Rädd att flyga – Erica Jong

Isadora Wing är trettio år och sitter på ett flygplan till Wien tillsammans med sin make psykoanalytikern och 116 till psykoanalytiker, varav hon behandlats av minst sex av dem. De är på väg till en psykoanalyskonferens i Wien och Isadora är rädd för att flyga. Rädd för att livet börjar gå henne ur händerna och rädd för vad hon inte har gjort med sitt liv. I Wien träffar hon den spännande engelsmannen (och psykoanalytikern) Adrian och inleder en affär med honom, som får henne att ännu mer tänka på vad hon har gjort, inte har gjort eller borde ha gjort. Och varför män och kvinnor egentligen är så olika.

Rädd att flyga är en bok jag har velat läsa i många år, speciellt eftersom den är stämplad som feministbibel och även för att jag vill läsa Bitterfittan av Maria Sveland som delvis bygger på Rädd att flyga. Jag hade sådär lagom höga förväntningar, och de infriades med råge. Inte trodde jag att jag skulle sitta och skratta så mycket som jag gjorde åt Isadoras ironiska humor som dyker upp mitt i alla galenskaper, eller åt de situationer hon hamnar i som ärligt talat inte är annat än tokiga.

Dessutom finns det eftertanke mitt i alltihop. När Isadora ger fanken i make, jobb och psykologkonferens och sticker iväg med en engelsk psykoanalytiker vid namn Adrian och som egentligen skulle vara det Knapplösa Knull hon aldrig lyckats fånga men som istället blev något av en förälskelse, dras en hel tankebana av möjliga och omöjliga konsekvenser och anledningar upp i hennes inre. Inte bara om henne själv utan om kvinnor i allmänhet och framförallt om äktenskapet och de bojor Isadora förtvivlat försöker göra sig fri från. Hon älskar sin make men känner sig fastlåst i förbestämda roller – och förutom hennes egen får läsaren också ta del av hennes familj och syskon och deras äktenskapliga situationer vilka framkallar både eftertanke och gapskratt. För Isadora har tvåsamheten varit svaret på ensamheten, men det är bara en av hennes föreställningar som mer och mer knakar i fogarna ju längre historien går.

Fanns det ingen utväg? Var ensamheten universell? Var det bättre att erkänna det än att söka efter falska lösningar? Äktenskapet var inget botemedel mot ensamhet. Barn växte upp och flög ut. Älskare var ingen universalmedicin. Sex var ingen slutlig lösning. Om man gjorde sitt liv till en enda lång sjukdom var döden enda botemedlet. Allt stod plötsligt så klart för mig. Jag låg där i det där tältet, i den där tvåmanssovsäcken bredvid den där snarkande främlingen och tänkte och tänkte. Vad skall nu hända? Vad skall jag göra att mitt liv? Vart skall jag nu ta vägen?

Jag tycker om Isadora. Mitt i all hennes ironi och förvirring är hon väldigt sympatisk och även när jag egentligen inte borde hålla med henne, gör jag det. Eller åtminstone så har hon min sympati boken igenom även om hon gör en del saker som går mot mina egna ”principer”. Å andra sidan är det väl inte meningen att Isadora ska vara någon allmängiltig hjältinna utan snarare en som vänder saker upp och ner så man ser andra sidan av dem. Jag har inte varit gift men jag tycker mig ändå skönja en hel del mönster som kan finnas även idag i samlivet mellan man och kvinna och det är inte så lite skrämmande med tanke på att boken skrevs för trettio år sedan.

Jag undrar hur många kvinnor som skulle gifta sig om de visste vad det innebar? Jag tänker på unga kvinnor som följer sina män varhelst dessa får arbete. Jag tänker på hur de plötsligt upptäcker att de är miltals borta från familj och vänner. Jag tänker på hur de bor på ställen där de inte kan få något arbete och inte kan tala språket. Jag tänker på hur de gör barn av sin ensamhet och uttråkade och utmattade av att slå sig fram. Jag tänker på att de träffas mindre nu än när de gifte sig. Jag tänker på att det är större avstånd mellan dem efter det förstå året som gifta än de hade trott möjligt under förlovningstiden. Och så tänker jag på dagdrömmarna som börjar komma. Han börjar spana in brådmogna fjortonåriga nymfetter. Hon trånar efter killen som lagar teven. Barnet blir sjukt och hon gör det med barnläkaren. Han knullar sin masochistiska lilla sekreterare som läser Cosmopolitan och tycker att hon verkligen lever det ljuva livet. Fråga inte: när gick det hela på tok? Utan: när var det någonsin bra?

Det kanske låter pessimistiskt, men det finns en hel del optimism i Rädd att flyga också, inte minst i det öppna slutet som lämnar väldigt mycket åt läsaren att tolka fritt. För mig var boken en läsupplevelse som både bekräftade och vände upp och ner på tankar jag haft tidigare.

Till sist måste jag klämma in ännu ett citat, det finns så många tänkvärda sådana att om boken hade varit min egen och inte en biblioteksbok hade den varit full av hundöron vid det här laget.

Jag trodde inte på system. Allt mänskligt var i grunden ofullkomligt och löjeväckande. Jamen vad trodde jag på då? På humor. På att skratta åt system, åt människor, åt sig själv. På att skratta också åt sitt eget behov av att skratta hela tiden. På att se livet som motsägelsefullt, mångsidigt, skiftande, lustigt, tragiskt skådespel med ögonblick av förödande skönhet. På att se livet som en frukttårta som innehöll både ljuvliga plommon och skämda jordnötter och som ändå måste slukas i ett stycke, eftersom man inte kunde njuta av plommonen utan att då och då bli förgiftad av jordnötterna.

0 replies on “Rädd att flyga – Erica Jong”

  1. […] har tidigare läst Rädd att flyga och uppföljaren Rädda livet av Erica Jong – den första älskade jag men den andra gillade […]

Kommentera