Pappa Långben – Jean Webster

Jerusha, eller Judy som hon också kallar sig, är uppväxt på ett barnhem och har inte sett så mycket i livet utanför dess gråa väggar. Hon har inte mycket framtidsutsikter tills en dag en man i barnhemmets styrelse läser en av hennes historier och tycker den är så kvick att han skickar henne till college för att bli författarinna – på villkoren att hon inte får veta vem han är och att hon måste skriva ett brev i månaden till honom för att berätta hur det går. Boken består av Judys brev till mannen som hon helt sonika döper till Pappa Långben eftersom det enda hon sett av honom är hans långa ben.

Förra boken jag läste i boxen med uppväxtklassiker tyckte jag inte särskilt mycket om och därför blev jag himla glad åt att Pappa Långben är en så rolig och underfundig historia.

Framförallt tycker jag att Jean Webster har skapat en otroligt trovärdig Judy – som en ganska typisk tonåring flänger hon mellan olika intressen och olika humör – endera dagen är hon full av beundran för Pappa Långben och endera dagen är hon irriterad och arg för att han inte säger vem han är och inte svarar på hennes brev.

Jag gillar också hur frispråkig Judy är, hur hon ibland säger rakt ut vad hon tycker om det ena eller andra och ibland gömmer det bakom ironiska och spefulla kommentarer.

Engelska lärarinnan sade att min sista uppsats visar ett sällsynt mått av originalitet. Det sade hon verkligen. Så föll hennes ord. Det låter väl inte vidare troligt, när man tänker på de aderton års träning jag har haft? John Grier-hemmets strävan (som ni säkert käner och hjärtligt gillar) är att förvandla nittiosju föräldralösa till nittiosju tvillingar.

Pappa Långben är en ganska enkel bok men inte sämre för det, framförallt är det en stunds väldigt underhållande läsning.

En bok om dagen och Boktagen har också läst.

8 reaktioner på ”Pappa Långben – Jean Webster

  1. Visst är Pappa Långben ganska simpelt hållen, men som du skriver är den verkligen underhållande och uppmuntrar dessutom kvinnliga rättigheter (och möjligheter) på ett sätt som måste ha varit riktigt revolutionerande då boken publicerades 1912. Kan se framför mig hur höga herrar i fina kostymer satte eftermiddagsteet i halsen när de fick nys om den här berättelsen!

  2. Visst är Pappa Långben ganska simpelt hållen, men som du skriver är den verkligen underhållande och uppmuntrar dessutom kvinnliga rättigheter (och möjligheter) på ett sätt som måste ha varit riktigt revolutionerande då boken publicerades 1912. Kan se framför mig hur höga herrar i fina kostymer satte eftermiddagsteet i halsen när de fick nys om den här berättelsen!

Kommentera