Pan’s Labyrinth

”Året är 1944, slutet av det spanska inbördeskriget. Ofelia och hennes mamma Carmen flyttar upp i bergen där Carmens nye man kapten Vidal och hans män i Francos armé, strider mot de sista motståndsmännen.

Ofelia dras mot en övervuxen labyrint i närheten av deras nya hem. I denna förtrollade värld möter hon labyrintens väktare, den mäktige Pan, som hävdar att han känner till hennes riktiga identitet och hennes hemliga öde. För att få reda på sanningen utsätts Ofelia för tre farliga uppdrag och ett skrämmande och häpnadsväckande äventyr tar sin början. Men i bakgrunden lurar Kapten Vidals verklighet som blir allt svårare att skydda sig ifrån… ”

Jag tycker om filmer som är mörka, dystra, sagolika och hopplösa på samma gång, där mörkret verkar ofrånkomligt och nära och där precis allting ändå är möjligt. Jag tycker om filmer som är gjorda i en miljö där allting verkar absolut äkta och genuint, och jag tycker om när skådespelare lever sig fullständigt in i sina roller.

Jag fullkomligt älskar Pan’s Labyrinth. Eller Laberinto del fauno, som den heter i original. Faunens Labyrint. Historien är underbar, vacker och dyster. Den verkar utspela sig både i ett verkligt, historiskt och förtryckt Spanien och i en annan värld, magisk, hemsk och underbar. Ofelias desperata tro på den magiska världen och hennes utsathett i den verkliga, är det som verkligen fängslar och håller mig fast i filmen, tragiskt och gripande på samma gång. Efter att ha sett färdigt filmen är jag ganska fundersam, men vad som hände eller inte hände kan jag inte utveckla här. Men har du sett filmen, tar jag gärna en diskussion.

Jag älskar allt med filmen: kläderna, omgivningen, skådespeleriet och de dystra blå och grå färgtonerna som är fullkomligt fantastiska. Det är inte riktigt en fantasy-film, snarare en sagohistoria invävd i verkligheten och i det som skapar våra drömmar, vår vilja att vara någon annan, våra sagor. Vår fantasi, framför allt.

Kommentera