Slutet, rädslan, döden.

torka-aldrig-tarar-utan-handskar-3-dodenJag försökte vara förberedd på läsningen av Döden. Boken i Jonas Gardells trilogi med den tyngsta titeln kändes på förhand också som den tyngsta läsningen. Men i en sorts omvänd effekt blir istället läsningen av Döden den mest hoppfulla – i all sin sorg och allt sin undertryckta förbittring.

Döden kommer med stormsteg till bögkollektivet Kråkan. Bengt har tagit sitt liv, Paul och Lars-Åke är insjuknade och Benjamins älskade Rasmus ligger för döden på infektionskliniken. Det han brottas med är fruktansvärt nog inte bara rädslan för döden, utan också rädslan för att behandlas som avfall. Att slängas i en sopsäck och kastas ut med skräpet, som en som inte är en riktig människa.

Samtidigt är det inte det som gör mest ont, sjukvårdens rädsla för smitta. Det är istället de närmastes obenägenhet att förstå, acceptera och älska som är så svårt att läsa. Det sorgliga och hemska – allt det där som slog mig i ansiktet med en slägga under läsningen av första och andra boken, det har gradvis vikt undan för att istället ge plats åt en ständigt molande värk i mellangärdet. Läsningen av Kärleken och Sjukdomen gjorde mig mer förberedd på vad som skulle komma i Döden. Inte så att berättelsen inte känns längre, men den känns på ett annat sätt. Här är det just rädslan för det som är annorlunda som är det otäckaste, de små elaka tecknen på att de homosexuella män som insjuknade i AIDS för inte mer än trettio år sedan ansågs vara en amöba på samhället, oriktiga, ofullkomliga.

Som att Rasmus moster försöker släta över att hon har dukat med plasttallrikar när Benjamin och Rasmus kommer på middag. Som att hon slänger allt porslin i en sopsäck när de har gått, efter att hennes man menat att de visst kan äta med de riktiga tallrikarna. Den gälla försäkran över att det handlar om att slippa disk och att inte leva livet enligt alla regler går nästan att höra genom boksidorna. Skammen som uppstår av de falska argumenten är nästan påtaglig.

Men ändå finns ljusningen där. Bromsmedicinerna går från rykten till verklighet, de yngre har en mänskligare syn på homosexualitet och livet är en befintlig låga, om än svag och fladdrande.

Döden också en bok som knyter ihop en historia. Mer än något annat känns den som ett avslut, inte bara för karaktärerna i den utan för hela berättelsen. Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig bok, både nu och säkert i framtiden också. Men, förutom ett tidsdokument är den också en i sanning gripande, vacker, sorglig och fruktansvärd historia om människors öden i en tid när de inte var accepterade av samhället som de var, i en tid då kärlek inte var en självklarhet. Läs den.

Läs andra bloggares åsikter: Kulturloggen, Fiktiviteter, Beroende av böcker, Lyrans Noblesser, Bokbabbel, Dark Places, och dagarna går, Feministbiblioteket, Enligt O, Calliope.

2 reaktioner på ”Slutet, rädslan, döden.

Kommentera