Penelopiaden – Margaret Atwood

Penelopiaden ingår i Mytserien och är vad man skulle kunna kalla en feministisk version av Odysséen, en berättelse om händelserna under och efter det trojanska kriget ur Penelopes synvinkel. Penelope berättar om vad som egentligen hände när Odysseus blev hennes make, hur hon väntade på hans återkomst i tjugo år och hur hon överlistade de hundratals friare som kommit till Ithaka för att be om hennes hand när alla trodde att Odysseus aldrig skulle återvända.

Margaret Atwood har tagit hjälp inte bara av Odyssén utan även av andra historiska dokument om den grekiska mytologin och historien för att skriva sin berättelse om Penelope, men hennes allra främsta verktyg är det underbara språk med vilket hon berättar. Det är sirligt utan att vara uppstyltat och det är framförallt finurligt, lätt ironiskt på sina ställen och väldigt fängslande.

Berättelsen handlar om Penelope, men framförallt ställs frågan om vad som egentligen hände med de tolv tjänsteflickor som Odysseus och Telemachos så brutalt hängde i slutet av Odysséen. Ingen direkt förklaring ges i Homeros epos, och det är en förklaring Margaret Atwood söker i Penelopiaden. Vad var deras brott, och hur mycket visste Penelope om det? Vem var egentligen skyldig? Deras brott enligt Odysséen skulle ha varit att fraternisera med fienden, det vill säga Penelopes friare, men vad det den äkta förklaringen? Bland de mest fängslande delarna i boken är den fiktiva rättegång de tolv tjänsteflickorna ställer Odysseus inför, där både en domare, en försvarsadvokat och Penelope själv deltar. Det är bland annat här dialogen färgas av en rätt syrlig ironi som påpekar en del makabra traditioner i det antika grekiska levernet som inte direkt framgår i eposen skrivna av de manliga författarna.

Penelope: Det var inte det att de blev våldtagna som talade emot dem för Odyssevs. Det var att de våldtogs utan lov.

Domaren (småskrattar): Ursäkta, frun, men är det inte det våldtäkt innebär? Utan lov?

Försvarsadvokaten: Utan deras herres lov, herr domare.

Något svar ges sist och slutligen inte men tjänsteflickornas åsikt blir klar och det ger en del att fundera över, inte bara heller över deras öde. Även sköna Helena spelar en stor roll och sedd ur Penelopes ögon är hon en mallig, utseendefixerad och nedvärderande bimbo, en som skapar krig bara för att få sin egen skönhet bekräftad och inte bryr sig ett skvatt om de män hon förför eller de liv hon sänder i döden. Det ger verkligen en helt ny syn på myterna och berättelserna och det är faktiskt väldigt underhållande läsning. Penelope som antik kvinna och berättare väldigt uppfriskande, inte minst för hennes humor och ironi när livet verkar ganska svart.
Jag förrådde inte att jag visste. Det hade varit för farligt för honom. Dessutom, om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.

0 replies on “Penelopiaden – Margaret Atwood”

  1. Det där är en av mina absoluta favoritböcker! Vill läsa igen!

  2. Vixxtoria skriver:

    Atwood har många finurliga formuleringar i sin bok, och jag minns så väl båda de citat du återger här. En sak som jag fascinerades av var just Penelopes sätt att vara listig och stolt över det, men ändå så klok att hon visste att det var en egenskap hon inte kunde skryta med.

    Det var också rätt kul det där med att Helena valde att återfödas gång på gång; man kan ju bara spekulera i vilka historiska kvinnor som Atwood tänkte sig att hon personifierat. Men jag förstod inte riktigt varför Penelope inte också kunde ha valt att återfödas. Vad är det egentligen för poäng Atwood vill göra med det?

    • Eli skriver:

      Ja, det kan man verkligen fundera över! Det finns fler kvinnor av Helenas sort än Penelopes? Eller hon var så upptagen av sig själv att hon var tvungen att se till att hon ”gick igen”?

  3. […] de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden – kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och […]

  4. […] skriver om myter till sina egna historier. Den första boken jag läste var Margaret Atwoods Penelopiaden, den andra är Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Phillip […]

Kommentera