Skumtimmen – Johan Theorin

Skumtimmen utspelar sig på Öland, i ett blåsigt, kallt och regnigt höstklimat. Läsaren får inledningsvis träffa Julia som motvilligt återvänder till sin barndomsö efter ett samtal från sin far, han har hittat spår efter Julias son Jens som försvann för tjugo år sedan, vid endast fyra års ålder. Kroppen återfanns aldrig och Julia har därmed inte kunnat släppa taget om sin son och om försvinnandet, hon när ett fåfängt hopp om att han fortfarande är vid liv och söker sin tillflykt till alkoholen för att slippa nuets och verklighetens påträngande sanningar. Mötet med fadern och med byn Stenvik där hon växte upp är både motvilligt och melankoliskt, de enda som bor kvar i Stenvik är några pensionärer och byn verkar helt övergiven.

Historien är obehaglig, nästan spöklik. Inte bara i sin omgivning som är en närmast övergiven och karg öländsk by, utan även i den berättelse som nystas upp och väver in sina trådar i historia, i glömda sagor och förträngda hemskheter, i mördare som härjade i Stenvik för över femtio år sedan. Framförallt börjar namnet Nils Kant dyka upp i fler och fler sammanhang. Nils Kant var en man som satte skräck i Stenvik och Borgholm för femtio år sedan genom flera mord och sedan en flykt undan polisen till fastlandet. Nu är dock Nils Kant död och begraven sedan länge. Eller?

Precis som John Ajvide Lindqvist är Johan Theorin en mästare på att skrämmas, och skrämmas med den typ av skräck som egentligen är den värsta: det okända. Det som lurar i en obestämd form precis bakom knuten, i nattmörkret, bakom till synes tomma fönster och låsta dörrar eller i det egna sinnet. Det man blir rädd för är osäkerheten och frågan om Nils Kant faktiskt går igen på Alvaret som en del tror, eller om han fortfarande lever och sätter fasa och skräck i omgivningen. Vad hände egentligen med Jens, och vem mördade honom?

Skumtimmen är en deckare, men den är lika mycket en kuslig skräckhistoria och även om en del frågor får svar, lämnas andra öppna. Det tog ganska lång tid för mig att komma in i historien och fastna i den, startsträckan är ganska lång – på snudd till alldeles för lång. Det är först när intrigerna börjar hopa sig runt knuten och en vindpust med lik i lukten sveper förbi som berättelsen på riktigt tar fart. Det är också när frågorna börjar ställas om Nils Kants eventuella levnad eller spökerier som det blir riktigt, riktigt intressant och boken blir omöjlig att lägga ifrån sig. Självklart är det Nils Kant som är mest intressant. Även om man som läsare aldrig får komma hans tankar inpå livet är det ändå hans historia – som berättas parallellt med nutidshistorien – som fängslar och gäckar allra mest.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att det precis som i alla deckare, stora som små, deckare där polisen har huvudrollen och deckare där en amatör tar över tyglarna, alltid måste figurera någon form av kärlekshistoria. I Skumtimmen känns den ovanligt krystad och tillrättalagd och den hade verkligen inte behövts. Men det är mest en marginalanteckning. Skumtimmen är befriande tom på klyschor om kriminalare och polisstationer och förutsägbara mördare, den är en kriminalroman precis i min stil med alldeles tillräckligt mycket skräck och med en mördare som är oerhört intressant. Även om det tog ganska lång tid innan spänningen tog fart på riktigt gör det inte så mycket – den blir aldrig tråkig efter det och den lämnar tillräckligt mycket frågor obesvarade för att skräcken och tvivlet ska lämna tankar kvar långt efter jag slagit ihop den.

0 replies on “Skumtimmen – Johan Theorin”

  1. […] Ölandsserie och en fristående fortsättning på Skumtimmen och Nattfåk som jag skrivit om här och här. Man kan väl säga att serien har svajat nästan lika mycket som årstiderna i serien, i […]

Kommentera