Shutter Island – filmen

Jag trodde mycket på Shutter Island redan innan jag sett den. I stort sett det enda jag har hört är lovord, och dessutom är kanske inte duon Scorsese/diCaprio uppe i Burton/Depp klass än, men nog skapar den förväntningar allltid.

Filmen var inte så bra som jag hade trott att den skulle vara, den var faktiskt sju resor bättre. Till att börja med så utspelar den sig i en av mina favoritepoker på film – 1950- talet – och den röjer på så mycket hemligheter, så mycket funderingar och så mycket ”tänk om” att jag fortfarande har myror i huvudet.

Agenten Teddy Daniels anländer med sin kollega till ön Shutter Island, de är där för att utreda hur en patient har kunnat rymma från mentalsjukhuset som finns beläget på ön, rymma och totalt gå upp i rök. Men ju mer Teddy nystar i härvan, desto mer hemligheter och väl dolda intriger hotar att simma upp till ytan. Shutter Island gömmer på många hemligheter – och till slut finner sig Teddy insnärjd på ett sätt han aldrig hade förväntat sig.

Shutter Island kräver en del tankeverksamhet och mycket är upp till tittaren själv, hur mycket man vill fundera över vad som pågår på ön och hur Teddy hamnade mitt uppe i det, och inte minst över slutet som är minst sagt överraskande. Över hela filmen ligger förvisso en atmosfär av att någonting inte är som det ska, men twisten är ändå oväntad när den väl kommer. Bra skådespelare filmen igenom, men mest fascinerande är ändå den domedagsatmosfär som genomsyrar varje bildruta och skapar en spänning som verkligen biter sig fast. En uppflammande tändsticka får mig att hoppa högt och filmens över två och en halv timmar försvinner oerhört snabbt. Jag rekommenderar verkligen filmen, och det nästa jag måste göra är att läsa boken av Dennis Lehane.

Kommentera