Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

1 thought on “Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

Kommentera