Flickan på hotellet – Katarina Wennstam

En ung tjej hittas död, strypt på ett hotellrum. En av många i den här världen. Men Alex Skarp kan inte släppa att den livfulla Olivia helt plötsligt är död och börjar sina egna spaningar tillsammans med Charlie och Bianca.

Katarina Wennstam har skrivit sin första deckare för unga och jag älskar det verkligen. Inte bara för att deckarhyllan för unga är sorgligt gles – de flesta spänningsromaner som skrivs för unga är spökhistorier – utan också för att hon utan tvekan är Sveriges skickligaste deckarförfattare jämte Åsa Larsson. Om jag bara läser en deckare per år så är det en av Katarina Wennstam. Wennstams deckare brukar alltid utmärkas av en synnerligen intressant historia skriven på ett fängslande språk och befriat från de flesta klyschor som den ingrodda deckargenren i princip alltid verkar få med. Flickan på hotellet är inget undantag.

Att Wennstam skriver med en agenda är tydligt, men det är en oerhört viktig sådan och hon låter den aldrig ta över historien och berättandet – jag sträckläste Flickan på hotellet och blev både arg, rädd och frustrerad. Wennstam målar upp det så kristallklart, utan att skriva läsaren på näsan, hur skadliga normer påverkar framförallt killars beteende mot tjejer och hur långt det kan gå – från skolkorridoren till döden på ett hotellrum. Samtidigt finns det också mycket hopp i boken – systerskapet är en fin röd tråd i Flickan på hotellet.

I början irriterade jag mig på att det inte sades att staden det utspelar sig i är Stockholm – jag är trött på den urbana normen som säger att det är så självklart att Stockholm alltid är händelsernas centrum att det inte ens behöver nämnas. Det är förstås inte självklart att placera en historia tydligt i en stad men i Flickan på hotellet gör ändå Wennstam det, nämner gator och områden och gör det särskilt otäckt att Olivia mördades i Alex eget område. Men det här är egentligen bara en parantes för jag tycker Flickan på hotellet är en fantastisk bok. Alex Skarp är modig, tuff och frispråkig och jag ser verkligen fram emot att möta henne igen – och hennes rättframma mormor.

Hitta boken här eller här.

Andra som bloggat: OARYA, romeoandjuliet, prickiga Paula, Stories from the city, Bims blogg, Biblioteksbubbel,

Läst i juni 2017

I maj läste jag 8 böcker, i juni 10. Hej lässommar!

Det blåser på månen – Eric Linklater
Underjordiska timmar – Delphine de Vigan
Hemmet – Mats Strandberg
Flickan på hotellet (Alex Skarp #1) – Katarina Wennstam
Lägret – Lena Ollmark
Hawking’s Hallway (Teslas Attic #3) – Neal Shusterman & Eric Elfman
Den förskräckliga historien om lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson
Jorden vaknar (Vattnet drar #2) – Madeleine Bäck
Sista rompan (Vargskinnet #2) – Kerstin Ekman
Jane, räven och jag – Fanny Britt

10 böcker lästa
2 barnböcker och 4 ungdomsböcker
3 skräckromaner och 1 grafisk roman

Böcker lästa av författare från Sverige, Storbritannien, Frankrike, USA och Kanada.
6 svenskspråkiga författare, 2 engelskspråkiga och 2 franskspråkiga.

Månadens bästa var midsommarens läsflow. Tre böcker på tre dagar.

Månadens besvikelse var Lägret av Lena Ollmark som lockade med en fantastisk plot men inte levde upp till förväntningarna.

Som en slags konsekvens var Den förskräckliga historien om Lilla Hon av samma författare + Per Gustafsson månadens överraskning och visade sig vara en fantastiskt blodig liten pärla. Mer om den på bloggen nästa vecka.

Underjordiska timmar – Delphine de Vigan

Hon gick dit för att man måste ha något att klamra sig fast vid.

Att du har ett fast jobb med hög lön, en lägenhet, tre barn. Att din tillvaro äntligen har fäst sig i samhällets ram, att du har överlevt din mans död i en bilolycka. Allt kan ändå rasa samman.

Delphine de Vigan målar upp en tillvaro så bräcklig att de mest fasta tyngdpunkter inte kan hålla fast den. Efter åtta år på ett företag där hon hela tiden klättrar uppåt bestämmer sig en högre chef för att förstöra hennes tillvaro. Det är långsam, obarmhärtig mobbning och Mathilde förstår inte hur det har gått till förrän det är alldeles för sent. Hela arbetsplatsen har vänt sig emot henne, hennes arbete har tagits ifrån henne och timmarna går. Timmar av desperation, av skam, av hån, av begynnande utmattning.

Underjordiska timmar är lågmäld men obarmhärtig. Hur trygg Mathildes tillvaro än är så är det inte svårt att föreställa sig den gå i spillror. För det är mest Mathilde som berör mig. Det finns en sidohistoria om läkaren Thibault, som börjar tvivla på sitt jobb och sitt liv, börjar slå i otakt med den stadspuls vilken han älskat så länge. Att Thibault och Mathilde är symboliska punkter i ett hetsigt, anonymt storstadsliv är tydligt men Thibaults historia berör mig inte alls på samma sätt som Mathildes. Ändå är slutet så bra att det nästan knäcker mig.

Mathildes chef kan tyckas vara grymheten själv, men faktum är att han beter sig som många män, uppfostrade i ett patriarkat, gör. Tål inte att en kvinna visar sig vara bättre än honom. Bryter ned och misskrediterar henne med anspelningar på hysteri, på trötthet, på slarv. Och Mathilde, uppfostrad i samma samhälle, tar på sig skulden.

Mathilde tog ingen semester. Hon satt kvar på kontoret allt senare om kvällarna och började arbeta på helgerna. Hon betedde sig precis som om hon hade dåligt samvete, som om hon begått ett allvarligt misstag som måste kompenseras eller som om hon vill bevisa något.

Underjordiska timmar är välskriven, lätt i sitt språk men tung i sin berättelse. Delphine de Vigan skriver mästerligt om både det svåra och det vardagliga, målar upp en vanlig morgon på tunnelbanan i ord du aldrig trott var möjliga. En oförglömlig läsupplevelse.

Andra som läst: Bokflickorna, Böckerx3.

Midsommaren och sträckläsningen

Att förra årets midsommarhelg med strålande sol och 25 graders värme skulle slå bakut i ett riktigt novemberväder i år var kanske egentligen att vänta. Men att det skulle regna i ett sträck från midsommarafton till söndag var kanske att ta i, kan jag tycka. Fast å andra sidan fick jag sitta inne vid elden och läsa i tre dagar och tre nätter (i den ljusa jämtländska sommarnatten sover jag väldigt lite) så egentligen gjorde det inte så mycket, det där med regnet.

Jag läste den rent förskräckliga – på ett bra sätt – Den förskräckliga historien om lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustafsson, den verkligt bladvändiga Jorden vaknar av Madeleine Bäck och den hjärtskärande Sista rompan av Kerstin Ekman. Annars lyssnade jag mest på regnet, badade i en iskall fjällbäck och tog en tur in i Norge och tittade på berg.

Vad läste ni?

 

Hemmet

På Hemmet kan ingen höra dig skrika. Eller, egentligen och mycket otäckare, de kan höra dig men de tror dig inte.

Joel är den som strulat till det för sig i livet, men ändå den som kommer hem för att ta hand om mamma Monica. När hon börjar hemsökas av spöken från det förgångna och inte längre kan skilja på verklighet och dröm hjälper han henne att flytta till demensboendet Tallskuggan.

Att det är verklig hemsökelse, någon ondskefullt, som plågar Monica, förstår ingen och det är det som gör Hemmet så otäck och så briljant. För vad är egentligen ett bättre ställe att hemsöka än ett demensboende, där de boendes dagliga konversationer med sedan länge döda är vardag? Fasan inför det onda och övernaturliga blandas med skräcken för att förlora sin egen identitet, den en varit och den en är. Utan sina minnen och utan en verklighetsuppfattning som hakar fast i nuet är det svårt att definiera sig själv. Mats Strandbergs research är så genomgående att det inte alls är svårt att föreställa sig att en går i korridorerna på Tallskuggan, ser sig om över axeln. Är det inbillning eller inte?

Mitt i varma sommaren börjar något hemsöka Tallskuggan, och Joel måste konfrontera både sitt eget trassliga liv och de härvor han lämnat bakom sig. Barndomsvännen Nina arbetar på Tallskuggan och drogberoendet förstörde deras vänskap liksom Joels liv. Samtidigt som berättelsen om en kraschad tonårstillvaro oftast skickligt vävs in i historien om Tallskuggan är det ändå vid den senare jag ofta fastnar. Bodil, Veras och de andra boendes liv känns mer livfullt skildrat än det Ninas och Joels, det är bara där berättelsen ibland haltar något. Kanske känns det så för att deras historia är betydligt vanligare i litteraturen, att Bodils och Veras långa liv oftast inte skildras i böcker efter att de blivit vuxna. Det finns också en oerhörd värme och insiktsfullhet i berättelsen om de gamla som är omöjlig att inte ta till sig – en stor medkänsla och förståelse för de utsatta.

Det är den sällsynta skildringen av livshistoria och krypande skräck som gör Hemmet så briljant. Jag läste Hemmet på strax under 24 timmar, fastklistrad vid sidorna, uppe hela natten. Och fortfarande letar jag ängsligt efter fläckar på tapeten.

Hitta den här eller här

Andra som läst: med näsan i en bok, Enligt O, Stories from the city, Annas bokblogg, Bokgalleriet, Bokkoll, Saras bokhylla

Glad midsommar!

Förra årets midsommardag, när solen gått ner efter midsommarafton och nästan precis just då bestämt sig för att gå upp igen. Kvällen blir till morgon och hoppar över natten och Jämtland är det vackraste jag vet.

På läger med ondskan

Att placera en skräckhistoria på ett konfirmationsläger är både skrämmande och intressant – på många sätt. Lena Ollmark bygger upp en kuslig stämning i Lägret, men tyvärr tycker jag aldrig det kommer mycket längre än så.

Det är svårt att känns något för karaktärerna, särskilt huvudpersonen Hannah. Jag kan aldrig få ett riktigt grepp om henne, hon glider ur händerna och skapar inget intryck alls. Hanna åker till konfirmationslägret för att försöka rädda vänskapen med Emil och för att det är ett läger inriktat på musik – det Hannah vill mest av allt är att bli bra på att spela gitarr. Hon har aldrig hittat ett sammanhang, aldrig hittat sig själv och hon vill skapa en yta åt sig själv som andra kan spegla sig i, en image av en rocktjej hon inte är. Att inte hitta sig själv i tonåren är inget ovanligt men Hanna framstår lika ytlig som hon försöker göra sig, rörig.

Lena Ollmark hör till mina absoluta favoriter inom skräckgenren för mellanåldern och unga men den här gången tycker jag hon berättar för mycket istället för att visa det. Jag blir skriven på näsan med hur Hannah känner istället för att lista ut det själv, gång på gång och den enda karaktär som fastnar i minnet är Amanda. Ungdomsledaren på lägret som Hanna tyr sig till när Emil sviker, som verkar varm men ändå cool och som berättar spökhistorier om ondskan som sägs bo i skogen utanför lägret… Amanda är snäll den ena stunden, fanatisk i nästa och hon får mig att rysa av obehag.

Ibland snuddar Lena Ollmark också vid saker som är otäcka bortom det övernaturliga – just det fanatiska, en gemenskapskänsla som kan ligga farligt nära sektmentalitet. Hur människors hängivelse kan gå över gränsen, hur kristendomen kan verka snäll och harmlös men också har blodstänkta spår genom historien. Bortom den haltande karaktärsskildringen är det ändå väl beskrivet hur utanför Hannah är, icke-troende i en grupp av troende. Det är stora frågor som dyker upp i den här boken och på många sätt skildras de på ett träffande sätt.

Ambitionen att kombinera skräck med tro och läger är lysande men det håller inte riktigt hela vägen – förutom att gestaltningen är alldeles för svag blir det aldrig riktigt, riktigt otäckt. Lägret kan kanske fungera som en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte så mycket mer.

Andra som läst: Bokbesatt, Prickiga Paula, Annas bokblogg, Bokpandan, Läsa&Lyssna.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?