Sekreterarklubben – Jan Bergman

Det är 1930- tal i Sverige. Ingen vill inse vad Hitler håller på med, man oroar sig för den växande kommunismen och människor är öppet nazistiska. Alla tror att Tyskland kommer vinna kriget. Finlandssvenska Inez oroar sig för vad som blir av Finland i kriget. Kvinnorna ses som förbrukningsbara, mindre värda och lätta att använda. Vad gäller den mentaliteten har inte mycket förändrats.

sekreterarklubben-c-byrans-kvinnliga-agenter-under-andra-varldskriget-en-dokumentar-spionberattelseI det här klimatet, i det Stockholm boken centreras kring, umgås några kvinnliga vänner i vad som skulle kallas Sekreterarklubben. Flera av dem har snärjts av en ledare inom C-byråns underrättelseverksamhet, Helmuth Ternberg. Om detta berättar Jan Bergman, son till en av kvinnorna i ”Sekreterarklubben”. Allting sägs bygga på delvis dokument men också berättande från källor författaren haft tillgång till men inte vill namnge.

Jag har inte tillräckligt mycket kunskap om svensk politik under den här tiden för att uttala mig om sanningshalten, men jag tycker att det är en väldigt intressant och ganska så medryckande berättelse ändå – om kanske ibland lite språkligt torftig.

Däremot vet jag inte om jag vill förlika mig med undertiteln ”Kvinnliga agenter….” Ingen av kvinnorna i boken är ju en faktisk agent, erkänd av C-byrån och betald som sådan – vilket jag tycker är en av poängerna med boken. Kvinnorna är istället förbrukningsvaror, något som ibland kommenteras i boken men som inte gås djupare in på och det är en analys jag verkligen saknar. Det hade gett boken en ytterligare dimension, speciellt i sken av att kvinnor som lägt stående varelser är en bild som lever kvar idag – om än på ett annat sätt. Men Sekreterarklubben är ett stycke ovanlig andra världskriget- historia och jag tyckte den var klart läsvärd.

9 thoughts on “Sekreterarklubben – Jan Bergman

  1. Hej! Om Du läser bokens avsnitt ”Metod och källor” så ser Du hur jag gått tillväga med faktainsamlingen. Att Du upplever språket på några ställen som ”torftigt”, beror på att det är autentiska citat. Vårt språk har förändrats över tiden, och det enda vi nu ändrat är de äldre verbformerna. Alla repliker är citat från samtalsnedteckningar, protokoll, dagböcker, brev, och intervjuer, samt vittnesuppgifter. Miljöbeskrivningar är rekonstruerade utifrån minnen, fotografier och filmer. Detta är alltså en ”faktabok” – om än så spännande att tex Mats Gellerfeldt jämför med Graham Greene och John LeCarre!
    Flera av kvinnorna var att betrakta som ”agenter”, särskilt de infiltrerande agenterna Karin, Jane, och Erica. Två av dem fick betalt i reda pengar, den tredje inte – men detta spelar mindre roll, för det är uppdraget och arbetet som definierar om Du är ”agent”, inte anställningsformen. Jag vet inte vad Du menar med ”erkänd av C-byrån”? Det var ju samtliga dessa kvinnor, i så mening att de var rekryterade av C-byråns vicechef Helmuth Ternberg. Samtidigt erkände ju ingen att C-byrån ens fanns, än mindre deras alla olika medarbetare. Så något verkligt erkännande – i form av uppskattning eller erkänsla – fick aldrig kvinnorna – efter kriget.
    Kvinnoförtrycket och kvinnosynen beskrivs utförligt i boken, och jag tycker inte att jag behöver vara övertydlig, och skriva folk på näsan vad de ska tycka. Det är ju uppenbart.

    Eftersom jag växte upp med dessa kvinnor, och har ägnat 33 år av mitt liv åt att göra denna bok, så förstår Du nog att jag upplevt det som viktigt att lyfta fram deras bortträngda historia, sätta in den i sitt sammanhang, och i dagens eskalerande politiska spänningar – introducera en något annorlunda diskussion om anpassningens mekanismer. Jag tror vi behöver fundera över detta idag. Det gläder mig mycket att Du finner min bok ”Sekreterarklubben” – läsvärd!
    Med Varm Hälsning,
    Jan Bergman
    Författare.

  2. Jag har sträckläst Sekreterarklubben. Den var mycket intressant. Jag skulle vilja önska meig en stadsvandring i sommar där man besöker de platser det skrivs om.

  3. Adresserna är litet utspridda… så det skulle behöva bli en ”rullande” stadsvandring i så fall, under några timmar, men till hösten skulle jag kunna tänka mig att leda en sådan – om bara någon arrangerar det hela, och skaffar en buss. Det är faktiskt spännande att se adresserna ”IRL”, och det finns en del kvar att berätta, som inte fick plats i boken,
    Fixa en arrangör och en buss, så ska vi nog kunna ordna en spännande ”tidsresa” genom ”spionernas Stockholm!”
    Jan Bergman.
    (författaren).

    1. Hej Jan,
      Jätteroligt att du läste min kommentar och svarade. Jag har läst din bok med stort intresse. Tidigare har jag läst böckerna om kodnamn Onkel. Eftersom jag bor i Värnamo och inte har någon anknytning till Stockholm kan jag inte ordna några praktiska detaljer i stadsvandringen. Jag hoppas på att ”någon annan” kan ta itu med det. I så fall, försöker jag verkligen att komma med. Det är viktigt att kvinnorna inte blir bortglömda-

      Många hälsningar

      Iréne Johanssom

  4. Hej på Er. Läste allt med stort intresse. Bra bok. Men har Ni sett hur mycket Jan Guillou tagit från Bergmans bok till ”blå stjärnor”! Hela grundkonceptet, massor med små och stora grejer, personer, hela stora bitar av boken är snodda från ”sekreterarklubben”!!! Men Guillou är mycket sämre som författare, och han stjäl!
    E.M.

    1. Jag har inte läst den boken så kan inte riktigt uttala mig om det. Men stjäl inte alla författare i någon mån från varandra?

  5. Har Du läst Jan Bergmans två nya böcker? Fortsättningen på Sekreterarklubben heter Sally och nazistligan, (Lind & Co), och är en mycket spännande spionroman i ett härligt slitet Stockholm år 1946. Kvinnorna från Sekreterarklubben är med, och chauffören Sally. Den andra boken som sätter in allting i ett större europeiskt sammanhang heter Fotohandlaren i Bizonien, (Norstedts). En mycket spännande faktabok! De kom precis och jag tycker bägge är jättebra! Helt olika, men spännande, och mycket interessanta. Nu man börjar få ännu mera förklaringar till vad som hände i boken Sekreterarklubben!

Kommentera