Sista rompan – andra delen i Vargskinnet

Förra årets midsommar läste jag Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman, första delen i trilogin Vargskinnet. Jag visste att det då skulle dröja länge innan jag fortsatte.

I Guds barmhärtighet kommer Hillevi till Jämtland från Uppsala 1916 för att arbeta som barnmorska. Det är en hård och kall värld hon möter, förtvivlan och fattigdom men också liv. Denna midsommar var jag redo att återse det Jämtland från förr som Kerstin Ekman berättar om, denna gång mycket närmare vår tid – och också mycket spretigare.

I Sista rompan, som är andra delen, finns det nämligen flera berättare. Det är Hillevis dotter Myrten och fosterbarn Kristin, eller Risten, och det är konstnären Elis som blivit frisk från lungsoten och motvilligt tagit sig tillbaka till Jämtland och Svartvattnet – byn som så ofta återkommer i Kerstin Ekmans författarskap. Fast det är årtionden senare än i Guds barmhärtighet är det fortfarande ett marigt Jämtland vi möter, kargt och snålt och ofta hårt – men också vackert så som bara Jämtland är.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Jag finner mig ofta sakna berättelsen om Hillevi för jag kände så oerhört starkt för henne i första boken och jag får här återse henne mest i glimtar genom Myrtens och Kristins ögon – ändå är jag totalt uppslukad av läsningen. Den karga naturen kan tyckas vara samma som Hillevi mötte, men samhället är ett annat. Samtidigt som en era går i graven (”sista rompan” – sista timmerflottningen) så föds en ny och livet ter sig så annorlunda för Myrten än för Hillevi – och för Kristin. Myrtens och Kristins berättelser är så olika. Myrtens är den om den skrikande frigörelsen, Kristins den om det tysta upproret och det glömda språket. Ja, I Vargskinnet är språket ständigt närvarande. Jamtskan och samiskan.

De hade fått sina boplatser bortsprängda och satta under vatten för att där skulle bli en kraftverksdamm och de hade beordrats hit ner till oss. En del människor flyttar man som hjordar av djur. Men simlene vill alltid tillbaka till sitt gamla kalvningsland. Och själen hos en människa, den är inte där hon bor utan där hon älskar. Därför hade de själar som gnydde.

Boken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt närmaste bibliotek samt som e-bok och ljudbok. Läs den – den är fantastisk.

Andra som bloggat: Bokblomma

2 replies on “Sista rompan – andra delen i Vargskinnet”

  1. Bokfantast skriver:

    Åh jag älskar den där serien, kvalar lätt in på min tio-i-topplista av mina bästa läsupplevelser! Jag ser att du läser Torgny Lindgrens Minnen just nu, är det en bok du rekommenderar?

    • Eli skriver:

      Jag kan absolut rekommendera Minnen! Jag älskar Torgny Lindgrens sätt att skriva och berätta saker, kanske var Minnen egentligen inte min typ av bok så någon storfavorit kommer den inte bli, men ändå bra.

Kommentera