Remade?

Remakes är relativt – för att inte säga väldigt – vanligt när det gäller film, mindre vanligt när det gäller böcker. Men, om jag får lov att säga det, betydligt mer intressant. Tänk bara på Susan Kays tolkning av Eric från Gaston Lerouxs The Phantom of the Opera i sin bok Phantom (Mannen bakom masken på svenska), eller John Steinbecks Öster om Eden som är en väldigt fri tolkning av den bibliska myten om Kain och Abel.

Myter i allmänhet tycker jag är oerhört fascinerande, och jag har ett tagit velat ge mig på Mytserien som gavs ut av hösten 2005. Projektet bestod i att författare världen över tolkade kända myter på sitt eget sätt, och framförallt blev jag intresserad för att Vixxtoria har skrivit så varmt om Penelopiaden som ingår i serien, Margaret Atwoods tolkning av Odysséen ur ett feministiskt perspektiv, sett från Penelopes ögon.

Jag tröttnade förvisso på omskrivningar av Homeros storstilade epos när James Joyces Ulysses befann sig på litteraturlistan under mina littvet-år på universitetet (let’s face it – bara tjockleken och ambitionen fick varje elev att sucka högt). Den må befinna sig på listan över 1900- talets mest storslagna verk men jag lovar att den är mastig i ordets minsta och inte alls mest positiva bemärkelse, speciellt när man ska läsa ut den på fyra dagar och sedan ha två timmars föreläsning (läs: förhör) på den. Det blev helt enkelt för mycket och jag har inte rört varken Iliaden eller Odyséen efter det, även om jag tyckte mycket om dem när jag läste dem för ganska många år sedan. Men Penelopiaden verkar vara ett bra sätt att närma sig historien igen, dessutom har jag Strändernas Svall av Eyvind Johnson oläst i bokhyllan, även den en omskrivning av Odyséen.

Vad jag inte gillar med Ulysses – förutom omfånget – är huvudpersonen. Om Odysseus själv kanske inte är drömmarnas man så är Leopold Bloom i Ulysses tråkig, oförskämd och ett totalt svin i min mening. Jag var väldigt trött på honom i slutet av boken, och rent allmänt mest bara trött.

Hur stora friheter kan man ta sig med en karaktär och ett verk när man gör om det? För att återgå till filmer så är de ofta i det närmaste kopierade – ibland bildruta för bildruta – medan författare tycks ta sig mycket större friheter när de gör en remake på ett existerande verk. Är det den vinkeln som gör omgjorda böcker så mycket mer intressanta än filmer, och är det okej att ge sig själv nästan fullkomligt fria händer när det gäller att tolka om något som någon redan har skrivit?

Jag ska erkänna att jag är ett ganska stort fan av ”remakes” – om man nu kallar böcker så. Om man tycker om en bok så mycket att man vill skriva sin egen version av den borde det i största allmänhet bli ganska bra. Vad jag däremot inte gillar är när man helt apropå skriver en fortsättning på en bok man tycker om eller inte tycker om. Vanligtvis brukar det bli tillräcklig pannkakssmet av alltihop när en författare bestämmer sig för att fortsätta på sin egna egentligen avslutade serie bara för att den blivit så populär, men när en helt annan författare vill ändra slutet eller fortsätta spinna på karaktärernas livsöden i en bok han eller hon inte själv skrivit – ja då blir det ännu värre. Även om jag varje gång jag läser Gone with the Wind gråter floder över det olyckliga slutet och i mitt hjärta verkligen önskar att Scarlett och Rhett hade fått varandra ändå, så blir inte Alexandra Ripleys Scarlett bättre för det. Det spelar ingen roll att Scarlett i den boken reser till sina rötter i Irland och till slut får sin älskade Rhett, den är ändå fel. Om en författare har bestämt sig för ett slut så är det i min mening så det ska sluta, även om det är sorgligt. Och hade Gone with the Wind varit så mäktig, så bra och lämnat ett så stort intryck om den hade slutat lyckligt? Verkligen?

J.D. California blev nyligen stämd för att han gav ut boken 60 years later: Coming through the Rye, en fortsättning på The Catcher in the Rye av J. D. Salinger. J. D. California försvarar sig med att: ”Detta är en form av censur som bara finns i vissa diktaturer.”

Jag håller inte med honom. Hade det varit jag, och min bok, hade jag nog blivit lika ilsk som J. D. Salinger. Jag tycker faktiskt att det är stor skillnad på att ta sig friheten att fortsätta en avslutad historia, och att skriva sin egen, annorlunda version av den. Jag vill inte på något vis inskränka på tryckfriheten men jag har hittills inte läst någon egenhändigt skriven fortsättning av en helt annan författare som varit ens i närheten av betyget ”bra”. Är inte ett öde bestämt av sina boksidor och den tryckta texten? Eller svävar de omkring helt fritt för vem som helst att plocka upp och plita ner återigen? Vad tycker ni?

Nog dividerat. 60 years later: Coming through the rye ska jag inte läsa. Scarlett har jag läst, mest för att jag älskar Gone with the wind och ville ha en åsikt om den som vågade skriva en fortsättning på en av mina favoritböcker. Penelopiaden och Strändernas svall ligger och väntar i bokhyllan just nu, de ska jag läsa. Den enda bok som fortsätter på ett tidigare avslutat verk som jag är verkligt nyfiken på är Mr. Darcy, Vampyre av Amande Grange. Jag trodde väl aldrig riktigt att skulle kunna låta bli den, egentligen. Om jag kommer ändra åsikt däremot, det blir en senare fråga.

Uppdatering: Egentligen borde den alldeles nyligen förhandsbokade The Short Second Life of Bree Tanner passa alldeles utmärkt i kategorin ”uppföljare på populära bokserier som inte borde ha någon uppföljare”. Men jag tänker som så att det inte är någon fortsättning utan en berättelse om en tidigare händelse i bokserien, sedd från en annan (persons) synvinkel. Och så gör jag mig själv rättvisa på den punkten. Om nu boken är dålig så blir jag väldigt, väldigt ledsen.

0 thoughts on “Remade?

Kommentera