Rosor min kära, bara rosor – Mark Levengood

Mark Levengoods bokhistoria har i min åsikt varit väldigt brokig. Eller snarare väldigt mycket upp-och-ner. Sucka mitt hjärta men brist dock ej är en alldeles fantastisk liten pärla, vacker och sorglig och humoristisk och full av visdom (ja!). Hjärtat får inga rynkor som kom sen var för all del underhållande men ingen fullträff.

Så kom för två år sedan Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig och fullkomligt bländade mig. Tyvärr gör inte Rosor min kära, bara rosor det. Jag tycker om den, för det är så svårt att inte tycka om Mark Levengoods färgstarka berättelser och eftertänksamma ord men den är inte lika vacker som sin föregångare, inte lika hjärtskärande fin i all sin enkelhet.

Ändå är den fin. Ilon Wiklands illustrationer är lika fina som vanligt och det är hysteriskt rolig emellanåt. Jag kanske, kanske läser den en gång till och ser om det bara var så att jag för stressad eller hade för höga förväntningar.

Andra som läst: Sladdertackans bokblogg, En bok om dagen, Bloggbohemen.

Kommentera