”Slutet för alla hjältinnor tycktes vara antingen döden eller giftermål”

Jag hade börjat tro att detta att vara kvinna var ett bedrägeri: man rätade ut sitt lockiga hår, klädde sig så att man såg smalare ut och gjorde kindbenen mer markerade med rouge, och vad man än gjorde fick man aldrig tala om för en kille att man gillade honom.

Mina hjältinnor – eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket är en fantastisk oas i den öken av navelskådande mastodontbiografier som företrädesvis skrivs av män, om män. Det är en bok som följer författarens väg från flicka till kvinna på ett sätt som verkligen exemplifierar Simone de Beuvoirs berömda citat: Man föds inte till kvinna, man blir det.

Det är en bok som nästan uteslutande handlar om kvinnor. Det finns män i periferin men mina-hjaltinnor-eller-vad-jag-lart-mig-av-att-lasa-for-mycketsamtidigt som det här är en berättelse om författarens uppväxt i en judisk-irakisk familj i London och allt vad det innebär av traditioner och längtan till ett land drabbat av krig, är det kanske först och främst en berättelse om kvinnor i litteraturen. Det jag gillar allra mest är blandningen av kanoniserad litteratur och romaner som genom historien inte getts denna status. Jag gillar att Samantha Ellis ger sig in på en djuplodande analys av H.C. Andersens Lilla Sjöjungfrun i kontrast mot Disneys version av henne och jag älskar att hon får mig att tänka om gällande just den lilla sjöjungfrun.

Själv älskade jag nämligen den Lilla Sjöjungfrun när jag var liten – Disneys, inte HC Andersens. Men hon var bara en av många hjältinnor jag började ifrågasätta när feminismen allt mer började väcka mig och jag är glad att Samantha Ellis till viss del kan få mig att tänka om – igen. Paradoxen många gryende feminister kämpar med i idoliserandet av kända kvinnor gås också med glödande iver igenom i kapitlet om Scarlett O’Hara – ännu en barndomshjältinna även för mig. Scarlett O’Hara låter ingen man trampa på sig men är samtidigt berömd för sina 43 centimeter i midjemått.  Att en måste vara osnygg för att vara feminist är en rykande osanning som tutades i oss för några årtionden sen och ibland hänger kvar som oset av en dålig lögn. Det är dock svårt att frigöra sig från utseendehetsen. Jag älskar Lady Gaga och Beyoncé, men samtidigt har jag svårt för att se en bild på någon av dem utan att mina ångestkänslor kring utseende och vikt som jagade mig så hårt i tonåren börjar krypa mig i hälarna igen. Det är såklart inte deras fel. Det är det eländiga samhället. Jag älskar också kläder och smink och jag hoppas att en som kvinna en dag ska få bry sig om den estetik som finns i kläder och smink utan att det ska behöva kopplas till utseendehets, utan att det ska förringas för att det är attribut som anses kvinnliga.

Mina hjältinnor gör mig oerhört engagerad. Den får mig att minnas, att tänka till. Ibland gör den mig också svidande arg, ofta på samhället men ibland på författaren själv som jag tycker då och då är alldeles för snabb med sina pekpinnar och med sitt dömande. När hon ställer Jane Austen mot Emily Brontë och menar att Austen var svagare eftersom hon gömde undan sitt skrivande och det skulle aldrig Brontë få för sig, ja då är hon ute på tunn is tycker jag. Ibland saknas en förståelse för hur de här författarnas livssituationer kunde se ut och ibland tycker jag hon är lite väl raljerande och ja – dömande. Men det, om något, precis som i exemplet med Scarlett O’Hara ovan, visar väl hur svårt det är att harva sig fram i den patriarkala åkern där kvinnor ställs mot kvinnor och inte bara blir bedömda av männen utan också av varandra. Ibland funderar jag också över om översättningen kan skapa stora missförstånd – inte minst på grund av att översättningen av How to be a heroine inte är helt klockren – inte minst försvinner referensen till Caitlin Morans fantastiska How to be a woman som också utgår från en uppväxt i England bara något tidigare.

Är Mina hjältinnor feministisk? Enligt min åsikt, utan tvekan. Jag älskar att den som litteraturbiografiskt verk lyfter fram kända och okända hjältinnor ur böckernas djup och bara det är feministiskt. Visserligen tycker jag ibland Samantha Ellis skjuter långt över målet med sina analyser och ibland hemfaller hon åt extremt godtyckliga tolkningar – för att återigen gå tillbaka till Scarlett O’Hara så ville jag också, precis som Ellis, när jag var yngre tro att Scarlett och Rhett fick varandra till slut men nu tycker jag att den stora feministiska poängen med hela Borta med Vinden är att Scarlett på de sista skälvande sidorna finner sig själv och inte kärleken till Rhett. Men samtidigt är Mina hjältinnor en väldigt personligt skriven bok och mer en resa i författarens egen uppväxt än en feministisk tolkning av de hjältinnor som uppenbarar sig i den.

Och som sådan är den väldigt läsvärd.

Syrlig har också läst.

4 thoughts on “”Slutet för alla hjältinnor tycktes vara antingen döden eller giftermål”

    1. Den var bra! Ibland tyckte jag som sagt Ellis var ute på tunn is med sina argument och det störde, men ändå en bra bok.

Kommentera