Rotvälta – Tove Alsterdal

Ådalen, platsen där fem arbetare sköts ihjäl av militär under en strejk i maj 1931. Ådalen i Ångermanland, sydöst om Kramfors, är också platsen där Tove Alsterdal placerar första delen i sin nya deckarsvit – Rotvälta.

Skotten i Ådalen 1931 har satt djupa spår i samhället. Byarna runt Höga kusten och längs Ångermanälven är alla präglade av industrialiseringen och strejkerna, vant rör sig Tove Alsterdal runt Junsele, Kramfors, Lunde, Näsåker och längs historiens banor.

Hit återvänder polisen Eira Sjödin, till uppväxtens Kramfors. Även Olof återvänder, han som erkände mordet på tonårsflickan Lina Stavred när han var fjorton år och sedan inte sett Kramfors. Men det Olof möts av i barndomshemmet är sin pappa knivmördad. Eira har flyttat tillbaka till Kramfors för att ta hand om sin dementa mamma men kommer allt närmare sin egen historia i undersökningen av mordet på Olofs pappa.

Det är med få undantag jag läser deckare, men det är när undantagen är skrivna som Rotvälta jag är glad för det. Tove Alsterdal skriver med språklig finess, det är svårt att sluta lyssna på ljudboken. Rotvälta är spännande, ja, men det är i skildringen av det ångermanländska industriella arvet, glesbygden, avbefolkningen, som Tove Alsterdal verkligen fångar sin läsare. Det skaver, svider. Jag tycker om skildringen av Eira, av bygden, hemkomsten efter några år i Stockholm. Rotvälta är första delen i en ny serie, det är lätt att lova att jag kommer fortsätta lyssna.

Lind & Co, 2020

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, romeoandjuliet, och dagarna går,

Det svarta regnet – Stina Nilsson

De senaste åren har varit fullt av stjärnor på dystopiälskarens himmel. Ända sedan Hungerspelen ledde vägen för tio år sedan har nya historier om dystra framtidsvisioner sett dagens ljus. Kanske blir de fler ju mörkare vår egen framtid ter sig, med klimatkrisen som bara blir värre och värre. Att se sin ångest återspeglad i litteraturen har alltid varit ett sätt att hantera den.

Men de flesta dystopier skrivs för ungdomar, unga vuxna och, några, för vuxna. Det svarta regnet av Stina Nilsson är ett välkommet dystopiskt inslag på hyllan för 9-12 år, och då det dessutom är en debut blev jag hemskt nyfiken på den.

Liv är 12 år och bor med sin mamma och lillasyster, deras pappas kropp har tagits över av en demon och de får inte röra honom. Liv måste hjälpa sin mamma ta hand om huset och mamman jagar för att de ska få mat för dagen. Aldrig får något giftigt komma ini huset, aldrig får de gå ut i det svarta regnet.

Det svarta regnet verkar vid en första anblick vara en crossover mellan dystopi och fantasy. Världen som vi känner den är förstörd av onda trollkarlar och kvar finns förgiftade skogar, ruiner, det svarta regnet och demoner som gör människor sjuka och galna. Men det vore inte en dystopi om berättelsen inte också innehöll ett visst mått av samtidsskildring och det dröjer inte länge innan läsaren börjar fundera på vem det egentligen är som är ond. Det är också lite synd att placera Det svarta regnet på fantasyhyllan bara för att den nämner trollkarlar, för egentligen är det inte alls en fantasyberättelse. Tycker jag.

Det är sannerligen en mörk framtid Stina Nilsson målar upp, otroligt svart och dystert för att vara en mellanåldersbok. Men det finns också hopp, och fin syskonkärlek. Det svarta regnet är spännande från början till slut men ibland önskar jag något… mer. Ett djup, kanske, ett utforskande av världen som blev och varför. Men jag skulle inte bli förvånad om Det svarta regnet får en uppföljare ganska snart. Samtidigt önskar jag lite att det inte skulle bli så. Berättelsen är en fin ögonblicksbild av en mörk framtid, där vi ändå har varandra. Ibland kan det räcka så. Ibland behöver vi inte veta hur allt slutar. Det vet vi ändå inte, om framtiden.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Barnboksprat.

Läst i december 2020 och TBR för januari

December var en fin läsmånad. Jag läste många av höstens nya barn- och ungdomsböcker som jag inte hunnit med under månaderna som gått. En vuxenbok lyssnade jag på, Rotvälta av Tove Alsterdal som jag tyckte mycket om. För det mesta kändes annars december som en enda lång väntan på januari och det nya året – inte för att något förändras bara för att vi får ett nytt år i kalendern, men lite hoppingivande känns det ändå. Julen och nyåret blev inte alls som vanligt, jag har släkten 100 mil bort så stannade hemma i min nya lägenhet. Det var inte oävet, jag spelade igenom flera spel i Tomb Raider- serien, men mer om 2020 års bästa spel senare.

Bäst i december 2020

Jag läste flera fina böcker i december, men allra härligast var att följa med bröderna Sem och Immer på äventyr i Frida Nilssons nya bok Lindormars land. Det finns ingen som skriver om äventyrets tjusning och fasor som Frida Nilsson gör. Förutom böckerna på bilden lyssnade jag också på Rotvälta.

TBR i januari

I januari börjar jag läsa sjätte delen i The Expanse av James S. A. Corey, Babylon’s Ashes. Ungefär tusen sidor rymdopera känns som precis det jag behöver just nu.

Årets bästa böcker 2020

Jag vet inte om det var för att 2020 var ett märkligt år på många sätt, men det var få böcker som verkligen fastnade med mig. Jag har inte känt mig ens i närheten av så bokförälskad som jag var 2019, då när jag läste både All the bad apples och Uprooted. Jag saknar det. Men några bra böcker har jag läst, förstås. Det här är de tio bästa. Jag skriver lite mer om de fem första, lite mindre om de fem sista.

Topp tio

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba berättar om tvångsförflyttningarna av samer i Sverige och Norge, om hur en hel generation röster tystades. Det är så sorgtyngt att hjärtat vill gå sönder, men det är också fantastiskt stort och viktigt. Elin Anna Labba skriver med så lätt hand att sorgen bäddas in, hon skriver om död och sorg med poetisk stämma och låter framförallt rösterna tala. Herrarna satte oss hit är en bok att skriva om, en bok som måste läsas.

Slutstation av Mia Öström är magi i bokform, den sortens litterära magi som låter dig känna skogens mylla under fötterna och sommarregnet i ansiktet. Iris är ensam i det fallfärdiga gamla stationshuset som mamma och hennes nya man ska renovera. Det knirrar i golvbrädorna och det stora hålet mitt i golvet osar av ondska och gamla oförrätter. Järnvägen går som ett band genom både skogen och historien. Slutstation är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande.

Korridorer av Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg är en samling noveller om en plats jag tror vi alla minns. Korridorerna, de i högstadiet och gymnasiet. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg.

A very large expanse of sea av Tahere Mafi var en sådan Young Adult- bok som satte min värld i gungning, så som bara Young Adult- litteratur kan. Den lär en något om världen omkring en, det finns något så rakt och ärligt i sådana här YA-böcker jag sällan finner i vuxenlitteratur. I A very large expanse of sea är året 2002, ett år efter attentatet mot World Trade Center. Shirin är en sextonårig muslimsk tjej som bär hijab och får i sviterna av attacken uppleva elaka kommentarer, föraktfulla blickar och fysiskt våld. Shirin reser höga murar runt sig, går genom livet utan att möta någon annans blick. Tills hon träffar Ocean James. A very large expanse of sea är litteratur i gränslandet mellan ung och vuxen, där de stora och nyvakna känslorna ibland bubblar över. Vacker, rak, brutal i sin ärlighet.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin handlar om allt som skaver. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig. Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, fast inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten. Ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en kort roman, men en som innehåller flera människors hela liv. Det är att för en kort stund få befinna sig i den 30 mars 1924, och lära känna Jane Fairchild och hennes älskare som möts på godset Upleigh. Jag tror aldrig jag kommer glömma dem.

Ganska nära sanningen är en ny fullträff av Sveriges YA-drottning. Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet. Ganska nära sanningen är varsamt berättad, vacker och går rakt in i hjärtat.

Familjen av Cecilia Lidbeck är en slående, enastående roman för barn om ett barn som växer upp i en sekt; det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Språket är trollbindande och i berättelsen finns utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och livet.

Berättelser från innerstaden av Shaun Tan träffar så djupt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av alla känslor. Det är något med ljuset i Shaun Tans målningar som gör att det känns som att de fortsätter i evighet. Det Shaun Tan målar upp är ett framtida, nära, samhälle där glas och betong tagit över. Men en efter en dyker djuren upp – i ugglan som sitter på sjukhusbädden, i tigern som slår lovar kring gatorna och i den allra sista noshörningen vid vägkanten. Människan, i sin girighet, förstår inte vad som händer och gör allt i sin makt för att kväva, döda och förstöra. Precis som idag. Det är en sällsynt klarsynt samhällsskildring, mitt i den drömlika visionen.

Lindormars land av Frida Nilsson är en bok så äventyrlig och hemsk som bara Frida Nilssons böcker är. En bok att kasta sig in i, förlora sig i, läsa högt och kanske, allra mest, en bok att prata om.

Bubblare

Som vanligt har jag också några bubblare i listan. Jag läste två fantastiska science fiction- romaner, Nemesis Games som är femte delen i The Expanse och Death’s End som är avslutningen på serien Remembrance of Earth’s Past.

Några fina barn- och ungdomsböcker

Jag har också läst, och lyssnat på, massor av Young Adult- litteratur. De fem finaste var Heartstopper av Alice Oseman, What if it’s us av Becky Albertalli och Adam Silvera, Felix Ever After av Kacen Callender, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och These Witches don’t burn av Isabel Sterling. Allra sist vill jag prata lite extra om min favorithylla på bibblan, den för 9-12 år. Bubblare på den listan var tre oerhört fina böcker som kommer stanna med mig länge: Fyra berättelser från Jorvik av Helena Dahlgren, Spöksomrar av Mårten Melin och Thornhill av Pam Smy.

Vilka har varit era favoriter i år?

Ett år i böcker

Runt den här tiden på året brukar Goodreads släppa sin Your Year in Books- statistik. Det är ofta ganska roligt att läsa, speciellt för en statistiknörd som jag. Det var flera år sedan jag slutade ha ett mål med hur många böcker jag skulle läsa för året, för personligen gör det mig bara stressad. Men det är ändå roligt att se tillbaka på vad jag faktiskt läste, och hur mycket.

Jag läste 91 böcker, 19 färre än 2019, och 23 691 sidor, 3450 sidor färre än 2019. Det kanske inte är så konstigt, med tanke på vilket märkligt år det var. Den kortaste boken jag läste var en grafisk roman, Echo, på 27 sidor. Den längsta var A Dance with Dragons med 1125 sidor. Genomsnittslängden på böcker var 260 sidor. Den bok jag läste som var mest populär på Goodreads var To all the boys I’ve loved before av Jenny Han, den minst populära var Dubbelheten sammanhang av Birgitta Trotzig. De här två böckerna säger ändå något om vilken bred litteratursmak jag har.

Mitt snittbetyg på Goodreads 2020 var 3.5 och den bok jag läst med högst genomsnittsbetyg var Heartstopper av Alice Oseman. Så fin! De böcker jag tyckte mest om under året skriver jag om snart.

These Witches Don’t Burn – magiskt och härligt

Platsen är Salem, Massachusetts. Det Salem som på 1600- talet var skådeplats för de beryktade häxprocesser som ledde till nitton dödsdomar. Här låter Isabel Sterling sin debutbok om tonårshäxor utspela sig. Inte nog med det, lesbiska tonårshäxor. Vad mer går att önska av en YA-bok, egentligen? Jag var, minst sagt, överförälskad i These Witches don’t burn långt innan jag läste den – något som kan vara oerhört riskabelt för själva läsningen. Men det är lätt att förlora sig i Sterlings nutida Salem, så fullt av häxor att det verkar som att du inte kan vända dig om på gatan utan att stöta in i en.

Inte för att den vanliga befolkningen vet något, förstås. De mugglare (förlåt, Regs) som vandrar på Salems gator gör det blinda för den magi som susar runt i luften. I Salem bor en hel coven med Elemental Witches, häxor som kan kontrollera de fyra elementen. Hannah är en av dem, en tonåring vars största problem är hennes exflickvän Veronica som vägrar lämna henne ifred. Berättelsen andas om orsaken till uppbrottet, en skolresa till New York där Hannah hamnade i händerna på en fruktad Blood Witch och hade tur som överlevde. Det är lite synd att These Witches don’t burn inte börjar där, för jag anar en hel bok i den historien.

Förutom det är These Witches don’t burn precis så härlig som den låter – en bok som, nästan lite magiskt, använder annars lite trötta häxtroper med en blinkning och får det att verka både nytt och igenkännande mysigt. Jag älskar, fullkomligt älskar, hur lättsamt den låter så många olika sorters människor komma till tals – den är så nördig och queer att jag liksom bara vill flytta in i den. Isabel Sterling visar att representation inte är svårt och kan vara helt otvunget.

Är det något jag hade önskar mig så är det mer djup. Jag älskar vänskapsrelationen mellan Gemma och Hannah, jag älskar hur Veronica både får vara en ganska osund exflickvän och en människa med känslor – men jag hade velat ha mer. Jag vill verkligen veta mer om vad som hände mellan Hannah och Veronica (det här kan vara första gången i mitt läsande liv jag önskar mig en prequel) och jag vill veta mer om häxorna, om magin. Som tur är finns åtminstone en uppföljare, This coven won’t break, och den kommer jag att kasta mig över fortare än du kan säga ”wicca”.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Spökhusets hemlighet – Kristina Ohlsson

Jag tror aldrig att jag kommer se på miniatyrhus på samma sätt igen. Kristina Ohlsson har i Spökhusets hemlighet skrivit ännu en lysande rysare för bokslukaråldern, härligt otäck och stämningsfull – särskilt mitt i vintern.

För i Stjärndalen är det jullov. Snön vräker ner och vinden yr, det är den värsta snöstormen på många år. Alba och hennes lillasyster Ellen väntar med oro på att stormen ska lägga sig, annars kan inte mamma och pappa komma fram till jul. I Stjärndalen bor morbror Baltzar och det är han Alba och Ellen hälsar på under jullovet. Men det blir ju inte jul om inte mamma och pappa kan komma.

Men snart får Alba värre saker att oroa sig för. Morbror Baltzar har köpt ett miniatyrhus som en känd snickare skapat, och en dag visar han det för Alba och Ellen. Men det är något konstigt med huset. På nätterna hör Alba viskande röster från huset, och någon tänder en eld i det lilla husets kakelugn. Vem är det som viskar? Vem är Hector, som försvann för femtio år sedan? Och vem är Samlaren?

Spökhusets hemlighet är otäck. Det är rysligt att läsa om hur någon rövar bort barn efter barn, men det känns också kallt ända in i märgen av den vinande snöstormen som aldrig lägger sig. Kristina Ohlsson är en mästare på att skapa stämningsfull spökhistoriemagi, kanske mer än någonsin i Spökhusets hemlighet. Men det finns också något mer i Spökhusets hemlighet: karaktärer som känns, syskonkärleken som alltid finns där även när en retar gallfeber på varandra. Jag är glad att jag läste Spökhusets hemlighet på julaftonsnatten, när timmarna krupit över i juldag men det fortfarande skulle  vara kolmörkt många timmar till. Läs!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandelnBokus och Adlibris.

Jullov, snölängtan och vänskap i fjärde boken om Kerstin

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund är varsamma med barns känslor och så fint skrivna att jag får tårar i ögonen varje gång.

Det är inte alltid så lätt för Kerstin. Hon är känslig, tyst och blyg och sådana barn möter ofta väldigt lite förståelse från vuxenvärlden. Känslor tas inte på allvar och ord som har svårt att komma fram hörs inte. Det är tur att Kerstin har Gunnar, som är hennes bästa vän. I Precis som Kerstin nalkas julen och det enda Kerstin önskar sig är snö och att bebisen i mammas mage inte ska komma på julafton. Det skulle förstöra allt som är julafton och för Kerstin blir det jobbigt när saker inte går som hon tänkt. Det är så lätt att känna igen sig, även som trettiofyraårig bibliotekarie.

Men snön verkar inte komma och mammas mage bara växer, snart spricker den nog. Kerstin är orolig och inte blir det bättre av att de nya tjejerna i klassen verkar vara så mycket större och stöddigare. Varför har de åsikter om att Kerstin och Gunnar är bästa kompisar? Varför kan de inte vara det, bara för att de är kille och tjej?

Helena Hedlund ställer många stora frågor i Precis som Kerstin. Jag tycker om att hon inte skriver läsaren på näsan med svaren, här finns mycket att prata om mellan barn och vuxen. Kanske är det i fjärde boken nästan för mycket, Hedlund snuddar vid otroligt många frågor samtidigt och kanske hade det räckt med hälften. Det kan nog vara lite mycket att ta in. Spåret om vänskapen mellan Gunnar och Kerstin är det finaste, deras vänskap är så stark och härlig och beskrivs så fint. Jag tror att de här böckerna är helt perfekta som högläsning, hemma eller i en förskoleklass upp till klass 2. Katarina Strömgårds illustrationer är underbara, det här är bland det finaste som finns för 6-9- åringar just nu.

Natur och Kultur, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnens bibliotek

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Det fina med Kerstin
Att vara Kerstin
Kerstin, livet och döden

Jullovsläsningen

Det är jullov, även om det är ett annorlunda sådant. Jag brukar sitta på ett tåg till Småland strax före jul varje år, eller vara på väg ut på landet hemma i Jämtland. I år blev det inte så, av skäl som är. Istället har jag lånat hem högar med böcker, sådana jag känner passar midvintermörkret, jullovet och lite av det allmänna sinnestillståndet nu.

Jag har aldrig varit ett fan av romantisk julfeelgood, men något jultema finns ändå i helgens läsning. Jag läser nyaste boken om Kerstin av Helena Hedlund, så fint illustrerade av Katarina Strömgård. I Precis som Kerstin är det enda Kerstin önskar sig till jul att bebisen i mammas mage inte ska komma på julafton. Och att det ska snöa.

Julen närmar sig även i Kristina Ohlssons nya rysare Spökhusets hemlighet. Kristina Ohlssons böcker blir bara bättre och bättre och jag har sett fram emot och hållit på denna länge. Men efter det lämnar vi juletiden och reser ut i rymden. Varje jul och nyår läser jag en del i James S. A. Coreys science fiction- serie The Expanse. Turen har i år kommit till Babylon’s Ashes som är sjätte delen. Det är runt tusen sidor rymdopera som kommer hålla mig sysselsatt länge.

Efter det beger jag mig tillbaka till vintern, till sorg och övergivenhet i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. Jag har längtat efter att få fortsätta utforska Andrea Lundgrens författarskap, jag älskade Nordisk fauna och har hållit även på denna.

Kanske hinner jag inte ens så här långt innan januari är slut, men en bok till har jag i läshögen och det är Djuna Barnes Nattens skogar, också en bok har hållit i flera gånger och kastat kärleksfulla blickar efter. Jag och en vän ska läsa den i vår bokcirkel och jag är säker på att det kommer bli fantastiskt.

Vad läser du?

Midvinterns kyla och mörker, och sex fina böcker med vintern som kuliss

Det är ett förrädiskt stilla lugn vintern bär med sig. Under isen råder ondskan, åtminstone är det så i många litterära världar. Snön kan verka som ett mjukt täcke att bädda in sig i, men kylan tar sig in i märg och ben.

För att inte tala om mörkret. I den del av landet jag kallar hemma upptar mörkret, när det är som allra längst, 20 av dygnets timmar. Ljuset bara fyra. Ändå känns det på något sätt ljusare än när jag bodde i södra Sverige, för snön lyser upp tillvaron på ett underbart sätt – när den väl faller. Det blir mindre och mindre snö för varje år, senare och senare, i klimatkatastrofens spår. Det är otäckt och skrämmande.

När jag tänker på böcker om vintern minns jag alltid Karolina Ramqvists Den vita stadenPåträngande och fysisk vill den inte lämna mig. Jag minns Karins ensamma strövtåg runt, runt i det stora huset som är tomt sedan John försvunnit. Hon och barnet, ärr, sår och smuts mitt i den kalla och vita vintern.

Sorgen och svärtan blir en kontrast mot allt det vita, precis som i Vakuum av Mia Öström som är en av de finaste och tyngsta böcker om sorg jag någonsin läst. Vakuum liknar inte alls Den vita staden på ytan men vintern bär samma funktion av ett täcke över allt det svåra, bäddar in. Det är som att snön låter känslorna landa mjukare än annars. Jonna går runt i sin bror Johans vinterjacka, Johan som nyss lämnat dem. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi och gömmer undan sorgen. Jonnas ensamhet är påtaglig, gör så ont. Jag minns Vakuum så väl, minns sorgen och kylan men också vänskapen och att hitta något man letat efter.

Kylan, den kanske aldrig har varit så påtaglig som i Anders Björkelids Ondvinter, som jag håller för bästa svenska fantasyserie som skrivits. Vindlande rör sig språket genom berättelsen, bärs fram av tvillingarna Sunia och Wulf som en, inte två. När de kastas ut från tryggheten och rakt in i äventyret börjar en historia både fantasieggande och hemsk. Det är språket som håller en kvar, kantat av ord som verkar nästan glömda: vättesnara, domarring, ondvinter och galgmän.

Men är det en genre som allra mest finner sin väg genom vinterns stigar så är det skräcklitteraturen. Det finns en sådan tjusning i vintermörkret och en sådan skräck inför vad som gömmer sig där, och ingen är bättre på att beskriva det än Michelle Paver. Dark Matter är den bästa spökhistoria jag någonsin läst, atmosfäriskt kall och ryslig. Det är 1937 och Jack är ensam på forskningsstationen Gruhuken på Svalbard när solen går ner för sista gången inför vintern och lämnar Jack i fyra månaders mörker. Ensam. Något ondskefullt lurar i mörkret men allra mest otäck är känslan av att vara helt utlämnad, kanske ännu mer åt sina egna fantasier än åt mörkret. Åt rädslan som äter upp en inifrån.

Den som inte får nog av 1930- talet, Arktis och det eviga vintermörkret kan ge sig på Dan Simmons The Terror, som med hänsynslös brutalitet kastar in läsaren i totalt mörker och en ondskefull närvaro ute på isen. Två skepp har misslyckats med att hitta Nordostpassagen och kört fast i bergen av is. Men det finns något värre än kylan som väntar i mörkret. The Terror är inte lika knivskarp som Dark Matter, inte lika hårresande psykologisk – men den är otäckt brutalt och alldeles tillräckligt blodisande.

Låt oss stanna kvar i den tiden, och dra tillbaka klockan ännu lite till. Det finns något otroligt njutbart i kombinationen 1920- tal och skräck som är så blodig och brutal att det vänder sig i magen. Vinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparsson, som är skrivna och illustrerade av Dennis Gustafsson. De kan läsas helt fristående men gör sig kanske bäst i ordning ändå. Jag älskar galghumorn, den autentiska 1920- talsandan och hur otroligt vidrigt allting är. Det är den perfekta verklighetsflykten, mitt i midvintermörkret.

För några dagar sedan var vintersolståndet här. Nu blir det bara ljusare och ljusare, det känns i kroppen fast det inte ens syns än. Snart är kvällarna ljusa, men kanske stannar snön och kylan lite till. Än är det inte dagsmejan och takdroppet, än tänker jag sitta inne med skräcklitteratur och rymdresor medan solen knappt orkar sig upp över horisonten. Vilka böcker det blir, berättar jag imorgon.