Poesin som inte var lyrik

Första gången jag läste något av Stig Dagerman var någon gång i tidiga tonåren och som vanligt var det min bokälskande morfar som tryckt boken i handen på mig. Jag var fascinerad och inte sällan skrämd av det mörker som bredde ut sig från boksidorna och som gick långt djupare än det mörker som skräcklitteratur ofta framkallar för mig. Framförallt var De dömdas ö en djupdykning i ångest och förtvivlan, jag slukade orden som en törstande och tog dem till ett ställe där de förmodligen aldrig kommer försvinna. Tillsammans med Bannlyst av Selma Lagerlöf är fortfarande De dömdas ö den bok jag allra mest hatar att älska.

Det var många år sedan jag läste något av Stig Dagerman, och jag har ännu inte läst alla hans böcker. Men över hösten och vintern förra året och i år läste jag samlingen Dikter, noveller och prosafragment.

Det som slår mig som en slägga är sällan poesin, även om poesin är nog så talande och ofta vacker. Men det är just det, att det som finns i poesin är så uttalat att det mer blir en berättelse. I de korta noveller som utgör bokens andra del är det däremot Stig Dagermans subtilitet som talar och det rör mig mycket djupare. Här blir några få detaljer till en hel tavla, några futtiga ord till en hel berättelse och metaforerna bygger upp en hel scen.

Det är inte det att jag tycker att poesi alltid måste vara svår och djupt metaforisk, tvärtom. Men jag tyckte helt enkelt mycket mer om novellerna i den här boken än poesin, liksom jag har tyckt mycket mer om flera av Dagermans böcker än både poesin och novellerna.

Prosafragmenten, däremot, är för mig problematiska. Är det rätt att ge ut prosafragment, ofärdiga delar av böcker, om författaren inte lever? Är de av sådan vikt att de inte borde ligga och damma? För mig är de, även om de stundtals är vackra, just ofärdiga och faktiskt tycker jag samlingen hade varit bättre utan dem.index

 

Kommentera