Sommardöden – Mons Kallentoft

”Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Linköping dallrar i hettan och i de omgivande skogarna rasar de värsta skogsbränder trakten sett. Tidigt en morgon hittas en fjortonårig flicka irrandes naken och våldtagen i stadens största park. Flickan själv minns ingenting och kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke tvingas försöka nysta i de få ledtrådar som finns. Samtidigt anmäls en annan flicka försvunnen av sina föräldrar och kort därpå görs en fasansfull upptäckt vid en badplats utanför staden. Sommardöden har kommit till Linköping och under några varma julidagar förvandlas drömmen om sommaren till en fruktansvärd mardröm…”

Som jag nog nämnt någon gång hyser jag ett mycket tvivelaktigt sinne till dagens deckare, och då framförallt de svenska deckare som massproduceras i likartade paket med samma innehåll men olika framsidor. Trist, tråkigt och förutsägbart.

Så svepte Mons Kallentoft in i mitt liv med Midvinterblod, en deckare jag bestämt mig för att ge en chans efter bra recensioner framförallt på Bokhora. Tur var väl det, för Midvinterblod var, trots en nedslående inledning, både annorlunda och relativt nyskapande i jämförelse med andra svenska deckare. Den var också både spännande, obehaglig och suggestiv, något som Kallentoft behåller och faktiskt gör ännu bättre i Sommardöden. Handlingen är väl avvägd från början till slut och tappar aldrig den röda tråd som sinnrikt följer poliser, offer, mördare och omgivning.

Den är också mer obehaglig. Det kan förvisso ha att göra med ämnesval och handling, men också med det täta och suggestiva språk Kallentoft behärskar så väl och använder så vackert. Det är till en början en märklig blandning mellan svensk sommardeckare och ett vemodigt och nästan poetiskt språk, men när man väl kommit in i boken flyter det ihop och blir en fängslande och hemsk historia, svår att läsa och rent ut av framkallandes fysiskt illamående, men också omöjlig att lägga ifrån sig. Det är en typisk sådan bok man egentligen bara vill lägga ifrån sig men som man ändå inte kan sluta med.

Det finns också en sällsam närvaro i boken, något som drar ihop mördare, offer och utredare och som även för läsaren närmare platsen och handlingen. Det handlar inte om miljöbeskrivningar utan snarare om Kallentofts sätt att väva samman nuet och det förflutna och låta sina karaktärer formas och styras av händelser i dåtiden, händelser som formar i nuet och som låter historien utveckla sig i den takt den gör: långsamt, spännande och suggestivt.

Kommentera