Sammanfattning (med utsikt från ett fönsterbräde) – Miramar på Hemgården, 1/5 2008

Medans vi ändå är inne på sammanfattningar, jag har insett att jag hittils inte gett någon full account av vad som egentligen hände den där 1 maj- kvällen i Borås. Så här gick det till i all enkelhet (eller kanske inte i all enkelhet men så här gick det i alla fall till….)

Ett dött Borås
Kerstin och kära mor satte sig i bilen, hämtade Marie i Lädja och körde efter anvisning en ”genväg” till Värnamo. Denna genväg var dock en senväg, en väg med fler kurvor och krokar än jag trott möjligt, och en väg som vi till slut förlorade allt hopp om att hitta ett slut på. Trots allt kom vi ändå till slut ut till Värnamo, och hittade efter mycket om och men även fram till Borås. En stadsvandring gjordes, som klarades av på ett par få minuter (”jo, rätt mysigt – men väldigt dött”) och till slut hittades även Stadsparken med efter tillfrågan av ett mycket hjälpsamt par och en mycket arg hund (”ehhh ja, det såg ut som nåt evenemang i Stadsparken, men det var inte så mycket folk där direkt”) Inte så mycket folk. Det måste vara Cirkus Miramar det handlar om.

En spinkig tonåring
Stadsparken godkändes med besked, men just detta tillfälle är av någon anledning lite dimmigt. När vi i våran egen lilla takt är på gång mot en söt liten paviljong där den förväntade spelningen skulle äga rum, dyker en herrgårdsvagn av okänt märke upp från ingenstans. Och vem kliver ur om inte Mauritzon himself. Lite knäsvaghet, men jag och Marie lyckades i alla fall hålla oss på benen, och även ta oss bort till paviljongen där det höll på att packas upp diverse instrument (för att sedan packas ner lika fort – en senare fråga). Det var här vi träffade den redan omnämnde spinkige SSU- tonåringen med alldeles för stor regnjacka, och blev anvisade till Röd Rock på Allégården, då sladdarna höll på att regna sönder.

Mamma hittar en lekkamrat
Allégården it is. Litet men gemytligt, kan väl vara en sammanfattning av själva lokalen och om det första bandet som spelade kanske inte behöver sägas mer än att de hette Noll Koll med Fjärrkontroll. Vi blev lite nyfikna på detta band redan när vi såg deras namn i programmet på förra Sjuhäradsfestivalen, något vi aldrig hann med att se då, men döm om vår förvåning när detta Noll Koll med Fjärkontroll visar sig bestå av sex-sju tjejer i mitten på tonåren som faktiskt är musikaliska. De var faktiskt överraskande bra, kanske något för framtiden? Mamma hittade under tiden en lekkamrat (”Nej, en ny vän!”), en annan mamma som också fångats av Miramar på grund av ständigt tjat från ännu en dotter.

Det egyptiska slagskeppet
Efter lite väntetid och många rundor av bandmedlemmar med instrument fram och tillbaka (vilket annat band kånkar på sina egna instrument tvärs igenom hela publiken, dessutom mitt framför ögonen på två storögda Marie och Kerstin. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Höger. Ja, ni fattar.) blev det ett högst eminent soundcheck inför hela publiken från Miramars sida (”Nä, vi behöver lite mer krut i det egyptiska slagskeppet”) vilket slutade med Stahlefors som anmärkte: ”Ja, nu går vi ut, sen blir vi presenterade igen och så kommer vi in och säger ‘Hej Borås’ och såna saker”. Så mycket mer än ”Hej Borås” blev det inte, för som (återigen) Stahlefors anmärkte: ”Jag vet inte vad man säger mer”. Dock tog här Mauritzon över micken, och förkunnade hur jobbigt det kan vara att vara man och ha snuva. Miramars version av populärmusik följde, inledd av Popstars Ninetysju och en Simply not a lovesong som verkligen visade på hur jobbigt det kan vara att vara man och ha snuva. Speciellt om man är ett sånt ”praktexemplar till storväxt kille” som Mauritzon är. Det vill säga ett långt och gängligt benskrammel med ett kråkbo på huvudet. Ungefär så här:

Under spelningen dök då och då det där soundchecket upp igen (”Den lille bozoki mannen här, han skulle behöva sig lite mer medhörning. För han hörs inte säger han. Och det är väl synd, en så granner pojk.”)
Den lille bozoki mannen var tydligen samma man som plinkade på det egyptiska slagskeppet.

Kerstin missbedömer vinflaskan vs. plastmuggarna

Själva konserten är lite svår att sammanfatta, men som redan citerat från Miramars gästbok: ”Spelningen i Borås var fantastisk. Mauritzson satt på en stol och sjöng falskt. De andra såg glada ut.”. Lite mat på det och sen var det dags att leta upp bilen, som av en märklig anledning lyckats ställa sig precis bredvid den andra mammans bil på en parkeringsplats dit ingen annan verkade hitta. En vinflaska korkades upp i bilen som, då mamma körde hela vägen, Marie och Kerstin glatt kunde dela på. Fick själv en smärre överraskning då jag skulle hälla upp det andra glaset och det mest var lite vin på botten kvar. Undrade var i herrans namn allt vin tagit vägen, jag hade ju hällt upp lagom mycket i muggarna (”Just det Kerstin, muggar, plastmuggar som används vid picknick är lite större än vanliga vinglas”, fick jag höra från Marie, med en fortsättning från samma håll: ”Och andra hälften hamnade i min urringning…”) Jaså. Det var det vinet det.

Kafferep – väldigt sent eller väldigt tidigt
Hos Marie bjöds det på kaffe som en avrundning på natten och till morgonljusets dis begav sig så mor och jag slutligen hemåt, efter en dag som jag önskat hållit på längre och som kanske blev lite annorlunda än det var tänkt. Men så mycket bättre.

Sammanfattning skriven med korrekturläsning och idéhjälp av Marie, följeslagare i Mauritzons kapell.

 

Kommentera