Tio böcker jag vill läsa just nu

Veckans Top Ten Tuesday hos That Artsy Reader Girl frågar vilka tio böcker som är nyast på ens TBR- lista. Rätt spännande ändå, för det fick mig att tänka efter vart jag får mina tips till min TBR. I listan har jag blandat fysiska böcker, böcker på min TBR på Goodreads och böcker i min bokhylla på Storytel. Jag har inte tagit med böcker jag bara har fått en vag tanke om att läsa utan böcker som på något sätt letat sig in på en lista. Den ungefärliga listan blev så här:

Aliide, Aliide – Mare Kandre (bibliotekslån)
Kattvinden – Helena Öberg (bibliotekslån)
Under samma himmel – Katherine Marsh (bibliotekslån)
Vajlett och Rut – Karin Alfredsson (Storytel)
Norse Mythology – Neil Gaiman (Storytel)
Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande – Moa Eriksson Sandberg (Storytel)
Inte din bror – Malin Stehn (Storytel)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (Goodreads)
The Rivers of London (Goodreads)
The Power – Naomi Alderman (Goodreads)

Har du en TBR?

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Hag-Seed och The Tempest, Atwood och Shakespeare

Att det finns en viss tidlöshet i litteratur som är flera hundra år gammal är förstås fascinerande. Hogarth Press ger ut en serie böcker där stora författare gör sin egen tolkning av Shakespeares olika verk. Hag-Seed av Margaret Atwood är den första boken jag läser i serien, vi läste den i bokcirkeln Prosa & Prosecco. Vi tyckte mycket om den och hade långa och många diskussioner.

I The Tempest är det hämnden som råder. I Shakespeares pjäs lever Prospero för att hämnas på de som placerat honom på den öde ön, långt ifrån hans forna hertigdöme i Neapel. Shakespeare har aldrig varit någon alldeles särskild favorit hos mig, varken att läsa eller se på teaterscenen men i Margaret Atwoods tolkning blir det hela förstås intresserade än någonsin.

Vi förflyttas till en ungefärlig nutid där den inte alldeles trevlige Felix Phillips blir petad som ansvarig för teaterfestivalen Makeshiweg, förrådd och självömkande skapar han sig ett nytt namn, en eremittillvaro och ett arbete som lärare i litteratur i en kurs för fångar på fängelset Fletcher Correctional. Felix låter, såklart, hela litteraturkursen centrera kring teater och sätter tillsammans med fångarna upp pjäs efter pjäs – alla skrivna av Shakespeare.

Även om Shakespeare inte är min stora favorit så har teatern i sig alltid fascinerat mig. Det är en värld i sig, en plats där väggarna håller en illusion levande. Och det är redan från första kapitlet Margaret Atwood låter illusionen spela – även den om teatern som en illusion i sig, ett spel. Och om teaterns alla möjligheter för att vara någon annan. Men mer än något handlar den om fängelser. Om att vi alla befinner oss i något slags fängelse, fysiskt eller mentalt. Hämndens fängsel, sorgens, fördomarnas. Att sedan låta människor insatta i ett fysiskt fängelse tolka Shakespeares pjäs om mentala fängelser är förstås fullständigt genialt.

Hag-Seed var en perfekt bokcirkelbok. Några av oss hade läst The Tempest, några inte. Det vi gemensamt älskade var bilden av litteraturens storhet, hur Felix Phillips använder pjäsformen för djupa studier i Shakespeare på ett fängelse och hur varje fånge gör sin egen tolkning av pjäsen och karaktärerna i den utifrån sitt eget liv. Hag-Seed känns som ett, i brist på bättre ord, otroligt anti-elitistiskt verk i den meningen, att litteratur inte är fin eller ful eller är skriven för särskilda sorters människor utan talar till oss på vårat eget plan. Hag-Seed är också en pjäs om teater, i den får vi till oss samma teater berättad på tre olika plan – det är fångarnas uppsättning av The Tempest, det är Felix Phillips återberättande av den och det är Margaret Atwoods egen tolkning som implementeras i huvudstoryn. Desto mer jag tänker på det, desto mer beundrar jag den här boken.

Hag-Seed är den mest lättillgängliga roman jag läst hittills av Atwood och även om jag tyckte mycket om den är den inte min favorit av hennes verk. Ibland får jag känslan av att Shakespeare står i vägen för Atwoods djupa personporträtt, men ibland är hennes Shakespearetolkning fantastisk. Som alltid med Atwood är Hag-Seed också en slags upprättelse för häxan, kvinnan, hon som setts som den ondaste men aldrig får komma till tals, när egentligen Prospero, mannen, är den onda. Jag läste igenom The Tempest innan jag läste Hag-seed, det finns en sammanfattning av pjäsen i slutet av romanen men jag kan nog tycka att den borde varit i början istället – även om vi i bokcirkeln var lite oense om detta. Att ta sig an den här romanen med en förförståelse av The Tempest tycker jag bara berikar läsningen – även om jag också kan förstå invändningen att det är lätt att bara se Shakespeare framför sig om en läst The Tempest innan. Hag-Seed är också en fantastisk roman helt i sig självt.

Boken finns på engelska på UEB, Bokus och Adlibris. Du hittar den på svenska på Bokus och Adlibris.

Mizeria – Melody Farshin

Det är svårt att inte genast dras in i Melody Farshins värld. Hennes gator i Mizeria har du läst om i tidningen, men inte i ungdomsboken, än. Åtminstone inte på det insiktsfulla sätt med vilket Melody Farshin målar upp bilden av förorten, av miljonprogrammet. Det är långt ifrån klichébilden som hittills tagit stor plats.

Här finns våld som trappas upp, dag för dag, men inte bara det. Det ibland tragikomiska förhållningssättet till vardagen Ali och Aicha bygger upp som ett pansar framför sig rör vid hjärtat. De är tvillingar och de berättar var sin del av historien som beskriver många unga människors vardag, inifrån, så som den sällan ges utrymme till att berättas. Ali och Aicha är lika men också olika. I deras liv finns inte bara våldet utan också kärleken. Det är en fin linje att balansera på men Melody Farshin gör det mästerligt.

Mizeria är Melody Farshins debutroman men hon är också konferencier och ståuppkomiker och Mizeria dryper av snabba repliker och snyggt levererade satiriska skämt, ändå blir det aldrig för mycket. Jag älskade verkligen att hänga med Ali och Aicha. Det är lätt att tänka att det är Ali som glidit genom livet på en räkmacka medan Aicha, som tjej, fått kämpa så mycket hårdare – men perspektivet är ständigt skiftande och ställer obekväma frågor. Jag kan inte låta bli att känna starkt och mycket för precis varenda en i Mizeria. För tvillingarna, på var sitt sätt. För deras mamma, som oroar sig så. För deras pappa, som inte verkar orka någonting. För Ali, som inte hinner tvätta den svarta kostymen mellan begravningarna. Alla kommer de stanna kvar hos mig, länge. Jag hoppas Melody Farshin skriver fler böcker, röster som hennes behövs.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Half Bad, fantasy och HBTQ

Half Lost avslutar Sally Greens trilogi om ett Europa där det pågår ett krig mellan svarta och vita häxor, oanade av människan. Nathan befinner sig mitt i, bokstavligt talat. Han är hälften svart häxa, hälften vit, och vilsenheten i det gör honom till en ganska spännande karaktär. Han är en motvillig antihjälte, butter och otrevlig och ganska självupptagen.

Det är en spännande serie, Half Bad. Jag älskar häxorna, jag älskar Gabriel och Sally Green lyckas göra ett snyggt och trovärdigt världsbygge. Ändå är det så mycket jag saknar. Att det finns så få fantasyböcker med HBTQ-relationer är sorgligt och det är fantastiskt att Sally Green kliver in på fantasyscenen med det i sina böcker – men det hade kunnat göras så mycket bättre. Paranormal romance- genren har kläckt bok efter bok sedan 2010- talets Twilight och när äntligen en HBTQ- bok i ungefär samma genre blir känd tar det förstås två och en halv böcker innan relationen verkligen uttalas. Jag hade länge känslan av att Sally Green var lite rädd för att tydligt skriva ut att Nathan och Gabriel faktiskt är kära i varandra – fram till tredje bokens andra halva går det alldeles utmärkt att tolka deras förhållande som vänskap om en skulle vilja det och det gränsar nästan till pinkwashing för mig. Det är så tydligt, just för att paranormal romance- genren kännetecknas av så starka känslor att knappt något annat än döden kan stoppa dem. Här finns inte det.

Det gör mig också besviken att Sally Green inte vågade gå längre och låta HBTQ-relationer vara en del av vardagen. Nathan och Gabriels relation är den enda HBTQ-relation som syns, som om den vore något väldigt annorlunda och därför dömd att inte kunna existera. Att jag gav Half Lost ett dåligt betyg på Goodreads beror mycket på det, och på det otroligt märkliga och fåniga slutet som jag faktiskt inte alls kan förstå mig på och som gjorde mig både trött och ledsen. Dessutom är Half Lost ganska torftigt skriven och karaktärsutvecklingen från första boken har helt stannat av. Jag önskar också att magin i sig fått ta mer plats, att något mer hade gjorts av den fina glimt av magi kopplad till jorden som dyker upp mot slutet.

Att jag lät min recension nästan uteslutande handla om HBTQ-relationer är för att jag är så svältfödd på HBTQ-representation i fantasy och känner mig så ambivalent inför den här serien. Jag älskar Nathan och Gabriel, men jag önskar att Sally Green skulle gjort mer av det. Jag hoppas att Half Bad– trilogin kan fungera som en dörröppnare för fantasyförfattare, att det äntligen kan komma en tid när HBTQ- relationer får existera på likadana villkor som heterorelationer får. Att det finns så otroligt mycket paranormal romance- YA som nästan alltid är straight är både märkligt och sorgligt.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första och andra delen.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Boken finns på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: JM Holmström, Fantastiska berättelser.

Jag packar min väska

I veckans utmaning uppmanar Kulturkollo oss att gå i idé en månad och ta med oss tre kulturella grejer. Vilka?

Nu är jag en sådan person som älskar vintern, särskilt här i Jämtland där den är vit av snö och kall istället för blöt. Men jag kan ändå se charmen i att få stänga in sig tills ljuset återvänder och packar gärna min kulturella väska. Den skulle förmodligen innehålla:

Min dator. Vid sidan av bokläsandet är datorspelandet mitt förmdodligen största kulturella intresse. I min dator har jag många spel jag älskar, och fler jag ännu inte ens rört. Jag hade lätt kunnat lägga en månad på det.

En bok. Jag tänker att jag ändå vill koppla av med en bok ibland. Från min hög med olästa böcker skulle Alberte och Jacob passa bra då jag äger den i en pocketutgåva med alla böckerna i serien och den förmodligen räcker i en hel månad.

Hörlurar . När jag inte orkar spela eller läsa lyssnar jag på ljudbok eller musik via datorn.

En ganska härlig månad, ändå?

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.

Topp 10 nya författarupptäckter för mig 2018

En av få utmaningar jag brukar följa är Top Ten Tuesday av That Artsy Reader Girl. Idag var det en verkligt spännande utmaning: Top Ten New-To-Me Authors I Read In 2018. det var roligt att räkna hur många författare som var nya för mig 2018 då det var många fler än jag hade trott – hela 46 stycken! Det var därför ganska svårt att plocka ut de 10 bästa. I urvalet tog jag inte så mycket hänsyn till vilken som skrivit den allra bästa boken 2018 utan främst till vilka författarskap jag kände att jag verkligen vill och kommer att följa, vilka jag vill läsa fler böcker av – eller redan har gjort.

Så, här är min lista över topp 10 författarupptäckter 2018, i någon form av rangordning. Boken jag läste av dem inom parantes, med länk till min recension av boken.


Jacqueline Woodson (Brown girl dreaming)
Andrea Lundgren (Nordisk fauna)
Lisa Bjärbo (Inuti huvudet är jag kul)
Christina Lindström (Finns det björkar i Sarajevo?)
Frances Hardinge (Lögnernas träd)
Mia Öström (Dödsbo)
Samira Ahmed (Kärlek, hat och andra filter)
Maria Frensborg (Mina smala axlars längtan)
Elin Boardy (Tiden är inte än)
Nicola Yoon (Idag är allt)

Cibola Burn – James S. A. Corey

Det är något särskilt med att öppna en ny del i Sci-Fi- serien The Expanse. Det är rymdopera i sin finaste form, där bombastiska rymdskeppsstrider blandas med utforskandet av nya världar och människans famlande försök att skapa ordning och reda ur kaos. I fjärde delen, Cibola Burn, har rymdens tre stora maktspelare fått en ny planet att leka med. Jorden, Mars och Outer Planets Alliance försöker förstå det form av liv som väckts i de tidigare delarna av bokserien och nosar på de nya världar som öppnats. James Holden och hans besättning blir förstås ganska snart iblandande i röran.

Cibola var enligt legenden en stad i norra Mexiko som skulle innehålla enorma rikedomar. På 1500- talet skickades spanska kolonisatörer ut för att hitta staden, som visade sig vara byar med hus som hade soltorkat tegel till takoch tillhörde urinvånare, zunifolket. Varje bok i den här seriens namn syftar på en av människans legender och det är tydligt hur lite som egentligen förändrats när hen gett sig ut i rymdens stora evighet på ett sätt vi i dagens läge ännu inte kunnat. Kvar är människans storhetsvansinne och brinnande önskan att äga och namngiva, bli rik på naturens resurser. Följden blir, som så ofta, kolonialism och natur som slår tillbaka. Det är lätt att se dagens samhälle framför sig, ändå är Cibola Burn inte en trött samtidsskildring maskerad som Sci-Fi. Det är ett otroligt spännande och välskrivet rymdäventyr som få andra.

Ändå är det inte min absoluta favorit i serien. Att så mycket tid spenderas på planeten Ilus är visserligen ett spännande avbrott i serien, men jag när en liten saknadskänsla över rymdresorna och någonstans känner jag mig inte riktigt hel så länge Rocinantes besättning är så uppdelad. Att rymdskeppet går just under namnet Rocinante är även det en intressant och, vad det känns som, humoristisk intertext. Är det verkligen väderkvarnar han slåss mot, Holden? Det finns mycket intertext att fundera över, för den läsare som vill.

Själv älskar jag att det i Coreys framtid inte längre ses som annorlunda med HBTQ- familjer eller polyfamiljer – två mammor, två gifta män eller en polyfamilj nämns väldigt ofta i förbigående utan att det behöver göras en grej av det. Det är så bra! Förvisso är de få relationer som faktiskt utforskas närmare ändå heterorelationer men för att vara Sci-Fi- genren (med undantag, givetvis) är det här ett oerhört stort steg framåt.

Och så rymden, den totala, knäckande evigheten som är rymden, är James S.A. Corey en mästare på att beskriva. Den väger tungt på sinnet, samtidigt som möjligheterna är oändliga och spännande. The Expanse är en av de bästa Sci-Fi- serier som skrivits.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.