång som vanligt, böcker om svält och elände. Ett påskekrim har jag fått med i alla fall. Nej, jag är nog ingen vårmänniska egentligen, fast det är svårt att låta bli att tycka om det där takdroppet och barmarken. Mest är det nog orden för våren jag älskar, löftet de bär med sig och får dem att låta så fint i öronen.

Ord är förunderliga. Just nu läser jag Aliide, Aliide och i Mare Kandres berättelse är de många – stora, vidunderliga ord. Om jag någonsin kan släppa berättelsen om Aliide är det de här böckerna jag kommer läsa sen. Vårläsningen. Kanske i solen, vid takdroppet.

Bild från min instagram, @eliandbooks.

Inte din bror – Malin Stehn

Abbes värld vänds upp och ned när hans föräldrar meddelar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe rasar i att ingen frågade honom, men är innerst inne mest rädd över vad Rasmus och de andra klasskompisarna ska tycka. De som hatar barnen som bor på flyktingboendet och ritar hakkors på skåpen i skolan.

Det är en brännande aktuell roman Malin Stehn skrivit och som många sådana som skrivs för ungdomar balanserar den ibland på gränsen till att bli lite för pedagogisk och stolpig. Ändå är Malin Stehn en så pass bra författare att berättelsen aldrig blir för tillrättalagd. Det är fint skildrat hur Abbes inre strider med att inte vilja komma i konflikt med klassens ledare och känslan av att det är svårt att ogilla Hossein. Malin Stehn beskriver känslostormarna oerhört väl.

Inte din bror är säkerligen fantastisk att använda i bokprat, att läsa tillsammans eller som högläsning i en klass eller hemma. Jag vet att jag kommer tipsa många på biblioteket om den.

Det finns nog många Abbe. Unga – och vuxna – som egentligen har vettiga åsikter och inte gör skillnad på människor men som inte vågar yttra det för att alla andra är så högljudda. Jag hoppas att många Abbe får hjälp av sådana som Rebecka, som vägrar lyssna på hat och rasism och vägrar anpassa sig efter andra. Jag hoppas att många läser Inte din bror och finner sina fördomar ogrundade och utmanade. Jag hoppas att många tar Abbe, Hossein och Rebecka till sitt hjärta.

Boken gavs ut av Opal, 2018. Den finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Jag lyssnade på ljudboken som gavs ut av BTJ Audio, 2018.

Fler som läst: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Bibbloanna, Bokkoll, Biblioteksbubbel.

Mot framtiden – krossa patriarkatet med Clara Henry

Mot framtiden är Clara Henrys essäistiska och smarta guide till att överleva – och kanske börja krossa – patriarkatet. Jag älskar att den finns.

Många vuxna håller kärt fast vid de böcker som väckte dem till feminismen på 1980- och 1990- talet och tipsar gärna om dessa när böcker om feminism till unga efterfrågas. Det behöver inte vara fel med äldre böcker men tack och lov har feminismen utvecklats något på trettio år och Mot framtiden är en bok som definitivt borde ges till alla unga idag. Och till många vuxna.

Clara Henry skriver om både historien och framtiden. Hur började feminismen och vilka tog oss dit vi är idag? Kapitlet om historiska feminister är i min mening lite för kort men ändå viktigt då det skrivs med ett intersektionellt perspektiv och lyfter fram kvinnor som Bell Hooks, Táhirih och Fusae Ichikawa.

Mot framtiden tar upp könsroller, vardagssexism, kroppspositivitet, våldtäkt och många andra oerhört viktiga ämnen. Clara Henry blandar diskussioner om strukturellt förtryck och sexism med tips såsom hur du skiljer på ett catcall och en komplimang, fem sätt att säga nej på krogen, myter om abort och hur du krossar dem i en diskussion och andra handfasta tips på hur du överlever patriarkatet.

Bland de saker jag älskar mest med den här boken är att den vänder sig lika mycket till män som till kvinnor. Ansvaret för att krossa patriarkatet läggs inte bara på den kvinnliga delen av befolkningen – här finns nästan lika många tips och råd till män om hur de synar sin egen roll i de patriarkala strukturerna.

Det är svårt att skriva en sådan här bok inkluderande. Patriarkatet utgår från en binär tvåkönsnorm (man och kvinna) och att synliggöra förtryck utifrån det kan verka nödvändigt, just för att få syn på det strukturella förtrycket som utgår från den här normen och kunna bekämpa det. Jag tycker att Clara Henry navigerar hyfsat genom detta genom att inte bara skriva om ”män” och ”kvinnor” utan ofta återkomma till icke-binära. Inte minst finns det ett antal ordlistor i boken som är otroligt viktiga i en tid när många inte ännu har, eller vill, ta till sig faktumet att patriarkatets binära könsuppdelning inte stämmer överens med verkligheten.

Mot framtiden är rolig, smart och välskriven. En essäistisk bok som blandar fakta med författarens egna erfarenheter. Clara Henry resonerar väl fram och tillbaka mellan svåra fallgropar och snäva könsnormer på ett imponerande sätt. Jag lyssnade på boken, en lysande författarinläsning som det var svårt att inte ryckas med i. Samtidigt rekommenderar jag verkligen den fysiska boken, jag bläddrade i den medan jag lyssnade och den är otroligt snyggt formgiven. Jag hoppas att Mot framtiden blir en bok som läses av många, unga som vuxna.

Den tryckta boken är utgiven av Forum, 2018. Den finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2018.

Fler som läst: Enligt O.

Topp tio böcker att läsa till våren

Veckans Top Ten Tuesday hos That Artsy Reader Girl har temat Top Ten Books On My Spring TBR. Jag har redan skrivit ett inlägg med efterlängtade boksläpp våren 2019 men eftersom rubriken på temat inte nödvändigtvis indikerar nya böcker tänker jag välja de tio böcker jag ser allra mest fram emot att läsa i vår, nya som gamla!

Till Vial
Jordens undergång och människans flykt ut i galaxen. För mellanåldern. Jag längtar så!

The Quiet at the End of the World
Underbara Lauren James nya bok, en postapokalyptisk kärlekshistoria som ser otroligt vacker ut.

Kometen kommer
Jag har börjat läsa Muminböckerna, till våren är det äntligen dags för nästa – Kometen kommer.

Den gyllene hårnålen
Gustav Vasas skandalomsusade dotter Cecilia Vasa, äntligen läser jag min första bok av Maria Gustavsdotter – i min bokcirkel Prosa och Prosecco.

Kattvinden
Har ni bläddrat i Kattvinden? Om inte, gör det.

Svälten
Magnus Västerbro fick Augustpriset för boken om svältåren i Sverige. Jag vill så gärna läsa.

The Three Body- Problem
Nästa bok i min Fantastik/Världsutmaning, science-fiction av kinesiske Cixin Liu.

On the come up
Angie Thomas, som skrev den fantastiska The Hate U Give, har skrivit en ny bok!

Önska kostar ingenting
Jag brukar alltid läsa en deckare i påsk, i år blir det andra delen i Sara Lövestams serie om Kouplan.

Varje natt kysser jag markens fötter
Jila Mossaed är ny ledamot av Svenska Akademin. Jag har haft den här diktsamlingen hemma länge nu och vill så gärna läsa den.