Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

14 thoughts on “Som om det inte behöver bli komplicerat för att vara värt att berätta

  1. En vacker dag kanske jag kommer läsa Alice Munro. Men du vet hur det är. Det finns ju många böcker, men inte nog med tid att läsa alla.

  2. Jag har bara läst en av Munros noveller, hittills, men jag har två av hennes samlingar här hemma och längtar verkligen efter att få tid att läsa dem. Det får nog bli julens läsning. 🙂

    1. Jag tror de tjänar på att man ger dem mycket tid! Jag kommer nog läsa dem med en del rum emellan men det kändes inte kul att avbryta en novell mitt i..

    1. Det gör hon! Fast vi bara hade läst i snitt två noveller var hade vi väldigt mycket och säga och det blev en intressant diskussion.

  3. Det finns så mycket att fundera över i Munros noveller och jag håller med dig om att de ska få ta tid och eftertanke.

  4. Ja men eller hur?! Man blir verkligen golvad av Munros noveller. Måste stanna upp och låta dem rulla runt i munnen ett tag innan jag kommer till nästa. Måste smaka på dem en och en i taget.

  5. Hon har verkligen en förmåga att säga mycket på liten yta. Tror jag skrev i min recension av Tiggarflickan att hon kan förmedla mer i en kort novell än vad de flesta kan göra i en hel roman.

Kommentera