Att vara Kerstin – Helena Hedlund och Katarina Strömgård

Jag blir så glad och lycklig över att läsa böckerna om Kerstin att det riktigt bubblar i mig. Första boken om Kerstin, Det fina med Kerstin, gav Helena Hedlund Slangbellan- priset för bästa barnboksdebut 2018. Att vara Kerstin är andra boken.

Det finns så mycket som är fint med böckerna om Kerstin, men bland det bästa är att Helena Hedlund verkligen har hittat barnets perspektiv. Det är Kerstin som berättar och från hennes synvinkel blir vuxna sådär märkliga och fyrkantiga som de ibland kan te sig ur barns ögon.

Särskilt konstigt blir det när mamma får en 40- årskris. Hon åker till Mallorca med Kakan, klipper tuppfrilla och tatuerar in ett hjärta med ett K i mitten. Men vem är K? Är det Kakan? Eller är det lärarvikarien Kenneth? Kerstin, som inte tycker om förändringar, vill att mamma ska skärpa sig. Till på köpet hotar bästa vännen Gunnars mamma med att de ska flytta tillbaka till Stenungssund om vildsvinen fortsätter böka i deras trädgård. Nu är goda råd dyra.

Kerstin är lite trumpen och väldigt försynt, precis så som jag var när jag var liten. Hon har svårt att hantera förändringar och har stort behov av att vara själv, även om hon tycker hemskt mycket om sin bästa vän Gunnar. Jag älskar verkligen att Helena Hedlund skriver så respektfullt om Kerstins behov av trygghet, igenkänning och självvalda ensamhet. När jag var liten var det precis det som inte riktigt ansågs okej för ett barn att känna, precis det som framkallade vuxenord som ”knepigt barn” – de här böckerna hade varit som en kär vän för mig, då. Kerstin grubblar och grubblar över meningar och ord som de vuxna, ibland ganska tanklöst, slänger ur sig och kanske inte ens menar. Det är inte alltid lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar och för ett barn kan förflugna ord fastna i minnet, länge. Helena Hedlund skriver så fantastiskt bra om just detta.

Det finns så mycket att prata om i de här böckerna. När det blir lite fel, och det blir det ganska ofta när Kerstin är inblandad, vill hon helst bara gömma sig istället för att förklara. Då blir det såklart ännu mer fel och ännu svårare att reda upp. Böckerna om Kerstin är underbara högläsningsböcker, de är otroligt fint skrivna – språket letar sig rakt in i hjärtat tillsammans med Katarina Strömgårds fantastiska illustrationer. Men de passar också fint som egenläsning från kanske sju år, eller sex år för en duktig läsare. Det finns mycket att känna igen sig i, en hel del att fnissa åt och många kära bokvänner att finna. För vuxna finns det nog också ett och annat att lära sig.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken: Det fina med Kerstin.

Natur och Kultur, 2019.

Du hittar boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, skriva läsa leva.

Nelson Tigertass och äventyret

Det finns så mycket som är fint i Lena Frölander-Ulfs kapitelbok Nelson Tigertass. Det är ett hisnande äventyr och ett ganska otäckt sådant för det berättar om många barns största rädsla: att bli övergiven.

Nelson Mareng är på besök hos sin morfar över sommarlovet. Morfar bor i det idylliska Hummelby. Här är allting lummigt, grönt och fint och Nelson får äta hur många kolakarameller han vill. Men när morfar får ett viktigt brev skickar han hastigt och lustigt Nelson på posten hem till sin mamma i Berlurenstad, poststämplad och allt.

Berlunerstad är en skarp kontrast till det lummiga Hummelby. I Berlunerstad går allt i raka linjer, Ordningens Vänner ser till att det är ordning och reda och Ordningens Väktare sätter skräck i dem som inte infinner sig i ledet. Särskilt hemsk är Ordningens Väktares högsta ledare, Fru Fink. När Nelson blir avlastad i Berlunerstad av fyrkantiga postarbetare har han ingen aning om hur han ska ta sig hem till sin mamma. Men så möter han tigern Zamba.

För en vuxen finns det en hel del liknelser i Nelson Tigertass som är alldeles för uppenbara, men kanske inte för de barn som boken faktiskt är skriven för och som förhoppningsvis inte ännu har upplevt hur elakt samhället kan vara mot de som inte riktigt bedöms passa in. Berlunerstads rutnät av lag och ordning förpassar de som kallas skymmare till Glömda Parken och till nattens mörker. Nelson Mareng är liten på jorden men blir modigare i sällskap av Zamba, tigern som blir hans vän och förtrogna. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa Nelson Tigertass högt i en klass, säg en etta eller tvåa eller till och med en tredje klass, och prata om den efteråt. Om vänskap, om att bli övergiven och hitta hem igen, om att behandla alla vänligt oavsett hur de ser ut eller var de kommer ifrån. Ändå lider inte Nelson Tigertass av det pedagogik- mästrande många kapitelböcker med prata-om-det- ambitioner, gör. Mitt i frågorna om vänskap och elakhet finns också en fin berättelse och ett äventyr som får det att kittla i magen.

Lena Frölander-Ulf är en finländsk barnboksförfattare som bor i Helsingfors men främst skriver på svenska. Jag blev omåttligt förälskad i hennes bilderbok Jag, Fidel och skogen som kom 2016 och som var en fullkomligt bedårande resa in i mörkerrädslans innersta väsen. Jag tyckte också mycket om uppföljaren Pappa, jag och havet och när Lena Frölander-Ulf tar klivet in i kapitelboksvärlden har hon bevisat att hon är en barnboksförfattare att räkna med.

Förlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Boktokig,

Muminpappans memoarer

I min bokcirkel, på två bibliotekarier, läser vi allt ifrån Hamsuns Svält till Rowells Carry On – ungefär två gånger om året läser vi också en Muminbok. Jag har aldrig tidigare läst böckerna om Tove Janssons små vita troll, inte ens som liten, men det var förstås kärlek vid första ögonkastet.

Muminpappans memoarer är kanske den som ändå fastnat minst, hittills. Jag kunde inte låta bli att genast bli irriterad över Muminpappan i de inledande kapitlen, då när han är förkyld och blir uppassad av Muminmamman och övertalad att skriva sina memoarer. ”Vilken mansbebis”, hann jag tänka flera gånger – i det här var vi oense jag och min bokcirkelvän, hon tyckte det var ett roligt och tydligt ironiskt porträtt av just en sådan. Kanske såg vi på boken lite olika för att hon läste och jag lyssnade.

Det är onekligen en annan upplevelse, att lyssna. Tove Jansson läser sitt eget äventyr otroligt fint och det blir just det, ett äventyr, nästan som att sitta vid brasan och lyssna medan kvällen och natten sakta lägger sig utanför fönstret. Det var inte utan att jag, när jag var som allra mest uppslukad av äventyret, missade flera fina filosofiska poänger. Samtidigt tyckte jag ändå att jag lärde känna alla så himla väl – joxaren, råddjuret och alla de andra, särskilt Lilla My. Åh, vad jag har längtat efter att få träffa Lilla My och när jag nu gjorde det, kändes hon som en kär gammal vän jag inte sett på länge.

Kanske kommer jag att läsa böckerna även i pappersform, lite senare.

Muminpappans memoarer är den tredje boken i serien om Mumintrollen, först utgiven 1968. Det är en omarbetad version av den 1950 utkomna Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, barnboksbloggen.

Här kan du läsa vad jag tyckt om de tidigare böckerna:
Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer
Trollkarlens hatt

Frallan och kärleken – Sara Ohlsson och Lisen Adbåge

Frallan har en mamma som gillar ordning och en mormor som avskyr att städa. Och så har hon en bästis som heter Ester.

Frallan och kärleken är tredje boken om Frallan, författaren Sara Ohlsson och illustratören Lisen Adbåge gör ingen besviken. I böckerna om Frallan står barnets perspektiv i första rummet, det är vuxna som ofta är lite ologiska eller inte riktigt förstår. Frallan, hennes bästis Ester och hennes stökiga mormor känns så verkliga att jag lite tror att jag känner dem, nu efter tre böcker.

I Frallan är bäst! fick vi lära känna Frallan, mamma och mormor. Jag tycker det är fint att Frallans familj består av mamma och mormor utan att det behöver bli en fråga om varför. Det bara är så. Det finns en lätthet i hur Sara Ohlsson blandar familjekonstellationer som inte alls känns påtvingat – som ofta är fallet – utan bara helt vanligt. Jag älskar det.

Andra boken om Frallan, Frallan räddar världen, berättade om sommarlovet och i början av Frallan och kärleken har skolan börjat igen. I klassen ska de göra konst, ungefär som pyssel. Frallans bästa kompis Ester hittar en tygbit som hon ritar ett hjärta på och i hjärtat skriver hon ”Frallan”. Och så säger hon att Frallan får vara kär i henne, om hon vill. Men Frallan vet inte om hon vill.

Det är alltså kärleken som står i centrum i nyaste boken om Frallan. Kärleken till mamma och till sin bästa kompis, men också om att vara kär. Hur vet man att man är kär i någon? Barnets logik är ständigt närvarande i Sara Ohlssons berättelse, det är otroligt fint att läsa. Det är träffsäker vardag, men också den kan vara nog så dramatisk ibland. Särskilt när man börjar fundera över så stora saker som kärlek. Frallan funderar över kärleken på ett filosofiskt plan, men på en sjuårings nivå. Hur vet man att man är kär? Böckerna om Frallan är underbara högläsningsböcker ändå från förskolan upp till första eller andra klass. Bilderna av Lisen Adbåge är i särklass, jag älskar de effektfulla färgerna och hur fullständigt verkliga alla känns – inte som långsmala versioner av riktiga människor. Böckerna om Frallan är bland det finaste som finns i kapitelbokshyllan just nu.

Lilla Piratförlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, Systrarna böcker, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Sofies bokblogg, barnboksfamiljen.

Frallan räddar världen – Sara Ohlsson och Lisen Adbåge

Frallan heter egentligen Fransesca, men det är det ingen som säger. Frallan bor tillsammans med sin mamma men på sommarlovets första dag ska Frallan vara hos mormor. I Frallan räddar världen ligger hela sommarlovet framför Frallans fötter, en tid som känns oändlig när man är sju år. Frallans huvud är fullproppat av saker hon vill göra – pussla, bada, spela fotboll och gräva ett hål i marken.

Frallan räddar världen är andra boken om Frallan, skriven av Sara Ohlsson och alldeles underbart illustrerad av Lisen Adbåge. Jag älskade första boken om Frallan, Frallan är bäst, och brukar rekommendera den som fin högläsning för förskolor, förskoleklasser och förstaklassare. Frallan räddar världen är kanske lite spretigare, det finns så många ämnen Sara Ohlsson vill ta upp – som att rädda djur, plocka skräp och göra sig illa. Samtidigt gör det inte så mycket, för ibland är det just så där mycket som far genom huvudet på en sjuåring, allt samtidigt.

Det som är så fint med böckerna om Frallan är att de utgår från barnets perspektiv, hela tiden. Vuxna blir på det här sättet lätt lite lustiga och fåniga och som en extra nivå ger det en, som vuxen, lite perspektiv att läsa om sig själv på det här sättet. Frallan är insiktsfull på ett sätt som bara barn vara, samtidigt som den sorglösa leken är det viktigaste. Det är humor och allvar precis i balans. Lisen Adbåges illustrationer ackompanjerar berättelsen otroligt fint – och jag älskar hur verkliga alla känns, som riktiga människor och inte som perfekta långsmala kroppar. Böckerna om Frallan är ett mästarsamarbete.

Det är så dumt det där med världen. Att den håller på att gå sönder för att vuxna inte tänker sig för. Det är också dumt att det bara verkar vara barn som bryr sig om att städa och laga den.
En gång råkade jag tappa ut en hel låda med lego på golvet i köket. Då fick jag plocka upp varenda bit själv.
 – Man får städa efter sig själv, sa mamma. Såna är reglerna.
”Såna är reglerna” är ett av mammas vanligaste uttryck. Det betyder att hon vet saker för att hon är vuxen och man ska göra som hon säger.
Jag tycker att det ska finnas regler för vuxna, så att de också måste plocka upp efter sig och hjälpa till att rädda världen.

Frallan räddar världen är en fin berättelse om sommarlovets första dagar och en underbar bild av hur det känns att ha hela sommaren, eller kanske livet, framför sig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksfamiljen, Agnes bokblogg, Barn- och ungdomsbokbloggen, romeoandjuliet, Bokohoj, Sofies bokblogg, Boklus.

Just nu läser jag bara kapitelböcker

Att livet inte är riktigt som det brukar just nu kan nog de flesta skriva under på. På något sätt måste vi hantera det, jag gör det ofta genom populärkultur. I mitten av mars skrev jag om hur jag mötte min egen rädsla genom att ge mig rakt in i den pestsmittade medeltiden i spelet A Plague Tale. Jag läste Death’s End, den otroligt tunga avslutningen av Cixin Lius sciencefiction- trilogi Remembrance of Earth’s Past.

Men det var då. Just nu är verkligheten lite för nära och under påsken tog jag min tillflykt till en hel hög nya kapitelböcker som kommit in till jobbet i dagarna. Böckerna om Frallan av Sara Ohlsson och böckerna om Kerstin av Helena Hedlund var precis det jag behövde just då. Framöver kommer det stjärnögda recensioner här på bloggen, av Frallan räddar världen, Frallan och kärleken, Att vara Kerstin, Nelson Tigertass och flera andra böcker jag plöjt under påskhelgen. I kapitelböckerna finns det där okomplicerade, som ändå kan vara hela livet och lite till. En värld som kanske är begränsad till familjen, bästa kompisen och klassen men ändå är hela världen när något ruckas i den. I kapitelböckerna finns livet, kärleken och döden, men det finns där på ett fint och tryggt sätt. I kapitelböckerna finns några av mina stora läsupplevelser, även om vuxen. Jag läste också om hela serien om Zelda av Lina Neidestam och det finns nog ingen som får mig att skratta så mycket som hon gör. Mitt i allt, ändå.

Annars är jag inget särskilt fan av roliga böcker. Böcker som brukar skrivas in i genren ”feelgood” får mig ofta bara att må lite sämre, feelgood- genren är inget för mig. Men kanske har vi alla vår egen feelgood- genre, böcker som får en att må lite, lite bättre. För mig är det barnbokshyllan och Zelda.

Och bergen svarade – Khaled Hosseini

I Och bergen svarade ekar syskonkärlek, förlåtelse och avstånd jämte en bit av Afghanistans historia. Det är fin läsning.

Och bergen svarade är Khaled Hosseinis tredje roman, efter Flyga Drake och Tusen strålande solar. Jag har lyssnat på alla, de är fint inlästa och passar oerhört bra som ljudböcker – fina berättelser som är enkla att sjunka ned i under en promenad eller ett träningspass. Och bergen svarade fastnade inte lika mycket hos mig som de två tidigare böckerna av Hosseini, jag tappade bort mig då och då bland namn och släktband. Kanske är det mitt eget fel snarare än bokens, jag började lyssna på den i januari och gav den en hel månads uppehåll när jag knappt läste några böcker överhuvudtaget.

Resten av boken lyssnade jag på under några dagar. Även om historien ibland var ganska spretig var det ändå lätt att få känslor för Hosseinis karaktär, särskilt för Pari. Pari, som föddes i den fattiga lilla byn Shadbagh i Afghanistan och som blir såld som extra dotter till ett rikt par i Kabul när hon är fyra år, för att pappan inte längre kan försörja sin växande familj. Boken berättar om Pari och hennes brors saknad efter varandra, och om de någonsin får mötas igen, och om många andra syskon och kusiner som alla har något band till Afghanistan. Det är nästan som en novellsamling ibland.

Och bergen svarade är inte min favoritbok av Hosseini, men väl värd att lyssna på.

Du hittar boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklysten, Litteraturmagazinet, Lottens bokblogg, Fru E:s böcker, Bokhyllan, hyllan, Carolina läser, Bokgalleriet, Bokblomma, Romeo and juliet, Hellre barfota än boklös.

Läst i mars 2020 och TBR för april

Att det är märkliga tider, det ser vi varje gång vi öppnar en tidning eller någon slags sociala medier just nu. Jag för min del orkar just nu inte riktigt prata så mycket om det. Jag tyr mig till mina fiktiva världar, men faktum är att även de var i mars nästan för tunga för att orkar med. Jag läste tjocka, svåra, tunga och hemska böcker. Flera gånger tänkte jag att jag i april måste läsa något trevligare, sedan insåg jag att trevliga böcker oftast inte är något för mig i alla fall. Nåväl. Jag läser om Harry Potter för sjuttioelfte gången och försöker i alla fall undvika böcker med ”Death” i titeln.

Bäst i mars

Det var ju ändå Death’s End, såklart, avslutningen på Cixin Lius fantastiska sciencefiction- äventyr. Läs min recension här.

Att läsa i april

I april fortsätter jag läsa hyllvärmare, efter att jag i mars lyckades läsa ut precis alla bibliotekslån jag hade hemma (det kan ha att göra med att jag inte har varit på biblioteket på elva dagar, men vem håller räkningen, egentligen). Först ut är Sigrid Combüchens Spill.

Veckans Top Ten Tuesday om att vara en bokälskare

Veckans Top Ten Tuesday hos That Artsy Reader Girl har temat ”Top Ten Reasons I’m Obviously a Book Lover”.

1. Om jag inte läser så pratar jag om böcker. Första punkten lånar jag från Janas originalpost. Jag kan prata i evigheter om böcker jag älskar, böcker jag läser just nu, böcker jag vill läsa. Ett tag var jag involverad i tre bokklubbar samtidigt. Ibland får jag hejda mig på mitt bibliotekariejobb så jag inte ger tusen tips på böcker jag älskar till samma besökare.

2. Mitt andra hem är biblioteket. Bokstavligt talat alltså, jag tillbringar åtta av dagens timmar på biblioteket. Att bli bibliotekarie var något jag kom på ganska sent men när jag väl fann det, kändes det självklart.

3. En av standardfrågorna till mig från vänner och familj är om jag har något boktips till dem. Såklart jag har!

4. Jag kan lägga flera timmar på att minutiöst försöka hitta rätt bok till dem. Det här är viktiga saker. Min yrkesheder står på spel.

5. Något av det bästa jag vet är när de kommer tillbaka och säger att just den boken var rätt för dem. Ännu bättre är när mina elever gör detta. Särskilt mina lässvaga elever som tagit sig igenom en bok för första gången. Det finns nästan inget som slår det.

6. Jag har alltid en bok i väskan. Alltså, alltid.

7. Om jag reser är det bokpackningen som tar allra längst tid. Det gäller att väga resans längd mot bokens tjocklek, innehållet i den tänkta boken mot resans mål. Går det att hitta en tjock pocketbok med liten text som också, helst, har något att göra med resans mål? Och kommer det ändå räcka? Jag behöver nog en bok till med mig. För säkerhets skull.

8. Även om jag förmodligen äger färre böcker än din vanliga bokmal, så kan jag tillbringa timmar med att sortera dem. Inte alfabetiskt, nej, utan i ett regellöst system bestående av genre, när i livet jag läste dem, hur viktiga de varit för mig, om det är barn- eller vuxenböcker, storlek och omslag.

9. Jag lider av ständig boksmälla. Även denna har jag lånat från That Artsy Reader Girl. Jag kan också bli vansinnigt förälskad i litterära karaktärer, gråta hejdlöst över deras öde och när jag slår ihop boken lovar jag att aldrig, aldrig läsa något som får mig så känslosam igen.

10. Sen gör jag det ändå. Obviously.

Death’s End – Cixin Liu

Vad mänskligheten skulle göra om hen upptäckte att vi inte är ensamma i universum är en svårbesvarad fråga. I trilogin Remembrance of Earth’s Past ställer Cixin Liu den om och om igen.

Death’s End är djupt filosofisk och vetenskapligt teknisk, ändå är den svår att släppa. Det är science fiction när den är som allra bäst, då när den tar med vetenskapen med in i fiktionens värld på ett sätt som får det att hisna, gör det svårt att inte tro på.

I första boken i Cixin Lius trilogi, The Three-Body Problem, fick vi lära känna den utomjordiska civilisationen Trisolaris och deras flykt från en dödsdömd planet. Del två, The Dark Forest, var en uppgörelse med hur människor hanterar sin egen undergång och för mig är det fortfarande den bästa boken i serien.

Death’s End, tredje och avslutande delen, skrämmer mig alltför mycket. Cixin Lius framtidsvision är svindlande, men den håller sig så nära människans psyke som vi känner det idag att den också stundtals är fruktansvärt otäck. Särskilt just nu, när vi är mitt uppe i en pandemi och människans rädsla för död och domedag tar fram lika delar goda som dåliga sidor i hen.

Det enda som får mig att inte ge den här boken fullt betyg är att Cixin Lius kvinnoporträtt stundtals känns ganska förlegade och trista, särskilt det av Cheng Xin som på många sätt kunde blivit seriens mest intressanta karaktär. Istället vacklar hon på kanten till någon slags Eva- nidbild, en blandning av urmoder och svikerska som tappar mig fullständigt. I en bok som innehåller stundtals fantastiska karaktärsporträtt är det synd.

Jag började läsade här böckerna i en av mina läsutmaningar, där jag försöker läsa fantastisk från olika delar av världen. Jag är lite trött på det västerländskt anglosaxiska perspektivet hela tiden. Remembrance of Earth’s Past, kanske särskilt Death’s End, är böcker som kommer stanna med mig länge, böcker som ruckat på min världsbild om än aldrig så lite. Till science fiction- genren som sådan förhåller den sig genom att både ha större fantasi och vara mer vetenskapligt detaljrik än mycket annat i genren. En mycket minnesvärd kombination.

Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1, The Three Body Problem och del 2, The Dark Forest.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.