Själens osaliga längtan – Audrey Niffenegger

Elspeth Noblin dör av leukemi och lämnar sin lägenhet i London och alla sina tillgångar till sina systerdöttrar från Chicago, tvillingarna Julia och Valentina. Villkoret för att arvet ska bli deras är att de bor i lägenheten ett helt år och deras föräldrar får under inga omständigheter hälsa på. Julia och Valentina tackar ja men har knappt flyttat in i lägenheten förrän underliga saker börjar hända. Elspeth Noblin verkar inte kunna lämna sina systerdöttrar ifred, och inte heller lägenheten hon bodde i. Julia och Valentina får inte bara kontakt med deras märkliga grannar, korsordsmakaren Martin som har tvångssyndrom och Elspeths älskare Robert, utan också Elspeth själv.

Själens osaliga längtan är till en början ganska långsam, den gnetar sig fram på en historia som verkar lovande men som aldrig riktigt visar vad den kan, inte förrän drygt hundra sidor in i boken börjar jag äntligen fastna för den men sedan är den helt omöjlig att lägga ifrån sig. Språket fängslar och håller fast mig med de märkliga vägar den leder in historien på och karaktärerna är speciella, annorlunda och intressanta. Det är en märklig historia, men även om Elspeth Noblin glider runt i sin lägenhet som en osalig ande är det ingen spökhistoria, snarare är det en fängslande historia om livsöden som tar lite mer annorlunda vägar än de vi är vana vid och om människor som inte beter sig som människor i regel gör. Karaktärerna färgar sida efter sida och jag tröttnar aldrig på dem. Audrey Niffenegger skapar dem och värnar om dem och de känns levande, till och med Elspeth som inte är mer än en ande. Till bakgrund har de ett regndimmigt London och Highgatekyrkogården som själv spelar en stor roll i historien och det dystra sätter även en svärta på historien som gör den både mystisk och vacker. En stor del av berättelsen går åt till tvillingmyten – så lika men ändå så olika.

För Julia och Valentina är olika. Hur lika de än är på ytan så dröjer det inte länge innan Julia tar kommandot, styr Valentina och bestämmer över henne och hennes beslut. Julia själv är inte elak och inte heller självständig, snarare är hon bunden till Valentina och skulle inte klara sig utan henne. Men Valentina vill bryta sig fri för första gången i sitt liv, och hittar också ett sätt att göra det och det är först där historien börjar bli otäck och riktigt obehaglig. Jag tänker inte avslöja slutet men känslan av att något gick väldigt fel kan inte lämna mig. Det är en makaber vridning på historien och en slutlig twist som får mig att må riktigt dåligt. Flera dagar efter boken är utläst är jag fortfarande illa berörd av vad som hände, att Själens osaliga längtan lämnade ett väldigt djupt intryck på mig är verkligen en underdrift. Fortfarande drömmer jag mig bort på vandringarna i det gråa London tillsammans med Robert och tvillingarna, fortfarande ser jag gravarna i Highgate framför och länge, länge kommer jag att undra. Är hon lycklig?

Kommentera