Skyhunter, och något om dystopier

Dystopigenrens blomningstid har pågått i ett decennium, och än verkar den inte gå mot sitt slut. Kanske är det tiden vi lever i som kräver det, den alldeles för verkliga dystopiska framtiden kryper allt närmare i takt med att klimatförändringarna bara blir fler. Den dystopiska young adult- romanen är en genre som utvecklas, sprider sina grenar åt olika håll. De senare åren har många av de svenska dystopierna närmat sig naturen, grävt ned sig i den skogsmylla vi verkar rädda att förlora men ändå inte gör så mycket för att bevara. Många översatta dystopier närmar sig istället fantasyn, blir en crossover mellan inte bara två genrer utan tre; den dystopiska young adult- fantasyromanen.

För vad är egentligen en dystopi? Behöver den uttalat handla om vårt eget samhälle, nedstörtat i fördärvet? Eller kan en skildring av vilken fantasivärld som helst bli en dystopi, om det är den verkligheten karaktärerna lever i?

Det går att skönja ruinerna av vår egen värld i Marie Lus Skyhunter, tusentals år tillbaka i tiden. Vad som störtade det tidiga samhället vet vi inte, men i bokens nu pågår ett krig där det lilla landet Mara står som ensam fri nation kvar efter att The Karensa Federation tagit över nästan hela kontinenten. Talin kom som flykting till Mara som litet barn, som tonåring är hon en del av elitstyrkan i Mara – The Strikers. Men mot Karensas militära överlägsenhet och deras supersoldater som kallas Ghosts verkar Maras slut vara nära.

Jag slog ihop Skyhunter med en bestämd känsla av att vilja säga: ”det är inte du, det är jag”. Dystopigenren och jag har fått nog av varandra, åtminstone för ett tag. För egentligen tycker jag ju om Skyhunter. Jag tycker om Marie Lus språk, jag tycker om skildringen av samhället – det är ett starkt världsbygge. Jag tycker otroligt mycket om Talin som är sympatisk, modig fast hon är rädd, lite irriterande ibland – och när hade senast en person som bara pratar teckenspråk huvudrollen i en roman? Nej, det är inte Skyhunter det är fel på. Jag måste lägga dystopierna åt sidan ett tag, hur de än lockar mig med sina vansinnigt snygga framsidor och sina löften om spännande, dystra och mörka historier. Efter en vända ner i diskbänksrealismen kanske jag återvänder. Jag hoppas det. Jag tror inte dystopigenren har blommat över än på länge.

Kommentera