Silkesapans skratt

Linda Bondestam är en av mina stora favoriter i bilderboksvärlden. I Silkesapans skratt målar hon upp texten av Annika Sandelin på ett sätt som får det att kännas som att orden inte räcker till för allt jag känner.

Tapiren och silkesapan är bästa vänner. När silkesapan dör förlorar tapiren meningen med livet. Hur kan hon leva vidare, när silkesapan inte gör det? Vart har silkesapan tagit vägen?

Jag älskar hur Linda Bondestam använder boken som form för att låta berättelsen uttrycka sig. Uppslaget där tapiren sörjer, en liten prick i ena hörnet under stora penseldrag av blått och grönt, får det verkligen att kännas som att hela himlen fäller tårar över henne. Det känns som att boken är större än vad den är, som att den rymmer ett helt monsunregn. Det beskriver också känslan av att vara minst och ensammast i världen, alldeles utan ord. Jag älskar färgerna, kontrasterna, djupet och djurens uttryck. Jag älskar att en bok om sorg får vara så färgglad och detaljrik, att det ledsamma inte måste följas åt av dova färger.

Jag älskar också hur det sorgsna inte tar över, utan att det snarare handlar om att minnas allt det fina som silkesapan var. Att det handlar om hur vänskapen täpper igen hålet där sorgen var, om än inte helt. Silkesapans skratt är en av de finaste böcker om sorg och vänskap som jag läst.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Kommentera