Salem’s Lot – Stephen King

Jerusalem’s Lot, eller Salem’s Lot, är en typisk King-ish småstad i USA, liten och halvt övergiven och full av mer eller mindre märkliga typer och stereotyper. Ben Mears är författaren som växt upp i staden och som många år senare återvänder för att skriva en bok. Han blir mottagen som en främling och själv brottas han med gamla spöken från tiden han själv bodde där. Ett gammalt övergivet hus med en hemsk historia står som en skugga över Salem’s Lot och det huset är en av anledningarna till de hjärnspöken Ben Mears hoppas överkomma. Det är också där ondskan tar sitt säte när den hittar till Salem’s Lot ungefär samtidigt som Ben.

Som (förlåt…) vampyrbiten sedan länge och skräckfantast av stora mått älskar jag vampyrerna som alltmer frekvent skvätter blod över sidorna i Salem’s Lot. Aristokratiska vampyrer i all ära men ska det vara skräck som sätter sig i magtrakten så ska det vara sådana blodiga och nästan själlösa vampyrer som efter ett tag befolkar Salem’s Lot i nästan lika stor utsträckning som människorna. De är från början inte särskilt sofistikerade alls utan drivna av hunger och begär och så avgrundshemska när de knackar på folks fönster mitt i natten och stirrar på dem med sina röda ögon att jag allra helst vill gå upp ur sängen och hala ner persiennerna. Det är isande skräck när den är som allra bäst, Stephen King lyckas verkligen dra ut på varje händelse över flera sidor så man sjunker längre och längre ner under täcket, utan att det fördenskull blir särskilt överdrivet.

Att överdriva en smula mot slutet däremot är någonting som Stephen King ibland har lite lätt för att göra, men jag tycker Salem’s Lot är ett väldigt bra undantag. Jag blir nästan lite besviken över att spänningen intensifieras och stegras mer och mer och sedan ebbar ut i ett förvisso väldigt bra slut, men inte så kakafoni-artat det ibland kan bli. Men när boken fått sjunka in lite är jag väldigt nöjd med slutet också, som också är ganska öppet.

Som vanligt får vi också i tur och ordning stifta en väldigt nära bekantskap med invånarna i Jerusalem’s Lot, både de som sedermera blir vampyrer och de som kämpar emot. Jag gillar upplägget med att varje person tilldelas ett kapitel, att man som läsare får lära känna personerna innan de blir vampyrer gör berättelsen ännu tätare och hemskare.

Stephen Kings hjältar går väldigt sällan under kategorin superhjältar och är oftare snarare ganska motvilliga antihjältar, vilket gör dem så mycket mer sympatiska. Jag tycker om Ben Mears och jag tycker om Mark Petri, den lille kille som hjälper Ben. Jag tycker också om Matt, läraren, och jag har till och med sympatier över för prästen. Däremot tycker jag inte riktigt om att Susan, som började som en så lovande karaktär, faller på sin (kvinnliga?) nyfikenhet och svårighet att tro på det som ligger utanför ramarna.

Men överlag är Salem’s Lot en förstklassig skräckhistoria och jag rekommenderar den till alla er vampyr- och skräckfantaster därute!

0 replies on “Salem’s Lot – Stephen King”

  1. […] människor som är ondskan personifierade – och The Passage som tillsammans med Stephen Kings Salem’s Lot var årets bästa vampyrbok. Två väldigt olika typer av böcker men fantastiskt bra på sina […]

Kommentera