Sorgeliga saker hände – en tvivelaktig historia

Jag gillar inte termen ”kvinnoöde”. Jag har nämligen aldrig hört termen ”mansöde” användas och därför kan en lätt förledas att tro att det finns ”människoöden” och så ”kvinnoöden”, som om kvinnor inte räknas till riktiga människor – ungefär så som det i bibliotekssystemet Dewey finns ”Genier” och ”kvinnliga genier”. Jag gillar inte heller biografier, och BOATS är bland det värsta jag vet.

Så hur kom det sig att jag började läsa Sorgeliga saker hände, som på baksidan beskrivs handla om ett ”kvinnoöde” och skriver om den kända historian om cirkusartisten Elvira Madigan som rymde med löjtnanten Sixten Sparre? Jo, för det första fångade titeln och framsidan mig. För det andra har jag varit fascinerad av Elvira Madigans öde sen min mamma lärde mig spela Mozarts 21:a på piano när jag var i yngre tonåren – mer känd som Elvira Madigan allt efter Bo Widerbergs filmatisering 1967. För det tredje handlar boken ifråga inte egentligen om Elvira Madigan utan om Sixten Sparres hustru Luitgard somblev lämnad av Sixten Sparre för Elvira Madigan – en hustru det inte skrivits mycket om och som därför gjorde mig nyfiken.

IMG_3269

Jag började alltså faktiskt läsa den här boken med ganska öppet sinne men det tog inte många sidor förrän en ganska slående paradox uppenbarade sig. Författaren, Kathinka Lindhe som också är barnbarnsbarn till Sixten och Luitgard Sparre, inleder boken med att påpeka de många faktafelen om Luitgard i Poul Erik Møller Pedersens biografi om Elvira Madigan – och att han genom sin egen skilsmässa blivit påverkad av historien. Strax därefter berättar Lindhe dock att hennes skäl till att skriva den här boken grundar sig i en gemenskaphetskänsla med Luitgard efter att själv ha blivit bedragen – det är nog förståeligt men det är lite magstarkt att då döma ut Pedersen på samma orsak. Även om Pedersens bok verkligen verkade ha stora brister så är ju författaren till Sorgeliga saker hände minst lika känslomässigt påverkad – inte minst för att hon är barnbarnsbarn till Sixten Sparre själv. Dessutom – och här kommer min största invändning – har författaren på egen hand knåpat ihop en dagbok för Luitgard som dyker upp på var och varannan sida, byggd kring fakta. Även detta känner jag är lite magstarkt, framförallt för att det inte tydligt anges att det är fria fantasier kring fakta det handlar om. Jag fick bläddra fram till slutet för att få veta detta och det borde stått redan i inledningen för att inte få läsaren att tro att det är en äkta dagbok.

Nå, nog om objektiviteten, för stunden. Sorgeliga saker hände är en engegarande historia, som både innehåller fina illustrationer, många autentiska foton och en välskriven faktadel. Ett stort minus är att ”dagboksanteckningarna” inte alls är särskilt välskrivna och många av dem hoppade jag över, framförallt då de fakta som förekommer i dem även nämns i faktatexten. Det finns kanske läsare som uppskattar sådant, jag gör det inte. Men själva historian om Luitgard tyckte jag mycket om, och det är i sanning sorgligt att hon blivit så bortglömd i många av de historier som skrivits om kärlekshistorien mellan Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Eller var det en kärlekshistoria? Lindhe driver en helt annan tes, dock är jag inte helt säker på att jag tror på den. Inte för att jag blint vill tro på kärleken men för att hon har så lite underlag till sin tes. Många gånger kritiseras Pedersen för att gissa men själv skriver hon ofta ”det antas att…” ”förmodligen så…” och ”gissningsvis….” När det förekommer rena faktafel börjar jag också tvivla – hon skriver att en sökning i Lunds universitets bibliotek på ”Sixten Sparre” endast genererar i Pedersens bok men det är fel – det finns även en bok av Klas Grönqvist från 1989 och som alltså verkligen borde funnits där vid skrivandet av Sorgeliga saker hände. Sådant får mig att tvivla.  (uppdatering: Här har jag gjort ett misstag i mina efterforskningar, jag har bett författaren om ursäkt och Grönqvists kom 2013 och inget annat). Resten av mina åsikter kvarstår dock.

Med en rejäl dos tvivel angående objektivitet och kanske lite mummel om glashuskastande så tyckte jag alltså ändå delvis om Sorgeliga saker hände.

Vad tycker du om objektivitet i biografier?

12 replies on “Sorgeliga saker hände – en tvivelaktig historia”

  1. Malin skriver:

    Vad står BOATS för? Har försökt googla fram det, men hittar bara grejer om just båtar.

  2. Metronyx skriver:

    Eh, nu ska jag jag vara prettotråkig och hävda att jag har svårt att tro på ordet objektivitet. För mig är det ordet snarare ett strävansmål och ingen verklig sanning. om en biografi skrivs av personen själv så skrivs den ju ändå genom ett personligt filter. Jag misstänker att man alltid utelämnar vissa saker, bortsett från gynekologer gillar få personer att fläka ut allt om sitt innersta. Är boken skriven av en närstående eller utomstående betraktar sker allt genom någon slags färg på glasögonen. BOATS är ett mer rättvisande begrepp, man vet lite vad man får och ligger nära sanningen men ändå kanske inte det till fullo.

    • Eli skriver:

      Jo, jag håller med dig om att det nog inte finns något som heter absolut objektivitet när det gäller människor. Men jag tror att det går att vara mer eller mindre objektiv. Till exempel så är nog en person som skriver om sin farfarsmor mindre objektiv än en (oberoende) forskare. Men det finns så klart grader av det också!

  3. Kathinka Lindhe skriver:

    Hej bibliotekariekollega!

    Tänk så många gånger under släktforskandet jag har sagt till mig själv:
    tack och lov att jag lever på 2000-talet och inte, som Lycka, på 1800-talet.

    Idag är det (nästan – så länge man inte talar om löner) jämställt. Lyckas liv på 1880-talet var ett liv, vars förutsättningar gavs av att hon var KVINNA. Därför tycker jag att det är motiverat att tala om ett kvinnoöde. Om någon skulle beskriva mitt liv med de orden skulle det däremot vara irrelevant.

    Lycka till med din blogg, Eli! Boken, den tryckta BOKEN, behöver all uppmärksamhet den kan få. Den är ju själva grunden för bibliotekariens jobb. OK, boken kan publiceras på olika sätt, men den behöver förespråkare för att överleva filmen och andra bildmedier.
    Dock är det, för oss bibliotekarier, två ting som är viktiga för att vi ska kunna göra jobbet: rätt namn och rätt utgivningsår. Annars blir det snårigt.
    I fallet din anmälan av min bok ”Sorgeliga saker…”:
    Jag heter Kathinka Lindhe – inget annat. Varifrån fick du min farmors namn Sparre som mellannamn?
    Klas Grönqvist heter -qvist och inte Grönros. Han gav ut sin bok i november 2013, inte 1989! I november 2013 hade jag lämnat mitt manus till förlaget. När jag korrekturläste det i januari 21014 tillfogade jag Grönros bok i litteraturlistan. Den hade då ännu inte kommit in i katalogen för Lunds UB.
    Om du är intresserad av att fördjupa dig i olika versioner av historien (inte historiAn!) föreslår jag att du lånar Poul Erik (inte Paol) Mølller Pedersens bok. Du som bibliotekarie kommer då ganska snart att se vilka av alla hans påståenden som måste vara rena påhitt, respektive vilka av hans påståenden som bygger på fynd i Rigsarkivet.

    Vänliga hälsningar och tack för att du uppmärksammade min bok, som ju är en bok inom genren släktforskning (som alltid är BOATS),
    Kathinka Lindhe

    • Eli skriver:

      Hej! Nja, jämställt skulle jag inte kalla vårt samhälle – även utanför lönekategorin. Jag är absolut med på att en kvinnas förutsättningar bestämdes av hennes kön på 1800- talet, men jag vill fortfarande inte kalla det ”kvinnoöde” av den anledningen jag nämner – det får det att verka som att kvinnan inte hör till människorna. Men sådant tycker en ju olika om. Jag ber om ursäkt för stavfelen, sådant händer när det går för fort. Det här är ju en blogg och ingen vetenskaplig avhandling – eller en bok. Angående bokens årtal så såg jag fel, det ber jag också om ursäkt för och det har jag ändrat nu. Boken var katalogiserad med det författarnamnet på mitt bibliotek så det var därför jag skrev så. Jag kommer nog inte läsa Pedersens bok, inte heller skrev jag att alla hans påståenden var sanna. Hela boken kan mycket väl vara ett hopljug. Det jag anmärkte på var att skriva om en annan författares känslomässiga påverkan när en liknande påverkan verkar finnas hos författaren själv. Vänliga hälsningar Eli.

    • Klas Grönqvist skriver:

      Kathinkas bok handlar ju inte alls om Elvira Madigan, hon nämns i titeln, men den person boken egentligen handlar om nämns bara som ”mig”, kanske lite olyckligt. Vill du läsa om Elvira så är det min bok ”En droppe föll …” som du bör skaffa. Elviras alltför korta liv är ju också ett kvinnoöde.

      Kathinka och jag har arbetat helt oberoende av varandra, men vi har kommit till i princip samma slutsats vad gäller Sixten Sparre. Han var en hänsynslös sol-och-vårare och förskingrare. Skillnaden mellan min syn och Kathinkas är väl att jag anser att han var mentalsjuk, vilket Kathinka vad jag förstår inte håller med om.

      Klart är väl i alla fall att ”kärlekssagan” mellan Sixten och Elvira knappast var någon sådan; Elvira var nog inte alls särskilt tänd på honom, som bara tvingade sig på henne när han nu fick smak på lite lammkött som avslutning. Att det hela uppfattats som en kärlekshistoria beror väl mest på att samtiden missförstod händelsen redan från början, detta berättar jag också om i min bok.

      Att Møller Pedersen sprider lögner och myter i sin bok tycks vi båda också vara överens om. Detta insåg redan Anders Enevig i sin bok ”Fakta om Elvira Madigan og Sixten Sparre” från år 2005. Den rekommenderas också för läsning, men denna bok staplar bara dokument på varandra från diverse arkiv. Den är därför ganska enahanda att sträckläsa, men viktig som referensverk. Møller Pedersens bok är däremot inte värd att ödsla tid på, bara en massa svammel. Han lär ha haft ett halvfärdigt manus från en annan, seriös, författare som underlag, men när denne dog innan han hunnit fullborda verket lyckades M-P förstöra alstret genom att omvandla det till vad som i princip är en roman, full av lögner och halvsanningar som hans bok ju är.

      Kathinkas bok tycker jag i princip är utmärkt. Välskriven och med layout och typografi som är mycket bättre än min egen. Jag kan dock hålla med om att det kunde framgått tydligare vad som är faktaredovisning och vad som är att betrakta som skönlitteratur. I övrigt kan jag konstatera att vi två har helt olika berättarteknik, annars överlåter jag recenserandet av min bok till andra. Men den som vill ha en allsidig belysning av ämnet bör absolut läsa båda böckerna.

      Klas Grönqvist

  4. […] elilaserochskriver.se/sorgeliga-saker-hande-en-tvivelaktig-historia/ […]

  5. Emily Johansson skriver:

    Väntar fortfarande på en pålitlig, saklig och opartisk bok om Sixten Sparre och Hedvig Jensen. Alltför många hittar på fullständigt obevisade, fiktiva historier kring de torra brödsmulor av rykten som återstår, och presenterar dem som sanningar. Se upp för ord och formuleringar såsom ”väl”, ”nog”, ”förmodligen”, ”kanske”, ”uppenbarligen”, ”det tycks”, ”knappast”, ”möjligen” som ingår i rent spekulativa meningar utan något egentligt faktavärde.

    Sanningen är att det inte finns något bevis för att Sixten Sparre ljög för Hedvig Jensen eller ens dödade henne, ännu mindre att hon dog mot sin vilja. Sixten ”drog” aldrig iväg med Hedvig. Det finns inga som helts bevis för tvång. Moderns brev är hörsägen utan något stödjande bevis som styrker hennes fientliga påståenden om Sparre. Märkligt hur alla hans 700 brev (ja, han skrev varje dag enligt modern, som inte visste något. Det låter ju logiskt) som sägs innehålla äktenskapslöften försvann, kanske helt enkelt därför att sådana löften aldrig skrevs.. Fientliga ”mamma Laura” bör ju ha varit ivrig att sända dem till Politiken som bevisning och för att rentvå sin dotters rykte och ”heder”.

    Ett fientligt vittne har lågt bevisvärde, av naturliga skäl. Ett brev som innehåller fria fantasier som att Hedvig skulle skjutits i sömnen skulle inte fått användas som bevis i en rättegång. Trovärdigheten betyder faktiskt någonting.

    Sixten Sparres anhöriga har god grund för förtalsstämning i åtminstone två fall, anser jag. Vilken tur för vissa som tjänar pengar på att förtala döda människor utan bevis kan skriva sina påhopp därför att de inte behöver svara för sina handlingar. Det är ju, väl, kanske, nog, tycks det, verkar som ett mentalsjukt handlande, väl, nog, verkar som, tycks det? 😉

    • Eli skriver:

      Så långt som att kalla det mentalsjukt handlande vill jag verkligen inte gå. Det, om något, tycker jag är en rent påhopp på författaren och hör absolut inte hemma i åsikter/spekulationer om boken.

      I övrigt, förutom det, håller jag med. Min största invändning mot boken var alla spekulationer som gjordes om till ”sanningar”.

    • Klas Grönqvist skriver:

      Tjäna pengar på sin bok? Glöm det! Åtminstone jag har haft betydligt större utgifter än det lilla belopp jag fått in på att sälja böcker, och då har jag ändå inte räknat in min arbetskostnad. Jag vet inte vad Kathinka fått in, men jag tror nog att hon också ligger på minus.

      Skulle Sparre skrivit 700 brev till Elvira? Han ”upptäckte” Elvira i januari 1888 och Elvira lämnade familjen i maj 1889, så det blir inga 700 brev även om han skrev varje dag. Och det där med dagliga brev kommer ju från Elviras mammas brev, som du ju dömer ut som källa …

      Om du vill ha en ”opartisk” bok om Sixten och Elvira kan du väl skriva den själv. Då har du flera år av mödosam forskning och skrivande framför dig, lycka till!

      Det där med mentalsjukt tänkande tänker jag inte ens kommentera.

Kommentera