Schhh….?

Biblioteksvärlden har varit i blåsväder de senaste veckorna. Inte bara har det flitigt debatterats om biblioteksrummet, det har också någonstans skett en kortslutning som innebär att två olika – visserligen besläktade men ändå olika – sakfrågor har klämts ihop till en enda.

Klart att det verkar helt uppåt väggarna då.

Det började med att Paulina Neuding, bibliotekarie i Hässelby, skrev en kolumn om stök, våld och hot på bibliotek, i vilken det framkom att stök och våld på bibliotek är en uppåtgående trend i Sverige. I Hässelby fick de ändra på öppettiderna. Någonstans runt stadsbibliotekarien Katti Hoflins svar och Hässelbybibliotekarien Einar Ehns replik började det handla om vad som ett par gånger i debatten kallats ”tysthetsnormen”. Hoflin reducerade delvis problematiken till att handla om att alla inte kan bibliotekets sociala, outtalade regler och att vissa bibliotek i vissa områden därför helt naturligt är stökiga. Därifrån var steget tydligen inte långt till att ifrågasätta att bibliotek utökar sina verksamheter och läsambassadören Johanna Lindbäck protesterar starkt mot att ungdomar kan komma till biblioteket och göra annat än läsa; till exempel spela eller lyssna på musik. Hon slår ett konservativt slag för att biblioteken ska syssla med det ”de är bra på”, det vill säga böcker och tystnad.

Jag håller inte med Johanna Lindbäck när hon skriver att det inte fungerar att försöka locka till sig ungdomar med aktiviteter som att göra musik, spela tevespel eller vad det nu kan vara. För det första måste en inse att texter inte längre är isolerade till böcker. Texter finns överallt. Berättande finns i alla former – även i musik och TV-spel. Lindbäck nämner PISA- resultaten och jag tror inte biblioteket där jag jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie är ensamt om jobba hårt på sitt uppdrag av att vara läsfrämjande och försöka göra det på många skilda sätt. Inte minst på grund av att det kom en ny bibliotekslag förra året och att barn och unga, bland andra målgrupper, i den är högt prioriterade.

Det är inte alla som får läsningen som gåva hemma, det är heller inte alla som ser boken som sin form för berättande. Bibliotek är mer än böcker och om vi som bibliotek och bibliotekarier inte inser detta så tror jag att vi till slut kommer vi att dö ut – åtminstone en del. Bibliotek är inte immuna mot nedläggning, faktiskt så läggs det ner ganska många bibliotek varje år i Sverige, och personligen tror jag inte att bibliotek kan vara endast bakåtsträvande mot böcker och tystnad om de ska överleva.

Samtidigt tycker jag att biblioteket som en frizon är en av de absolut viktigaste funktioner biblioteket har, för det finns inte många frizoner kvar i samhället – platser där du kan gå in och bara vara utan att behöva konsumera något. Men det handlar inte, som Lindbäck skriver, att ”de konservativa får maka på sig”, det handlar om att göra plats för alla. Det byggs många nya kulturhus i Sverige och jag har besökt ett antal av dem. Det finns ofta stor plats för ungdomar, det är sant. Det byggs ateljéer där ungdomar kan skapa och jag tycker det är fantastiskt – böcker är som tidigare nämnts inte den enda kanalen in till läsning och kreativitet med texter. Böcker är inte det enda vi kan få ungdomar att upptäcka biblioteket med. Men det finns samtidigt också tysta läsplatser, det finns böcker, det finns ställen att sitta och läsa tidningen och jag tror inte något bibliotek lägger de här platserna direkt bredvid barn- och ungdomsavdelningen.

Det måste finnas plats för alla. Om den här balansen tycker jag Alle Eriksson skriver mycket bra.

Däremot håller jag med om att det såklart måste finnas fler fritidsgårdar och sporthallar, för det är nog självklart för de flesta bibliotekarier att inte biblioteken ska ta över den funktionen. Det är där jag tycker att debatten har tagit en konstig vändning, för istället för att höja rösten och kräva fler platser för ungdomar och mer resurser till fritidsverksamheten för att undvika just stök, våld och hot på bibliotek, så höjer en rösten för att jaga ut aktiviteter för ungdomar på biblioteken och hålla dem konservativt tysta.

Någonstans har debatten alltså förvridits till den punkt att på ena sidan står de som vill att biblioteken ska vara en plats fri från våld och hot och på den andra de som vill att biblioteken ska vara tysta och lugna och inte ha några mängder med aktiviteter. Så egentligen vill ju alla ungefär samma sak – ha lugn och ro biblioteket. Grejen är ju bara att det inte är samma sak att ha aktiviteter på biblioteket som att det är våld och stök. Att ha aktiviteter på ett bibliotek är inte samma sak som att göra det till en fritidsgård. Jag jobbar ganska mycket med program och aktiviteter i mitt arbete som barn- och ungdomsbibliotekarie och vår främsta ledstjärna när det gäller aktiviteter – textverkstad, pyssel, bokklubb, teater eller vad det nu kan vara – är att det ska vara en aktivitet som är en del av ett läsfrämjande arbete, inte står utanför det. Att säga att sådana aktiviteter gör biblioteket till en fritidsgård är att förminska det arbetet.

Det är klart att vi vill locka ungdomarna till biblioteket. Det är klart att vi inte vill ha våld och stök på biblioteket. Det är klart att vi vill att de som älskar biblioteken för dess tystnad ska fortsätta att ha den möjligheten. Det är klart att vi vill överleva. Balansen mellan de här olika punkterna – manifesten, om ni så vill – måste vara just en balansgång, inte en motsättning.

8 thoughts on “Schhh….?

  1. Jamen precis! Sedan tycker jag det är orättvist att ungdomar/barn får hela skulden för att det låter på bibliotek. På mitt bibliotek låter Bokcirklarna och Afternoon Tea med litterär underhållning minst lika mycket och där ligger medelåldern runt 60+. Så ska det vara, litteratur är inte något som bara tyst ska konsumeras i ensamhet. Det är är en upplevelse att både dela och prata om med andra.

    Det här med hela biblioteket som en tyst läsesal med jättemycket böcker skulle skrämma nog skrämma bort majoriteten av våra besökare. Både de som kommit för böckernas skull (men tycker om att prata med andra besökare när de träffar bekanta i bibblan) och de som nyttjar biblioteket på annat vis.

    1. Med ”våra” här ovan pratar jag alltså om besökarna på biblioteket jag jobbar på, så inte generellt. Här i småstan är det mycket socialisering som pågår mellan hyllorna eftersom alla känner alla. De skulle nog bli ledsna om vi sprang och hyschade på dem när de jämförde sina deckare eller pratade om hur var på senaste yogaträffen/bastukvällen osv 🙂

      1. Förstår vad du menar 🙂 Jobbar både på ett stadsbibliotek och en liten filial och det är jättestor skillnad! Mycket mer socialisering på det lilla biblioteket, inte minst så pratar låntagarna jättemycket med oss bibliotekarier som jobbar där (en lär ju känna låntagare på helt annat sätt på litet bibliotek), klart de skulle bli ledsna om vi hyschade på dem 😉

    2. Du har en jättebra poäng där, helt klart är det inte bara ungdomar och barn som låter på bibliotek! Jag håller med om att litteratur är en upplevelse som man åtminstonte bör ha möjlighet att dela med andra! Sedan måste den tysta frizonen också finnas där, tycker jag, men det är just det att biblioteket måste få finnas för alla och inte bara för de som vill ha tyst.

  2. Jättebra skrivet! Som jag skrev på fb igår har jag velat skriva något om allt det här men jag har inte lyckats bena ut de olika diskussionerna så det har inte blivit något. Men om jag hade skrivit så hade jag velat ta upp precis det du tar upp.

    Över hela den här diskussionen har det vilat ett förminskande av vad vi som bibliotekarier faktiskt är och gör. Vi är så oerhört mycket mer än vakter över en samling och ett rum där samlingen ska läsas. Och som du skriver – det finns så många former av berättande och vi kan hjälpa människor att hitta just sin form.

    1. Det har verkligen blivit en röra av den här debatten! Och som du säger, ett förminskande av allt vi gör som bibliotekarier. Många som uttalat sig verkar ha fastnat vid bibliotekariens roll för femtio år sedan..

Kommentera