Psykopaten – Dean Koontz

Psykopaten är en skräckberättelse av högsta klass: den tar tag i läsaren från början och släpper aldrig greppet. Den kramar ut den allra sista droppen ur spänning, ensamhet, våld och blod utan att för den skull blir överdriven, något som tyvärr de flesta Koontz-böcker i slutändan fallerar på.

Vad som får just denna boken att hålla ända fram till sista sidan – som kanske den enda bok av Koontz jag någonsin läst, annars finns där oftast något som är överdrivet, något som är för mycket – är att Koontz för ovanlighetens skull inte ger sig in på några övernaturligheter. Alls. Det enda som finns är en psykologisk, gastkramande skräck och rädsla och en spänning som är så påträngande att man nästan blir mörkrädd.

Berättelsen lägger i högsta växel från slutet av det första kapitlet: Chyna hälsar på sin enda vän Laura i dennes hem, båda är psykologistuderande och Chyna kommer ifrån en minst sagt hemsk barndom och uppväxt med en kriminell och drogberoende mamma. Hon hinner knappt registrera hur underbart det kan vara att faktiskt, som Laura, ha en familj som bryr sig om en innan insikten brutalt rycks ifrån henne – en mördare bryter sig in i huset och avrättar kallblodigt och vidrigt hela familjen utom Chyna som lyckas gömma sig. Hon bestämmer sig för att följa efter mördaren och gömmer sig i hans husbil – här börjar en katt- och råtta- lek som håller i sig nästan ända till sista sidan, med en spänning som stegras och ökas för varje kapitel.

Det är mästerligt skrivet. Som läsare får man följa både mördaren och Chyna, och man vet ofta var båda befinner sig i det hus som blir säte för labyrinten och den mordiska jakten. Man kan känna psykopatens skadeglädje över att få jaga och mörda och nästan höra hans flåsande i nacken när han kommer Chyna på spåren. Chyna själv är modig men vettskrämd och även det är så påtagligt genom boksidorna. Skräcken och spänningen framkallar nästan hjärtklappning, och ändå är det inte bokens enda behållning. Både Chyna och mördaren Edgler Vess är två oerhört intressanta karaktärer med både djup och känsla, det är inga platta mördare- och offer klichéer utan spännande personer med bakgrunder som färgar berättelsen.

Psykopaten är utan tvekan det bästa jag läst av Koontz, och jag rekommenderar den verkligen, dock ska det inte förnekas att det tog hårt på nerverna att läsa den och jag fick i det närmaste skrämselhicka och äckel-känslor av det vidriga tillvägagångssättet mördaren använder mer än en gång.

0 replies on “Psykopaten – Dean Koontz”

  1. Jossan skriver:

    Åh, blir jättesugen på att läsa Psykopaten. Har läst Koontz böcker om Odd och gillade dem men detta låter nästan ännu bättre (just för att den här boken inte innehåller ngt övernaturligt).

    • Eli skriver:

      Exakt, det är lite därför den är så bra! Han *kan* liksom inte överdriva i slutet med några jättemonster eller liknande, det är bara den psykiska spänningen som skräms och det gillar jag! Jag har inte läst Odd-böckerna men jag har läst en hel del av Koontz och jag tycker lätt detta är hans bästa.

Kommentera