Phantoms – Dean Koontz

”Snowfield i Kalifornien var en charmig småstad – en idyll där femhundra människor kunde glädjas åt det perfekta klimatet och den underbara naturen. Innan det hände. Idag är Snowfield en spökstad – eller ett slakthus. Över tvåhundra av invånarna är spårlöst försvunna. Och minst etthundrafemtio av de andra har dött – plötsligt, ohyggligt, oförklarigt. Någonting obegripligt händer i Snowfield. Och det värsta återstår…”

Som vanligt är det inte karaktärsdjupet, eller de språkliga finesserna som är höjdpunkten med Dean Koontz berättelser. Ibland är det dessutom både inte så lite överdrivet och klyschigt.
Men han kan konsten att skrämmas. Han vet att bland det mest skräckinjagande för människans psyke är det okända, det oväntade, och förnimmelsen av ondska snarare än en ren förklaring och beskrivning av vad det onda är och innebär. Phantoms är bland det mest skrämmande jag läst av honom, och det vill inte säga lite.

Framförallt är inledningen av boken hårresande. Koontz skapar en stämning som är otroligt laddad och nervkittlande, en stämning som håller sig ganska länge men som avklingar mer och mer ju längre historien går. Som brukligt är med hans böcker tar spänningen efterhand överhand över skräcken, och ibland balanserar historien lite för nära gränsen för vad som är överdrivet. Tyvärr. Men Phantoms är ändå en klassiker i sin genre, en skrämmande och spännande historia, bland det bästa Koontz skrivit i min mening.

Kommentera