Slutrapport – Sagan om klanen Otori

Under lysande måne är den tredje boken i Sagan om klanen Otori, Lian Hearns fantastiska trilogi om ett medeltida Japan där gränserna mellan historia och fantasy på ett skickligt sätt suddas ut, blir lika osynliga som de med förmågan hos Släktet, vars existens blir så mycket mer spännande med tanke på det vanliga folkets skräck för deras ”häxkonster”.

Den första boken, Över näktergalens golv, köpte jag på en impuls för att den var inbunden och kostade 15 kr. Den var bra, inte exceptionell och med tydliga brister, men ändå ett ovanligt försök i fantasy-genren.

Tvåan, På kudde av gräs, var intensivare, mer spännande och mer utvecklad. Även om den liksom den första boken inte var fullkomlig, var den ändå mycket bättre än ettan.

Trean, Under lysande måne, lämnade mig med tårar. Den bär inga spår av den lätta barnslighet som var bristen i den första boken, inte heller den ofullkomlighet som störde mig i den andra. Den är mäktig, men utan att vara pretentiös, dyster men utan ett fullständigt mörker. Grymheten är inte längre avståndstagande utan utstuderad och påträngande nära och hänsynslös. Sättet att blanda traditionell japansk historia och filosofi med fantasy är, som jag redan beskrivit, ovanligt vackert beskrivet och inte så påtvunget som i vissa filmer, och bokens starkaste sida tillsammans med karaktärerna och de kval och den personutveckling de går igenom. Takeo och Kaede är nu gifta, men de måste kämpa för att ena De Tre Rikena och för att skapa förbund med den mäktige men sluge krigsherren Arai. Släktet hotar att lönnmörda Takeo och ingenstans får de vila.

Förutom att ha fina berättarkvalitéer och knyta ihop de särskilda, på olika platser utspelade berättelserna, på ett fantastiskt sätt, är också historien spännande till det kvalfylldas gräns. Jag läste de sista hundra sidorna som i trans, jag måste få reda på slutet men bävade ändå för det då det var oklart hur upplösningen skulle te sig, vem som skulle dö och vem som skulle överleva.

Det, är en bra serie.

Kommentera