Smittad – Johanna Strömqvist

I Smittad dras läsaren på en gång ut i ett klibbigt och nästan olidligt hett sommarstockholm, våldtäkter och överfall ökar med temperaturen och mitt i allting träffar Maria Emmy och blir kär på riktigt.

Det fina och fantastiska med Smittad är kärlekshistorien. Den är äkta och vacker och den väjer inte för det svåra och tunga. När Emmys drickande och drogberoende alltmer börjar ta överhanden känns Marias förtvivlan och hjälplöshet utanpå boksidorna.

Samtidigt börjar något annat gro i den tryckande hettan, något mer uråldrigt och ondskefullt och det är tyvärr här som Smittad tappar bort mig. Vampyrtwisten är intressant men Johanna Strömqvist lyckas aldrig ta den till en nivå där den verkligen fängslar, istället känns den något påklistrad och når aldrig ända fram. Det kanske allra främst beror på att vampyrerna jämte de färgstarka och fint tecknade huvudpersonerna blir alldeles för bleka (pun intented) och karaktärslösa. De blir litegrann som tråkiga stereotyper och den riktigt vidriga skurken är istället en vanlig människa.

Ändå gillar jag Smittad. Delvis för att det är så kul att känna igen sig i de ställen jag och min kärlek alltid hängde på när vi bodde i Stockholm – Anchor, Harry B James och Kellys – men allra främst för att den så väl målar upp en stad fångad i skräck och en svår men vacker kärlekshistoria.

Mix förlag, 2012.

Andra som läst: Swedish Zombie och Bokstävlarna.

Kommentera