Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Silkesapans skratt

Linda Bondestam är en av mina stora favoriter i bilderboksvärlden. I Silkesapans skratt målar hon upp texten av Annika Sandelin på ett sätt som får det att kännas som att orden inte räcker till för allt jag känner.

Tapiren och silkesapan är bästa vänner. När silkesapan dör förlorar tapiren meningen med livet. Hur kan hon leva vidare, när silkesapan inte gör det? Vart har silkesapan tagit vägen?

Jag älskar hur Linda Bondestam använder boken som form för att låta berättelsen uttrycka sig. Uppslaget där tapiren sörjer, en liten prick i ena hörnet under stora penseldrag av blått och grönt, får det verkligen att kännas som att hela himlen fäller tårar över henne. Det känns som att boken är större än vad den är, som att den rymmer ett helt monsunregn. Det beskriver också känslan av att vara minst och ensammast i världen, alldeles utan ord. Jag älskar färgerna, kontrasterna, djupet och djurens uttryck. Jag älskar att en bok om sorg får vara så färgglad och detaljrik, att det ledsamma inte måste följas åt av dova färger.

Jag älskar också hur det sorgsna inte tar över, utan att det snarare handlar om att minnas allt det fina som silkesapan var. Att det handlar om hur vänskapen täpper igen hålet där sorgen var, om än inte helt. Silkesapans skratt är en av de finaste böcker om sorg och vänskap som jag läst.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Mitt storslagna liv – Jenny Jägerfeld

Sigge ska börja ett helt nytt liv. Familjen – mamma och syskonen Majken och Bobbo flyttar från Stockholm till Skärblacka utanför Norrköping och det är det bästa som har hänt Sigge. Äntligen får han chansen att lämna sina mobbare i Stockholm och uppfinna ett helt nytt jag – han ska bli populär. Han har sextio dagar på sig innan skolan börjar efter sommarlovet.

Jenny Jägerfeld är en fantastisk författare, en av de allra bästa vi har i Sverige idag. Jag har älskat alla hennes böcker och har alltid skyhöga förväntningar. Kanske lite för höga. Kanske är det därför jag inte tokälskar Mitt storslagna liv.

Det finns mycket med Mitt storslagna liv som jag verkligen tycker om. Skildringen av Sigge är otrolig fin och varmhjärtad, Jenny Jägerfeld sätter fingret på precis hur jobbigt det kan vara att sticka ut. Nästan ännu mer tycker jag om Sigges mamma, som försöker så mycket att göra rätt och har ett så stort hjärta för allt, men som inte alltid klarar av att hålla uppe fasaden – precis som vilken människa som helst. Mitt storslagna liv är allra finast när den är lite nedtonad.

Kanske är det där någonstans det skaver lite. Att Mitt storslagna liv är så mycket, hela tiden. När Sigge träffar grannen Juno och kanske, lite, vågar hoppas på att få en kompis, märks ytterligheterna otroligt tydligt. Sigges familj bor hos Sigges mormor medan mamman letar lägenhet och Sigges mormor är extra allt – av allting. Hon är otroligt excentrisk på alla sätt och vis och jag får aldrig riktigt någon känsla för vem hon egentligen är – hon är bara lustig yta, hela tiden. Hälften hade räckt. Jag säger inte att alla mormödrar ska vara typiskt skildrade mormödrar, det är bara underbart när de får vara något annat än stereotypen, men det här blir lite åt andra hållet – excentriska karaktärsdrag staplade på varandra. Det är heller inte bara hon, den här boken kryllar av lustiga personer och händelser och det blir till slut alldeles för mycket. Det är just i mötet med Juno det verkligen märks, för Junos föräldrar är raka motsatsen – allt ska vara vitt och beigt och stelt och tråkigt. Någonstans i krocken mellan det superstela och superexcentriska har Mitt storslagna liv ett tydligare moralbudskap än Jägerfelds tidigare böcker och jag gillar det inte.

Kanske hade Mitt storslagna liv blivit perfekt med lite hårdare redigering och med några tiotal färre sidor. Jag blev faktiskt också upprörd över att ordet l**pkåta sluppit igenom redigeringen, särskilt då Jenny Jägerfeld är en otroligt medveten författare. Ordet l**p säger vi helt enkelt inte idag och det känns inte alls okej i en bok 2019.

Trots allt detta tycker jag, i stunder, hemskt mycket om Mitt storslagna liv. Den är stundtals otroligt Jenny Jägerfeld- rolig och jag tycker om det omvända Stockholmsperspektivet. I så många böcker innebär Stockholm räddningen från landsbygdens ”tristess”, det behövs böcker som visar på att det omvända faktiskt också existerar. Men framförallt är Mitt storslagna liv en fin skildring av vänskap och att hitta sig själv, en bok med både humor och allvar som jag tror kan bli viktig för väldigt många unga. För mig fungerade den inte.

Medan Einstein snarkade allt högre tänkte jag på det mamma sagt. Att det var bäst att vara sig själv. Det trodde inte jag. Det kanske funkade om man var Majken eller mormor eller Einstein. Men det hade ju aldrig funkat för mig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet, Boktokig, Prickiga Paula, Malins bokblogg.

En måndag i november

Jag tycker om november. Jag vet att det kan vara en radikal åsikt, men nu gör jag det. Äntligen har snön kommit, åtminstone en halv decimeter i staden och flera ute på landet. Den här hösten har inte varit rolig, av någon oförklarlig (enligt vårdcentral) anledning har jag haft förkylning på förkylningarna i tre månader och inte kunnat träna en enda gång. För mig är det katastrof, jag tappar totalt ork, psykiskt välmående och hjärnkapacitet utan träningen. Vilket säkert leder till mer trötthet och förkylningar – och sjukdagar från jobbet, vilket leder till stress.

Vilken ond cirkel, ändå. Jag hoppas jag närmar mig slutet av cirkeln, om det nu finns en sådan. Tills dess är jag lycklig över snön, som lägger ett ganska vilsamt täcke över allting. Jag försöker blunda för all julhets – en vän kallar mig för Grinchen men jag har ingenting emot julen, bara det faktum att den åtföljs av en konsumtionshets som börjar redan i oktober.

Något annat som gör mig lycklig är att jag ändå har lyckats läsa ganska många böcker under hösten, och alla Augustprisnomineringar. Mer om det, sedan. Tiden jag inte orkat vara social har istället vigts åt den del av min kultursfär jag alltid verkar orka med, hur jobbigt det än är – datorspelen. Jag älskar dem för det. Just nu spelar jag tredje delen i nyaste sviten av min allra mest älskade spelserie Tomb Raider – Shadow of the Tomb Raider.

Kulturkonsumtion som jag också alltid orkar med är ljudböcker – just nu lyssnar jag på Vita bergens barn av Per Anders Fogelströms, tryggt och säkert inläst av Helge Skoog. Det är ledsam, men fantastisk, lyssning. Av någon anledning är det också lyssning som, precis som med Bricken- serien av Vibeke Olsson, får min kaffelängtan att skjuta i höjden. Kulturkonsumtionens oanade konsekvenser. Nåja. Det är väl inte helt fel mitt i mörkaste november.

Du lär mig att bli fri

Under flera års tid har jag läst i Du lär mig att bli fri. Det är Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, utvalda och kommenterade av Ying Toijer-Nilsson.

Det är långsam läsning, pocketutgåvan har liten text och breven är ibland långa och omständliga. Flera gånger har jag tänkt ge upp, men så finns det ändå något som har hållit mig kvar. Ibland har det också känts märkligt att läsa någons brevväxling, men vid ett flertal tillfällen verkar nästan Selma Lagerlöf vända sig till en tilltänkt läsarkrets utanför brevens mottagare, som om hon visste eller tänkte att de någon gång skulle bli utgivna.

Att Selma Lagerlöf och Sophie Elkan var mer än vänner blir väldigt självklart. Det är ibland vackra kärleksbrev, ibland är de fulla av svartsjuka från Sophie Elkan mot Valborg Olander, Selma Lagerlöfs andra stora kärlek. Det är svårt att få en bild av Sophie Elkan då det bara är Selma Lagerlöfs brev, men en bild träder ändå fram av en väldigt orolig författarsjäl.

Det är fina brev. Ibland är de också otroligt roliga – sarkastiskt kommenterandes samtiden och framförallt de många beslutsfattande äldre männen i dem. Selma Lagerlöf har en satirisk penna, ofta helt annorlunda den som märks i hennes romaner. Breven är förstås färgade av sin samtid, vilket betyder att de ibland inte alls är särskilt trevliga.

Jag är ändå glad att jag tog mig igenom de många sidorna, även om det tog mig flera år. Selma Lagerlöfs många ord om kvinnlig kärlek och vänskap kommer jag bära med mig.

The Dark Forest – Cixin Liu

Efter de omskakande händelserna i The Three Body- Problem balanserar mänskligheten på en avgörande tröskel: vad gör vi, om vi inte är ensamma i universum?

Jag tänker försöka att inte avslöja mer om vad som händer i The Three Body- Problem och så långt går det att läsa till sig enbart på baksidestexten till den boken. The Dark Forest är andra delen i Cixin Liu’s trilogi Remembrance of Earth’s Past, och om jag verkligen tyckte om del ett så älskar jag del två.

Det är ofta oundvikligt att del två i en trilogi blir som en transportsträcka mellan inledning och avslutning, men snarare är The Dark Forest en upptrappning och utveckling som gör det svårt att förutspå var tredje delen, Death’s End, kommer att ta läsaren. Jag tyckte om hur Kinas historia, både förhistorisk och modern, sipprade in i vetenskapsskildringarna i The Three Body Problem. Det får här ge vika för mer spänning och mer teknik, men det är fortfarande oerhört välskriven sciencefiction Cixin Liu levererar. Jag är ingen stjärna på partikelfysik direkt men håller ändå intresset uppe över långa, tekniska stycken. Det här är teknisk sciencefiction när den är som bäst.

Men The Dark Forest är också full av varför: varför rädda mänskligheten om 400 år? Varför bry sig? Boken innehåller nästan lika stora delar sociologi, psykologi och filosofi som scienciefiction. The Dark Forest är ingen snabbläst bok, även om det är spännande läsning. Det är en bok som kräver många eftertänksamma lästimmar, bäst tror jag den blir om du sveper de första hundra sidorna i ett för att verkligen komma in i berättelsen. Det är många personer, platser och frågor – så stora att du ibland kommer behöva slå ihop boken, bara för att tänka. Det är verkligen värt det. Jag längtar efter att läsa tredje delen.

Boken finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, The Three Body- Problem.

När vinden exploderar mot min hud – dagbok från Damaskus

Suzanne Ibrahim är journalist, poet och fristadsförfattare i Sverige. När vinden exploderar mot min hud är hennes debutroman.

Det är i Damaskus Suzanne befinner sig när kriget bryter ut. Hit har hon flyttat för att följa sina drömmar, men får dem kullkastade av kriget som närmar sig allt mer. Det sker inte över en natt. Oron sipprar in, mer och mer, sms som innehåller ord som ”frihet” och ”revolution” lämnar inte mobilen, och en dag kan Suzanne inte återvända hem.

När vinden exploderar mot min hud är inte en roman om att vara på flykt, snarare om det som händer innan. Hur krig sakta men säkert rycker undan marken du står på, ditt hemlands trygghet och allt du kände till. Att Suzanne är både poet och journalist skapar ett särskilt tilltal, vackert och bildrikt men också redogörande och detaljerat.

Jag lyssnade på Suzanne Ibrahims roman, en fin inläsning men kanske något kall och rak i tonen. När vinden exploderar mot min hud är stark och mycket läsvärd, en blick in i något som är svårt att förstå utan att ha upplevt det – och därför desto viktigare att läsa.

Teg Publishing, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Novemberorden

November är en ofta avskydd månad. Ibland är det inte så svårt att förstå, då när det är regnigt och lerigt och mörkt. Men som det är nu, där jag bor, är det underbart. Varje morgon är det tio minusgrader, isen blir tjockare och tjälen blir hårdare. När väl snön kommer på riktigt, och inte bara i småflingor, kommer den kanske ligga kvar. Äntligen. Varje morgon ligger dimman som ett lock över det mörka, frosten gör allt ljusare och så obeskrivligt vackert. November har sin tjusning i lugnet för mig, lugnet som är före affärernas och samhällets fruktansvärda julhets. Jag orkar inte med det.

Men i november är stillheten ordet. Kyla. Frost. Lugn. Mörker. Minusgrader. Tjäle. Is. Ide. Väntan. Filt. Läsning. Te. Ord jag tycker om. Just nu läser jag Augustnominerade Vänta på vind av Oskar Kroon, den är fantastisk. Vid sidan av Dyksommar är det min favorit av Augustnomineringarna.

Knäckarbanketten – ett sprakande härligt äventyr

Följ med på ett äventyr du sent ska glömma! I Knäckarbanketten finns högfärdiga hertigar och goda hertigdöttrar, lömska mopsar och vidriga vidunder. Här finns också Amund, som arbetar i hertig Ludberts kök och vars högsta dröm är att äga ett par skor.

Hertig Ludbert och hertig Odert är tvillingar men far så mycket i luven på varandra att de delar upp staden och slottet i två delar. Hertig Ludbert bestämmer sig för att ordna en riktig fest – en bankett som ska pågå i tre dagar och tre nätter med nya maträtter varje dag! Men den avundsjuke hertig Odert bestämmer sig förstås för att förstöra festen. Utan att han vet hur det gick till blir Amund indragen i fejden och finner sig snart iväg på ett hisnande äventyr – med hjälp av hertig Ludberts dotter Ottilia.

Jag älskar Knäckarbanketten. Det är ett härligt äventyr som också blandar in en dos allvar och ganska mycket humor, en saga för 2000- talet som heller inte räds lite svåra och gammeldags ord. Här finns fantastiska detaljer, både i teckningarna av Emil Maxén och i berättelsen av Sara Bergmark Elfgren – inte minst alla underbara ordlekar. En mindre detalj kanske, men säkert en viktig för många, är att Ottilia bara vill äta grönsaker. Det görs så mycket korvmackor i barnböcker och jag är glad att det åtminstone finns något annat, i någon bok.

På många sätt är Knäckarbanketten en klassisk saga, med en hjälte som på sitt äventyr ska betvinga tre saker – här finns också typiska sagoelement och monster. Men Knäckarbanketten är såklart inte så mossig som en del av de gamla sagorna är, vilket är fantastiskt härligt – även om jag nog hade tyckt det varit ännu roligare om boken gått precis hela vägen och låtit den äventyrslängtande och belästa hertigdottern Ottilia fara på äventyr istället för Amund. Ändå älskar jag att Knäckarbanketten finns när du vill högläsa ett sprakande och roligt äventyr för din ungefärliga 6-9- åring men vill undvika de ofta lite unkna könsrollerna och fördomarna i de gamla sagorna – och vill få dig ett riktigt gott skratt själv, på köpet.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, Boktokig, Annas bokblogg, Ugglan & boken, romeoandjuliet, Boklus, Kulturkollo,