Priset man betalar – Lionel Shriver

Shepherd packar sin väska för att lämna USA för gott. Äntligen, efter flera års rekognoseringsturer runt om i världen med sin fru Glynis, ska han slå sig ner på ön Pemba utanför Afrikas kust och bara leva Livet efter detta – med eller utan sin fru. Men i samma stund får han ett skrämmande besked av Glynis, hon har cancer.

Så börjar Priset man betalar, från första början en roman som verkar vara bitter på lite av det mesta – skatter, samhällssystem, livets orättvisor och sjukdomar. Framförallt är det Sheps bästa vän Jackson som håller monolog efter monolog med hur illa ställt det är med USA:s skatte- och försäkringssystem och hur otroligt orättvist det är. Det är inget fullfjädrat utbrott, snarare en uppräkning i bitterhet som grundar sig i högst verkliga situationer. Jackson och hans fru Carol är också fast i det maskineri som drar med sig Shep när han förtvivlat försöker bekosta sin frus dyra cellgiftsbehandling.

Jag tycker det är intressant, för det mesta, men då är jag också ganska intresserad av ämnet. Jag kan tänka mig att för någon som ger blanka den i skatter och system och försäkringar kan det bli en smula långrandigt ibland.

Mycket mer intressanta är karaktärerna. Det är inte bara Glynis som är sjuk utan även Jackson och hans frus Carols dotter Flicka. Hon har en allvarlig nervsjukdom som bara förvärras allt eftersom åren går. Jag tycker om att familjerna är så vanliga men ändå lämnar ett stort avtryck i historien, de lider av sin sjukdom men de blir inte helgonförklarade och de känns inte så konstlade som en del karaktärer kan göra i sådana böcker. De långa utläggningarna om försäkringar och system till trots är det inte just de som är de allra viktigaste diskussionerna, och jag beundrar Lionel Shriver för hon i de alla, långa harangerna om telefonköer och orättvisor, om pengar och om makt, aldrig tappar bort Shep och Glynis som människor.

Det är någonting med Lionel Shrivers språk som gör att det berör och skapar mycket tankar även om det inte är storslaget eller påkostat. Shep och Glynis är en alldeles vanlig familj och cancer är en väldigt vanlig sjukdom, ändå känns de så speciella, så verkliga och så nära. Priset man betalar är ganska utdragen och detaljerad och det tar lång tid att läsa den, men jag kan ändå inte lägga den ifrån mig.

Det är svåra frågor Shriver ställer, och precis som i Vi måste prata om Kevin är det inte alltid det är frågor som går att besvara men det är sannerligen frågor som är värda att fundera över. Vad är det som är viktigt i livet? Hur mycket är ett människoliv värt och hur mycket är man beredd att betala för det? Hur mycket är tid värt och kan man betala för det? Är det värt att ge upp sitt livsverk och förödmjuka sig för någon man älskars skull?

Priset man betalar är inte den tunga känga i magen som Vi måste prata om Kevin var. Den är inte lika bra, men den är läsvärd. Det är en berättelse om makt och pengar men ännu mer om människoöden och familjer. Det är bara en sak jag inte kan förlika mig med och det är slutet. Det känns fånigt och totalt felplacerat och jag förstår inte hur Lionel Shriver tänkte. Men trots det kommer jag minnas den länge, och jag kommer förhoppningsvis ganska snart läsa alla de Lionel Shriver jag ännu inte bläddrat mig igenom.

Ordfront, 2011.

Den Besatta och Fru E har också läst.

0 replies on “Priset man betalar – Lionel Shriver”

  1. […] var samtalsledare och de pratade mest om hennes nyaste bok Priset man betalar som jag recenserat här. Det är inte min Shriver-favorit men det var ändå en intressant diskussion som i början […]

Kommentera