Sagan om Isfolket – Margit Sandemo

Långt tillbaka i tiden, för många hundra år sedan, vandrade Tengel den onde ut i ödemarken för att sälja sin själ till Satan.

Han blev stamfader till Isfolket.

Tengel lovades jordisk vinning mot att minst en av hans ättlingar i varje släktled skulle gå i tjänst hos Djävulen och utföra onda handlingar. Deras tecken skulle vara de kattgula ögonen, och de skulle besitta trolldomskrafter. Och en gång skulle det födas en, som ägde större övernaturlig förmåga än världen skådat.

Förbannelsen skulle vila över ätten tills man fann platsen, där Tengel den onde grävt ned kitteln han använde, då han kokade häxbrygden som frammande Mörkrets Furse.

Så säger legenden.

Men en gång på 1500- talet föddes en drabbad ättling av Isfolket. Han försökte vända det onda till gott istället, och kallades därför Tengel den gode. Det är hans familj denna saga handlar, eller kanske den mest av allt berättar om kvinnorna i hans ätt.

I Trollbunden – och i en kärlekssaga mellan Silje och Tengel som utspelar sig i 1500- talets pestsmittade Tröndelag tar Sagan om Isfolket sin början och det är en vacker historia, en fängslande berättelse som har tillräckligt mycket mystik och är nog historiskt intressant för att inte bara överleva som en mer eller mindre fånig kärlekshistoria. Stämplad som tantsnusk eller inte, det är äventyren, historielektionerna och det ädla hjältemodet som håller mig fängslad precis lika mycket som kärlekshistorierna. Berättelsen om Silje, Tengel och deras familj fortsätter genom flera böcker framåt och vad jag verkligen tycker om i dem är att berättelsen är så skiftande, även om den bara handlar om en släkt. Förutom livet på Lindallén och Gråstensholm får vi också följa med på resor till Danmark och Sverige, till mitt eget Brösarp i Skåne, till Tyskland och tillbaka till Norge under många farofyllda och spännande strapatser. Margit Sandemo lyckas även väcka liv i stort sett i varenda en av hennes karaktärer – det är få som känns påhittade eller overkliga, det stora antalet till trots. De lyckas lysa genom boksidorna med egen kraft, egna personligheter och egna sorger.

För sorger, finns det mycket av. Sorger, bedrövelser, ondska och gemenhet sätter sina spår i Isfolkets ätt. De tycks aldrig bli fria från Tengel den ondes förbannelse och hans ande som spökar för dem. Framförallt avslutar tredje boken, Avgrunden, en tid där lyckan varit familjens största kännetecken och där den olyckliga och gäckande Sol svarat för den bedrövelse som ändå dyker upp. Sol är en fascinerande karaktär – jag har alltid varit svag för berättelser om häxor – men hennes öde är inte lyckligt:

En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Men även efter jag tvingats säga farväl till Sol fascinerar serien mig och håller mig vaken på natten i otaliga lästimmar. Den första bok jag inte riktigt tycker om är nummer 15, Vinden från Öster, där en gren av Isfolket upptäcks bland Taran-gaierna på Sibiriens stäpper. Nej, jag tycker inte om den alls och Shira är nog den enda kvinnliga karaktär jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om. Kanske är det för att Margit Sandemo här tar de första stegen mot den alldeles överdrivna religionsdiskussionen och förekomsten av allehanda gudomer som totalförstör den sista delen av serien. Sagan om Isfolkets magi borde fått stanna vid en sägenomspunnen skatt, allehanda örtlekemedel, oförklarliga, mystiska händelser och drabbade och utvalda med märkliga krafter – dock inte överdrivna sådana.

Som redan sagt är det i de flesta böckerna kvinnorna och deras öde som allra mest fascinerar mig. Därför undrar jag varför deras sätt så drastiskt förändras med tidens gång? Från 1500- talet och framåt vimlar det faktiskt av starka och egensinniga kvinnor med framåtanda, något jag verkligen har uppskattat allteftersom jag läst – traditionsenligt borde ju kvinnorna på den tiden varit mera kuvade. Men nej, de kuvade kvinnorna börjar dyka upp först när 1700- tal övergår i 1800- och 1900- tal. Då är var och varannan kvinna helt plötsligt hjälplös, rädd och nedtryckt och måste träffa en stark och förnuftig man som kan ingjuta henne självförtroende och få henne att förstå att hon egentligen är bedårande vacker. Gunilla Grip, Marit i Svelten, Agnete, Vinnie och Christa är alla kuvade av en förälder eller liknande och ställs i mycket skarp kontrast till Sol, Villemo, Ingrid och Vinga som glatt färgar boksidorna i den tidigare delen av serien. En av få starka kvinnor som dyker upp i den moderna delen av historien är Mali, och då får hon istället stämpeln ”kvinnosakskvinna” och om inte hatar så i alla fall ogillar hon män – innan hon träffar André Brink som får henne att tänka om. Varför känns det som att kvinnorna i Margit Sandemos berättelse kunde vara mer fria och starka på 1600- talet? Är det inte lika roligt att skriva och läsa om frigjorda kvinnor i nutiden – när kvinnor faktiskt kan vara frigjorda på ett sätt de inte kunde då?

Att nämna alla böckerna i serien är omöjligt, det hade blivit en lång och tråkig recension och därför har jag mest nämnt de jag tycker bäst om. Trollbunden, Häxjakten, Avgrunden, Vinterstorm, Blodshämnd och Feber i blodet är mina favoriter bland de första böckerna, bland de senare är det rysarna jag tycker bäst om och då framförallt Korpens vingar som en absolut förstklassig spökhistoria och utspelar sig på ett slott i Transylvanien – nej, det förekommer inga vampyrer men en alldeles tillräckligt skräckinjagande odöd och ett riktigt hårresande äventyr. Men min kanske allra största favorit är Våroffer, som inte bara innehåller ett helt gäng likaledes fasaväckande varelser från den andra sidan – vättar och småknytt, spöken, maror och andra fantasifullt ihopkomponerade Satans anhang – utan också är en vacker berättelse som delvis är mytisk och delvis en kärlekshistoria mellan två av mina favoritkaraktärer; Heike och Vinga.

Däremot tycker jag inte om de sista sju böckerna. De är tyvärr alldeles för överdrivna och den vackra mystik och de märkliga gåvor som följt Isfolket får vad jag antar skulle varit en storstilad förklaring – men som faller platt i och med Margit Sandemos språk. Språket fungerar fint för historiska berättelser, spök- och kärlekshistorier men inte för religionsdiskussioner. Jag är väldigt kluven just vad gäller de enorma friheter Margit Sandemo tar sig med myter och religioner. Idén om att gudar finns så länge människor tror på dem -som är en ganska gammal sådan och inte författarens egen – är om inte trolig så i alla fall väldigt intressant att fundera över, men jag tycker verkligen inte hon är en tillräckligt bra författare för att skriva om så stora saker som demoner, djävlar, Gud, Satan, Lucifer och Edens lustgård. Det blir inte direkt löjligt, men ska jag vara helt ärlig är det på den vägen. Dessutom – man kan också beskriva det med den berömda droppen i bägaren – förvirrar sig tydligen Margit Sandemo i sina egna begrepp när två totalt motstridiga fakta presenteras och gör det hela ännu mer småfånigt än det redan var.

Jag tycker heller definitivt inte om den metafiktion i form av författaren själv som dyker upp i En glimt av ömhet och i sista boken Är det någon där ute?. Jag antar att det ska vara där för att förankra det hela i verkligheten och ge läsaren en tro att hela historien har hänt, men för mig har det motsatt effekt. Helt plötsligt dimper jag ner i verkligheten och i berättelser om författarens eget liv och även om det hade varit intressant i ett annat sammanhang är det fullständigt malplacerat här och kastar en hel del skugga över resten av serien.

Hursomhelst, så älskar jag i alla fall de allra flesta av böckerna och då speciellt de som utspelar sig ungefär mellan 1500- och 1800- talen och innehåller sorgesamma riddare, vördnadsfulla kaveljerer, kvinnor i vackra klänningar och minnen från en svunnen tid. Jag tänker göra det jag kan för att förtränga de avslutande böckerna i serien och läser jag någon gång om dem – vilket jag säkert kommer göra – blir det speciellt utvalda böcker och alldeles särskilt de där häxor, maror och spöken spelar huvudrollen. Jag kommer väldigt sent att glömma de fantastiska kvinnor som håller berättelsen levande och som bär den på sina axlar – de klara och lysande karaktärer det är ett nöje att lära känna, älska och sakna – långt, långt efter den sista sidan oåterkalleligen är slut.

0 replies on “Sagan om Isfolket – Margit Sandemo”

  1. mariasbokliv skriver:

    Jag håller verkligen med dig om att det var oskick av henne att skriva in sig i historien, jag blev så grundligt besviken när jag läste sista boken som sjuttonåring (eller nått sånt)
    Brukar läsa om dem nån gång men tyvärr reagerar jag mer o mer på bristerna vid varje omläsning men de funkar perfekt när livet känns extra motigt.

  2. Tella skriver:

    När det gäller de kvinnor som du säger skiljer sig så ifrån Isfolkskvinnorna och är ”helt plötsligt hjälplös, rädd och nedtryckt och måste träffa en stark och förnuftig man som kan ingjuta henne självförtroende och få henne att förstå att hon egentligen är bedårande vacker” så är det ju så att just dessa kvinnor inte har växt upp i Isfolket, eller ens i närheten av dem, och därför är de färgade av den tidens kultur och leverne. Se på Meta, som Sol räddade och på Yrja, så ser du att de var svaga, rädda varelser de också innan någon i Isfolket tog hand om dem.

    • Eli skriver:

      Jo i och för sig, men jag tyckte bara de var så många fler och att de dök upp så mycket tätare i de senare böckerna att jag irriterade mig på det. Det fanns liksom inte så många ”motpoler” om du förstår vad jag menar. Både Benedikte och Christa var ju ganska osäkra.. Kanske jag som överreagerar också

  3. […] mörk roman om ondska som fortfarande jagar mig. Dessutom plöjde jag förrförra året Sagan om Isfolket som jag i stort sett gillade – förutom de sista tiotalet böckerna i serien som spårade ur […]

Kommentera