Peace & Love- 09!

Så var det äntligen dags igen! Jag har längtat sedan förra året, för faktum är att Peace & Love är den allra roligaste festival av alla de jag har besökt, Sweden Rock (som var min favorit innan vi började åka till P&L) inräknat. I år var det dessutom 11 000 mer besökare än förra året, 36 000 istället för 25 000 som det var då och tydligen gör det P&L till Sveriges största festival enligt tidningarna.

Vi stannade och badade i Mora.

Det ökade besökarantalet hade både fördelar och nackdelar. Fördelarna är väl främst att de kan boka större och fler artister, och i år var faktiskt artistutbudet väldigt bra. Vi missade en del, mest irriterad är jag över Laakso och Moneybrother, men något missar man ju alltid. Hursomhelst verkade tyvärr nackdelarna vara större än fördelarna den här gången. Det ökade antalet folk hade medfört att de var tvungna att flytta campingen till ett annat ställe som låg rätt långt bort ifrån festivalområdet. Istället för ungefär en minuts gångväg, som det var förra året, var det femton minuters gångväg mellan festival och camping och det blir lite tröttsamt eftersom man vanligtvis springer som en tetting mellan festivalområde och camping. Sämre var också det sjukt höjda priset på allting, duscharna kostade 40:- per gång istället för 10:- som det brukar vara, rätt så mycket överpris med tanke på den låga standarden, att vattnet bara brukar vara varmt de första timmarna varje dag och att det brukar vara ungefär en halvtimmes kö. Vi skippade duscharna helt och hållet i protest och åkte och badade varje dag istället, funkade ungefär lika bra. Vi hittade en plats vid Dalälven som egentligen inte vad badplats utan båtplats men det var noll folk där jämfört med att det kryllade av människor vid badplatsen som låg bara tvåhundra meter därifrån. Varför ingen hade valt att bada där insåg vi snabbt nog, vattnet var strömt och därmed iskallt men hur skönt som helst i värmen. Det roliga var att vi senare fick sällskap av mer festivalfolk som precis som vi hade med sig schampo och tvål och valde bort den överfulla badplatsen för en iskall båtplats, haha! Festivalfolk är inte så kräsna av sig när det kommer till att man får bli någorlunda ren…

Här badade vi.

Men nu har jag klagat färdigt. Det var ändå en helt fantastiskt rolig festival, som det alltid är, och vädret var så bra som det bara kan vara, nästan för bra. Ungefär trettio grader och konstant solsken i tre och en halv dagar tar lite på krafterna, och ibland orkade vi inte mer än ligga och dåsa i campet och dricka öl. Självklart fick jag också värmeslag eller något på lördagkvällen/söndagmorgonen, jag var svimfärdig på lördagkvällen och helt orkeslös när vi kom tillbaka till campet efter sista konserten. På söndagen vaknade jag vid åtta av att jag knappt kunde andas, och hade förmodligen feberfrossa, för jag bara skakade. Jag måste ha varit rätt dåsig i huvudet, för jag bara drog ut en filt och lade mig på gräset istället och där hittade Martin mig en timme senare. Efter mer sömn i skuggan, ungefär en och en halv liter vatten, en rejäl pizza och ett iskallt bad var jag nästan människa igen, men jag kände mig ungefär som en klubbad säl hela söndagen, visst att man brukar bli festivaltrött och seg, men så här trött i kroppen och huvudet har jag aldrig varit.
Det gick bra att köra hem i alla fall även om det var lite jobbigt att köra i början eftersom P-M har en automatväxlad bil och en sådan har jag aldrig kört innan. Jimmy blev lite orolig när jag frågade hur sjutton man växlade en sådan där och hur det fungerade egentligen, men det gick bra ändå, hehe. Det var sjukt jobbigt att köra i samhället, jag var nere och tryckte på kopplingen hela tiden, bara det att där inte fanns någon koppling. Då blir man lite nervös.

Även om vi skippade en del band vi tänkt se för att vi helt enkelt inte orkade med det, lyckades vi ändå pricka en hel del bra konserter. Slutlistan blev:

Evergrey
Backyard Babies
Monster Magnet
Volbeat
Mötley Crüe
Babyshambles
Turbonegro
Mando Diao
Melody Club
Sonic Syndicate
Håkan Hellström

Vi såg också några minuter i förbifarten på Sophie Zelmani och Chris Cornell.

Mötley Crüe!

Babyshambles, Mando Diao och Melody Club.

Höjdpunkten och den allra bästa konserten var, inte helt oväntat, Håkan Hellström. Visst var det häftigt att se båda Babyshambles och framförallt Mötley Crüe och visst var de sjukt bra, men Håkan Hellströms konsert var så bra och så kärleksfull och så äkta att man inte kunde annat än gråta. Jag har tidigare sagt att hans konsert på förra P&L var bland det bästa jag upplevt i mitt liv, och det enda som skulle kunna slå det var konserten i lördags.

Det går inte riktigt att beskriva om man inte varit där, men det är så speciellt att stå långt fram på en konsert där inte bara man själv kan vartenda ord i varenda låt som spelas, utan där alla runtomkring en också kan dem och skriker lika högt av lycka som en själv. Det är något speciellt med att höra låtar som påverkat en så genom åren och som man älskar så högt, framförd av en artist som verkligen, verkligen älskar det han gör och som ser så barnsligt lycklig ut och aldrig vill lämna scenen. Det är något med en artist som inte är där för pengarna utan för att han bara ser ut att vilja kasta ut sitt hjärta över publiken och för evigt vara just här i just denna sommarnatten.

Det är verkligen något speciellt med Håkan Hellström, och jag kan inte med ord beskriva vad det är.

Kommentera